Utan sovsäck på Mount Kenya

Drygt 4 800 meter över havet. Det är mörkt. Kallt. Brant. Trots att vi klättrat i två timmar är gryningen fortfarande långt borta och fullmånen som sken upp tillvaron vid halvtretiden har sjunkit bakom bergskammen. Men när toppen nås, om den nu nås, har guiderna lovat soluppgång. Fransmännen som går först har diodpannlampor. Det har inte jag och Marta. Inga vantar heller. Det här är ju Afrika. Dubbla strumpor provisoriskt trädda över händerna håller kylan hjälpligt borta. Sprängande huvudvärk, yrsel, och magen bubblar och fräser. Jag minns guidebokens faktaruta. Fler personer dör till följd av höjdsjuka på Mount Kenya än på något annat berg i världen. Vi kämpar på i den tunna luften. Som i slowmotion.

Sista biten upp, 700 höjdmeter på 3,5 km. Kilimanjaro i fjärran.

Varför åker man till Kenya? Och väl där, varför bestiger man den afrikanska kontinentens näst högsta berg? På 4 800 meter över havsytan är det svårt att finna svar. På havsnivå lättare. Äventyraren i mig ville det. För naturupplevelsens och utmaningens skull. För att uppleva något riktigt annorlunda som ger perspektiv på vardagslunken i trygghets-Sverige. Och sist men inte minst får man chans att skryta lite i sociala medier, det är ju här det händer.

Dag 1. Jag och Marta lämnar som enda mzungos Nairobi i en matatu tidigt på morgonen. Vi trängs med tiotalet andra passagerare i den lilla minibussen, en japansk fyrkantig låda tillverkad under tidigt 80-tal som inte är helt olik familjen Troengs Toyota Model F från tiden det begav sig. Då och då hoppar passagerare av, men nya tillkommer snabbt. När vi långsamt skumpar vägen fram genom en liten by överfaller de lokala diversehandlarna oss. Uppsökande verksamhet. Det viftas med kex, flaskvatten, smycken och bananer tätt utanför rutan, ibland sticks varorna in genom densamma. En livs levande tupp för knappt sextio spänn. Jag får ett stort knippe rödlök uppkört i ansiktet men tackar ödmjukt nej. En kille tycker att jag ser ut som Wayne Rooney. Smickrande?

Sista biten till vandringens start på 2 600 meters höjd går på en väg som är gropig som sydslovakisk karst. Efter tre månader i Kenya är Marta en rutinerad prisförhandlare, men efter en halvtimmes prutande tvingas vi ändå betala ett saftigt överpris för transport, nationalparksentré, mat, en guide/bärare/kock samt tre nätter i very clean accommodation i olika basläger. Alltid detta jävla förhandlande, fasta priser existerar inte i det här landet. Vilket är till nackdel för en mzungo. Å andra sidan, med tanke på den vite mannens förtryck genom historien kanske det inte är mer än rätt.

Till Old Moses' Camp som är det första baslägret är det nio kilometer och sjuhundra höjdmeter. Behagligt. Vi korsar ekvatorn efter en stund. Welcome to the Southern Hemisphere. Kallprat med vår guide Peter som helt ärligt inte hade full pott på engelskdelen på det kenyanska högskoleprovet. Vi får i alla fall fram att han jobbar som bonde strax utanför Nanyuki, den närmaste staden, och att han har en son och en dotter därhemma. Han röker en cigarrett av märket Sportsman emellanåt. Kanske vore något för en annan också. Senast han var uppe på berget var för en och en halv månad sen. Lågsäsong nu.

Old Moses bjuder inte på very clean accommodation. Det är ett antal sängar med skitiga madrasser infösta i råkalla rum. Ingen el, ingen värme. Men det finns kallt rinnande vatten! Konsulterar ett gäng norrmän om var man kan hämta filtar till sängarna. Filter? Har dere ikke tatt med soveposer? Möts av Northug-förnedrar-svenskar-på-Kollens-upplopp-blickar. Jag känner mig lika välutrustad som ett par göteborgare jag läste om som skulle bestiga Kebnekaise i shorts och lågskor. Lägervakten hyr ut en filt till oss, oväntat nog till fyndpris. På med alla kläder i packningen och inta skedställning. Vid midnatt börjar man tina upp, men den tunna luften gör att kroppen inte får ro.

Dag 2. Morgonen kommer med den efterlängtade solen. 15 kilometers dagsmarsch väntar. Målet är Shipton's Camp på 4 300 meter över havet, och det tar oss sex och en halv timme med matrast. Terrängen växlar karaktär. Från att mest ha varit djungel under gårdagen blir det nu allt glesare vegetation. Vi ser nån slags sork, en buffel på avstånd, en digdick (bigdick?) som är en form av minirådjur. Några fåglar av varierande storlek och färgpalett. Dimma sveper in då och då och drar ner sikten till ett tjugotal meter. Det kommer en ordentlig hagelskur, och marken täcks av frost och snö här och var. Vi kommer in i en dalgång med nån form av jättekaktusar. Sista biten är tuff, inte beroende på stigningen eller packningen (inklusive filten som just nu är vår livförsäkring) utan på grund av höghöjdshuvudvärken.

Dag 3. Uppstigning 02.30 för att hinna upp till toppen i soluppgången innan molnen drar in. Det känns som en tiomilamorgon. Spänning och nervositet i luften. Marta har lätt feber och huvudvärk och min dagsform är tveksam, men vi bestämmer oss ändå för att gå på attack. Peak Lenana på 4 985 meter är målet. Irriterande nära halvmilen jämnt. Den högsta toppen - Batian på 5 199 meter - lockar men klätterprylar krävs och föga överraskande ingår inte stegjärn och isyxa i vår utrustning. Jag har inte frusit så här mycket sen staten tvingade mig att leka krig i Älvdalen en blötsnövecka för länge sen.

En grupp fransmän går iväg en kvart före oss. Deras diodpannlampor ringlar som en mycket långsam lysmask uppför sluttningen och halvvägs upp ansluter vi till dem. Slitna Asics Trainer ger suboptimalt grepp i rullgruset. Här uppe finns ingen vegetation. Viktigt att dricka mycket. Många korta pauser. Marta kämpar heroiskt. Sista 150 höjdmetrarna är rent ut sagt obehagliga. Yrsel. Inte ramla nu. Långsamt rörelsemönster. Vi hjälper varandra med en hand när det behövs. Sammanbiten tystnad.

Klockan är fem i sex när vi ser konturerna av den vindpinade rödsvartgröna kenyanska flaggan som markerar toppen. Det blåser och är jävligt kallt. Snö kring klippblocken. Uppskattningsvis minus fem grader. Men det gryr och utsikten är magnifik. Under oss ligger ett hav av moln på låt säga tretusen meters höjd. Bakom oss de högsta topparna som just träffas av de första solstrålarna. Och snett under oss en glaciär, unikt för att vara på ekvatorn. Guiderna stämmer upp i nåt som liknar joddling på swahili. Vi poserar för fotografering. Blir bjuden på ett gelehallon av en av fransmännen och det är tamejfan den godaste snaskbit jag någonsin ätit.
 

Nedstigningen är överraskande enkel. Tillfredsställelse över att ha klarat utmaningen i kombination med ljus och värme. Asics Trainer: den nya bergsbestigarskon. Någon timmes sömn på Shipton, en riktigt äcklig brun grötsörjefrukost, solning i lä mot en av hyddornas väggar. Åter samma väg till Old Moses. Vi har gått 22 kilometer sen i morse, bara 9 kvar. Liftar i lastutrymmet på en jeep den sista biten, benen är trötta. Jeepens bromsar skakar sönder halvvägs ner. Lyckligtvis har föraren sinnesnärvaro nog att styra ut maskinen i den kraftigt uppåtlutande vägkanten, strax före en brant utförsbacke. Vi blir hängande utan att jeepen välter och kan oskadda klättra ut från lastutrymmet. Döden i vitögat. Vi går de sista fyra kilometrarna, med puls.

Mount Kenya, check. Bland det mest krävande jag utsatt mig själv för. Skulle jag göra om det? Nej, det tror jag faktiskt inte. Möjligen med bättre utrustning och med mer tid än tre dagar så att kroppen hinner anpassa sig till höjden.

Det finns mer att berätta om resten av resan. Marta har redan gjort det. Jag kanske gör det en annan gång. Roger, over and out.