Outback Australia

En av de mest fascinerande sakerna med Australien är att det är en så glest befolkad kontinent, tio gånger glesare än Sverige. Lämnar man kusterna i allmänhet och den sydöstra kusten i synnerhet är det i princip öde. Och denna ödslighet har alltid lockat mig, så pass mycket att jag bestämde mig för att slänga in en resa till The Red Center. Logiskt namn: området ligger mitt i kontinenten, och jordmånen går i röda nyanser.

Det kändes lite vemodigt att lämna Canberra, staden som varit mitt hem i drygt två månader. Vred nacken ur led för att få en sista skymt av Telstra Tower på Black Mountain när bussen rullade ut längs Northbourne Avenue med riktning Sydney. Kommer jag att komma tillbaka nån gång? Kanske, kanske inte.

I Sydney genomförde jag en Eventor-utbilding för ONSW, delstatsförbundet för New South Wales. Inspirerande! Vi höll till i Olympic Park och lunchade strax intill huvudarenan från 2000. Nästa dag lämnade jag femmiljonersstaden bakom mig och begav mig tre flygtimmar rakt ut i ödemarken. Landade i Alice Springs i stekande 40-gradig hetta vid lunchtid. Staden uppstod som en telegrafstation på linjen mellan Adelaide och Darwin. Den har nuförtiden 30 000 invånare och är den största inom en radie på 1 500 kilometer. Det säger en del.

I Alice fick jag uppleva en utkastning av en aggressiv aussie på stans vattenhål samt en mycket svettig natt i ett icke luftkonditionerat backpackerrum. Nästa dag uppstigning i ottan för busstransport till turistikonen Ayers Rock, eller Uluru på det lokala aboriginska tungomålet. Det är jag och 30 övriga passagerare. Jag är yngst. Den tegelröda jätteklippan ligger knappt 500 kilometer bort, med två vägkorsningar att hålla reda på. Höger efter en mil, och sen höger igen efter 15 mil. Chauffören berättade att GPS:en säger "After one thousand two hundred two kilometers, turn left" när man ställer in den på Adelaide.

Vi passerar boskapsrancher som är i storleksordningen 100 x 100 km. Här är det extremt torrt, det kan dröja år mellan regnskurarna. Väl framme vid resorten som ligger på behörigt avstånd från klippan (turistnäringen vill ju sälja svindyra guidade turer) släpps pension..., förlåt resenärerna, av på det ena fashionabla hotellet efter det andra. Jag är den ende som hoppar av vid campingplatsen. Slår upp tältet men inser att jag knappast kommer att behöva använda det. Med en minimitemperatur på 25 grader under nätterna går det bra att sova under stjärnorna. Dingoflocken ylar i fjärran.

Idé: hyra en cykel för att trampa de två milen till Uluru. Får underteckna ett två sidor långt dokument med terms & conditions, inklusive restriktionen att cykeln inte får tas in i nationalparken. Någon sa att Australien är den 51:a amerikanska delstaten, och det är bara att instämma när det gäller omfattningen på de legala papper man måste fylla i hela tiden. Sunt förnuft, någon?

Uluru är hisnande, med sina 350 hödjmeter över den omkringliggande platta halvöknen och med en omkrets på tio kilometer. Jag vandrade runt kolossen som skiftade i färg från klarorange till gråbrun i takt med ytans textur, solhöjden och molnighetens växlande. Men kanske ännu läckrare var Kata Tjuta-massivet: drygt 30 kupolformade enorma konglomeratklippor, den högsta av dem 500 meter över slätten. Jo, jag kände vördnad för Moder Natur när jag strosade omkring i de trånga dalgångarna.

Tre dagar och hundratals bilder på tegelröda klippor senare tog jag flyget tillbaka till Sydney. Nästa mål: Hawaii.