Plånboksmalör

Många av oss lever i ett alldeles för tryggt samhälle, utan besvärliga hinder och jobbiga utmaningar. Min åsikt är att det är bra för oss att kliva utanför den där trygghetszonen ibland för att inte degenerera som människor. Förra veckan gjorde jag slag i saken.

Jag är på väg från Canberra till Melbourne för att titta på tennis av klass: semifinalen i Australian Open, Djokovic-Ferrer. Därefter en knapp vecka på Tasmanien innan jag återvänder. För att få en liten utmaning lämnar jag kvar plånboken på sätet på flygbussen. Kliver av, går och ska checka in, men märker att det är något som saknas.

Aj fan.

Första tanken är att genskjuta bussen på väg tillbaka till centrum. Det kan a) göras till fots eller b) med taxi, där a) faller på att en buss färdas snabbare än en idrottsinvalid, och där b) faller på att jag inte har en dollar på fickan. Ringer till bussbolaget. "No chance you will get that wallet back within 24 hours, mate" bräker en bogan i andra änden. Även om dom hittar plånboken på bussen nu kan den ordinarie rutinen omöjligen ruckas på. Det innebär transport till kvarglömda effekter-avdelningen i en fjärran stadsdel där den kan hämtas ut nästföljande dag. "No exceptions, mate."

Ska jag stanna hemma och reda ut det här, och missa matchen ikväll som jag betalat 1500 spänn för att se? Icke. Funderar på ett antal problem medan jag sitter på flyget till Melbourne 700 km bort.

- Går det att få till en plånboksleverans med expressbud? Kräver att nån som bussbolaget litar på hämtar ut plånboken åt mig och att denne budar iväg den till mig. Till vilken adress i så fall? Jag stannar bara en dag i Melbourne, sedan vidare till Tasmanien.
- Kan man ta ut pengar på en bank bara via kreditkortsnumret? Det kan jag få tag på via min internetbank, och CVV-kod och giltighetsdatum har jag memorerat (tecken på flitig internetshopping?).
- Känner jag nån i Melbourne som jag kan låna pengar av?
- Går det att hämta ut min hyrda bil på Tasmanien utan kreditkort och körkort?
- Kan jag betala hotellen med hjälp av bara kortnumret? Bokningsavgiften betalades ju med samma kort.
- Vad ska jag göra om plånboken inte kommer tillbaka? Deep shit.

Väl framme i Melbourne ringer jag till Swedbanks kundtjänst. Det är mitt i natten i Sverige men de har lyckligtvis dygnetruntöppet. Får besked om att det inte går att spärra kortet och sedan låsa upp det igen om plånboken hittas, då är det nytt kort som gäller. Tar en rövare och lämnar det ospärrat, men för för säkerhets skull över allt utom kaffepengar till ett annat konto. Nästa samtal går till bussbolaget. Inget nytt om plånboken.

Sitter i ankomsthallen på Tullamarine Airport i Melbourne med en liten svacka i humöret när ögat noterar ett ansikte i folkmassan som verkar bekant. Vänta nu, har jag inte sett den där mannen förut? Jo! Det är ju Sebs morbror! Han var på plats när jag jullunchade hos Seb med familj, vi satt i bubbelpoolen och snackade svensk socialism. Nu är han här. Jag hastar fram och förklarar situationen. Han gapar bara, har bråttom iväg, men ger mig sitt telefonnummer och 50 dollar.

Oddsen att träffa på någon jag känner igen i en ankomsthall på en flygplats i en fyramiljonersstad på andra sidan jordklotet går säkert att räkna på. Jag nöjer mig med att konstatera att de lär vara rätt höga. Men ibland inträffar det osannolika och jag kan, nyrik som jag är, köpa mig en bussbiljett in till stan. Matchen börjar om knappt fyra timmar.

Väl framme i stan letar jag upp första bästa bank. I det här landet undrar man vad dom gör på banken efter fyra, men jag hinner in tio minuter före stängningsdags, langar fram kortnumret och mitt pass som jag av någon anledning hade med mig, inrikesresan till trots. Positivt besked, det här ska gå att ordna! Tre minuters knappande senare, ni vet vilken tid det brukar ta, blir det helomvändning. "Sorry, you need to have an account in this bank." Inget tjat biter på detta faktum.

Trots att 50 dollar är mycket räcker det inte till en vecka på resande fot. Måste få tag på mer. Skickar en förfrågan till Ian Meyer som jag hängde med på Christmas 5 days och på väg till Nya Zeeland, och som bor i Melbourne. Jodå, han kan låna ut pengar, men är upptagen hela dagen. Gott! Får söka upp honom i morgon.

Gör en snabb research på budfirmor på telefonen (hur gjorde man innan de smarta telefonerna fanns?) och ringer en av dem. Telefonkö. Fem minuter senare: "Well, we can send it, but you won't have it until Tuesday". Idag är det torsdag, plånboken kan hämtas och skickas tidigast imorgon fredag, nationaldag på lördag, kompensationshelgdag på måndag och jag åker hem igen på torsdag. Går det att få leverans på fredag? Ringer en annan firma. Telefonkö. Efter en stund: "Yes, we offer same day deliveries". Kostar 240 dollar, men det får det vara värt. Sen bryts samtalet, täckningen sviktar trots att jag är mitt inne i stan. Ringer upp igen, ny telefonkö, ny telefonist, ny förklaring av problemet. Blir kopplad fram och tillbaka. Och sen bryts samtalet. På tredje försöket meddelar en riktigt otrevlig dam att de bara budar till företag. Ridå. I det här läget funkar det liksom inte att vifta med sin svenska F-skattsedel. Det blir till att begrava denna plan.

Inte mycket batteri kvar i telefonen nu, men jag ringer till bussbolaget igen. Glädjande besked! Visserligen svår dialekt hos killen jag blir kopplad till, men jag tolkar det som om de har hittat min plånbok. Andas ut.

Dags att fokusera på att hinna till matchen. Det är fem kilometer till mitt hotell, måste dit för att dumpa min packning på drygt 20 kilo innan jag tar mig till arenan. Vill inte bränna några onödiga pengar på buss eller spårvagn, så det blir till att småspringa i den 36-gradiga hettan. Ja, jag svettas. Hotellet är ljuvligt luftkonditionerat och accepterar mitt kortnummer på ett papper. Lycka! Däremot går det inte att ta ut pengar i samband med köpet som man kan göra på ICA, men det var värt ett försök i alla fall.

25 minuter till matchstart. Skippar duschen, och börjar springa de tre kilometrarna till arenan i mina finaste tennisgåbortkläder. Joggarna längs med Yarrafloden höjer på ögonbrynen när jag passerar i ytterfil med öm fotled. Kliver innanför grindarna på Rod Laver Arena 19:28:30 efter att ha visat upp min mobilbiljett med de allra sista milliamperesekunderna som telefonbatteriet kan uppbringa. Matchstart 19:30.

Fantastisk stämning på arenan i den ljumma sommarkvällen, men Djokovic (Oskar Malmberg) är överlägsen Ferrer (Ola Jodal) och spelar ut honom med 6-2, 6-2, 6-1. Man hade nog hoppats på en femsetare som mot Wawrinka. Djokovic vinner för övrigt hela turneringen efter att ha besegrat Murray med 3-1 i set i finalen. På det följer en legendardubbel, Cash/Ivanisevic mot Forget/Leconte. Idolerna från barndomen gör mig inte besviken. Hemmasonen Cash i sitt schackrutiga pannband nu som då, Ivanesevic som fortfarande servar hårdare än världseliten, och Leconte vars clowntakter har förstärkts. Gubbarna kan givetvis leva ut lite mer nu. Leconte spexar hejvilt, byter plats med domaren, byter ut sig själv mot en bollkalle, flirtar med den kvinnliga delen av publiken, servar med två bollar samtidigt, hånar motståndarna, kikar i kalsongerna och skakar på huvudet vid "new balls", spelar fotbollstennis, hoppar över till andra sidan nätet mitt i en bollduell, driver med tennisens stiff upper lip-ideal, och så vidare. Det är rätt banalt men faktiskt riktigt, riktigt underhållande. Vandrar hemåt i den 28-gradiga sommarnatten, aningen hungrig efter att av ekonomiska skäl ha avstått lyx i form av mat ända sedan frukost.

Morgonen därefter är det dags att ta tag i plånbokspraktikaliteterna igen. Telefonen är nyladdad, och jag behöver ringa till min hyresvärd och be henne ombesörja uthämtningen av plånboken, och avblåsa budoperationen. Men telefonjäveln vägrar starta. Eller, mer precist, den startar, det går fem sekunder, och så startar den om igen i en oändlig loop. En timmes googlande (på datorn) ger inga ledtrådar. Inte ens återställning till fabriksinställningarna via magiska knappkombinationer fungerar. Räcker tydligen inte med 180 civilingenjörspoäng i IT här. Får låna en annan hotellgästs mobil så jag kan skicka meddelande till min hyresvärd. Hennes mailadress har jag inte och jag inser att telefonnumret finns oåtkomligt i min havererade telefon. Mot en avgift på ett antal dollar är jag tvungen att aktivera mitt slumrande konto på bostadssökarsajten, så att jag kan få tag i hennes nummer. Sen kan jag äntligen få iväg sms:et.

Jaha, strandsatt. Några få dollar kvar och utan fungerande telefon. Men man får glädjas åt det lilla, hotellet har gratis wifi och frukostbuffé ingår. Det blir dubbla portioner faktiskt. Stämmer via Facebook möte med Ian i cykelbutiken där han jobbar och lägger mina sista dollar på en spårvagnsbiljett, 10 kilometers promenad känns lite långt. Kliver ut från cykelbutiken/banken med 400 lånade dollar på fickan. Åter i stan söker jag upp telefonreparatörer. På tredje försöket får jag napp. För 50 dollar kan de göra en magisk supermegafabriksåterställning av telefonen. Det tar emot lite eftersom jag inte har fört över alla bilder jag tagit på resan, men inte mycket att välja på i det här läget.

Vid halvfyratiden på eftermiddagen har det mesta återgått till det normala. Telefonen fungerar, jag har cash i fickan och har ätit mig mätt och belåten. Enda plumpen i protokollet är att jag inte kan få ut hyrbilen på Tasmanien, men den går att avboka kostnadsfritt. Lokaltrafik i kombination med snålt leverne visar sig fungera det också. Åter i Canberra en vecka senare med en marginal på 46 dollar och 50 cent. Min hyresvärd har kvitterat ut plånboken. Inte en cent saknas. Jag antar att jag kommer att hålla hårt i den fortsättningsvis.

Summa summarum: det är kul med utmaningar. Särskilt efteråt, om de är av i-landskaraktär, och om de slutar väl.

Ferrer-Djokovic.

 

Storvik? Hobart?

Enmanstält på Mount Wellington.

 

Närproducerat.