Outback Australia

En av de mest fascinerande sakerna med Australien är att det är en så glest befolkad kontinent, tio gånger glesare än Sverige. Lämnar man kusterna i allmänhet och den sydöstra kusten i synnerhet är det i princip öde. Och denna ödslighet har alltid lockat mig, så pass mycket att jag bestämde mig för att slänga in en resa till The Red Center. Logiskt namn: området ligger mitt i kontinenten, och jordmånen går i röda nyanser.

Det kändes lite vemodigt att lämna Canberra, staden som varit mitt hem i drygt två månader. Vred nacken ur led för att få en sista skymt av Telstra Tower på Black Mountain när bussen rullade ut längs Northbourne Avenue med riktning Sydney. Kommer jag att komma tillbaka nån gång? Kanske, kanske inte.

I Sydney genomförde jag en Eventor-utbilding för ONSW, delstatsförbundet för New South Wales. Inspirerande! Vi höll till i Olympic Park och lunchade strax intill huvudarenan från 2000. Nästa dag lämnade jag femmiljonersstaden bakom mig och begav mig tre flygtimmar rakt ut i ödemarken. Landade i Alice Springs i stekande 40-gradig hetta vid lunchtid. Staden uppstod som en telegrafstation på linjen mellan Adelaide och Darwin. Den har nuförtiden 30 000 invånare och är den största inom en radie på 1 500 kilometer. Det säger en del.

I Alice fick jag uppleva en utkastning av en aggressiv aussie på stans vattenhål samt en mycket svettig natt i ett icke luftkonditionerat backpackerrum. Nästa dag uppstigning i ottan för busstransport till turistikonen Ayers Rock, eller Uluru på det lokala aboriginska tungomålet. Det är jag och 30 övriga passagerare. Jag är yngst. Den tegelröda jätteklippan ligger knappt 500 kilometer bort, med två vägkorsningar att hålla reda på. Höger efter en mil, och sen höger igen efter 15 mil. Chauffören berättade att GPS:en säger "After one thousand two hundred two kilometers, turn left" när man ställer in den på Adelaide.

Vi passerar boskapsrancher som är i storleksordningen 100 x 100 km. Här är det extremt torrt, det kan dröja år mellan regnskurarna. Väl framme vid resorten som ligger på behörigt avstånd från klippan (turistnäringen vill ju sälja svindyra guidade turer) släpps pension..., förlåt resenärerna, av på det ena fashionabla hotellet efter det andra. Jag är den ende som hoppar av vid campingplatsen. Slår upp tältet men inser att jag knappast kommer att behöva använda det. Med en minimitemperatur på 25 grader under nätterna går det bra att sova under stjärnorna. Dingoflocken ylar i fjärran.

Idé: hyra en cykel för att trampa de två milen till Uluru. Får underteckna ett två sidor långt dokument med terms & conditions, inklusive restriktionen att cykeln inte får tas in i nationalparken. Någon sa att Australien är den 51:a amerikanska delstaten, och det är bara att instämma när det gäller omfattningen på de legala papper man måste fylla i hela tiden. Sunt förnuft, någon?

Uluru är hisnande, med sina 350 hödjmeter över den omkringliggande platta halvöknen och med en omkrets på tio kilometer. Jag vandrade runt kolossen som skiftade i färg från klarorange till gråbrun i takt med ytans textur, solhöjden och molnighetens växlande. Men kanske ännu läckrare var Kata Tjuta-massivet: drygt 30 kupolformade enorma konglomeratklippor, den högsta av dem 500 meter över slätten. Jo, jag kände vördnad för Moder Natur när jag strosade omkring i de trånga dalgångarna.

Tre dagar och hundratals bilder på tegelröda klippor senare tog jag flyget tillbaka till Sydney. Nästa mål: Hawaii.

Plånboksmalör

Många av oss lever i ett alldeles för tryggt samhälle, utan besvärliga hinder och jobbiga utmaningar. Min åsikt är att det är bra för oss att kliva utanför den där trygghetszonen ibland för att inte degenerera som människor. Förra veckan gjorde jag slag i saken.

Jag är på väg från Canberra till Melbourne för att titta på tennis av klass: semifinalen i Australian Open, Djokovic-Ferrer. Därefter en knapp vecka på Tasmanien innan jag återvänder. För att få en liten utmaning lämnar jag kvar plånboken på sätet på flygbussen. Kliver av, går och ska checka in, men märker att det är något som saknas.

Aj fan.

Första tanken är att genskjuta bussen på väg tillbaka till centrum. Det kan a) göras till fots eller b) med taxi, där a) faller på att en buss färdas snabbare än en idrottsinvalid, och där b) faller på att jag inte har en dollar på fickan. Ringer till bussbolaget. "No chance you will get that wallet back within 24 hours, mate" bräker en bogan i andra änden. Även om dom hittar plånboken på bussen nu kan den ordinarie rutinen omöjligen ruckas på. Det innebär transport till kvarglömda effekter-avdelningen i en fjärran stadsdel där den kan hämtas ut nästföljande dag. "No exceptions, mate."

Ska jag stanna hemma och reda ut det här, och missa matchen ikväll som jag betalat 1500 spänn för att se? Icke. Funderar på ett antal problem medan jag sitter på flyget till Melbourne 700 km bort.

- Går det att få till en plånboksleverans med expressbud? Kräver att nån som bussbolaget litar på hämtar ut plånboken åt mig och att denne budar iväg den till mig. Till vilken adress i så fall? Jag stannar bara en dag i Melbourne, sedan vidare till Tasmanien.
- Kan man ta ut pengar på en bank bara via kreditkortsnumret? Det kan jag få tag på via min internetbank, och CVV-kod och giltighetsdatum har jag memorerat (tecken på flitig internetshopping?).
- Känner jag nån i Melbourne som jag kan låna pengar av?
- Går det att hämta ut min hyrda bil på Tasmanien utan kreditkort och körkort?
- Kan jag betala hotellen med hjälp av bara kortnumret? Bokningsavgiften betalades ju med samma kort.
- Vad ska jag göra om plånboken inte kommer tillbaka? Deep shit.

Väl framme i Melbourne ringer jag till Swedbanks kundtjänst. Det är mitt i natten i Sverige men de har lyckligtvis dygnetruntöppet. Får besked om att det inte går att spärra kortet och sedan låsa upp det igen om plånboken hittas, då är det nytt kort som gäller. Tar en rövare och lämnar det ospärrat, men för för säkerhets skull över allt utom kaffepengar till ett annat konto. Nästa samtal går till bussbolaget. Inget nytt om plånboken.

Sitter i ankomsthallen på Tullamarine Airport i Melbourne med en liten svacka i humöret när ögat noterar ett ansikte i folkmassan som verkar bekant. Vänta nu, har jag inte sett den där mannen förut? Jo! Det är ju Sebs morbror! Han var på plats när jag jullunchade hos Seb med familj, vi satt i bubbelpoolen och snackade svensk socialism. Nu är han här. Jag hastar fram och förklarar situationen. Han gapar bara, har bråttom iväg, men ger mig sitt telefonnummer och 50 dollar.

Oddsen att träffa på någon jag känner igen i en ankomsthall på en flygplats i en fyramiljonersstad på andra sidan jordklotet går säkert att räkna på. Jag nöjer mig med att konstatera att de lär vara rätt höga. Men ibland inträffar det osannolika och jag kan, nyrik som jag är, köpa mig en bussbiljett in till stan. Matchen börjar om knappt fyra timmar.

Väl framme i stan letar jag upp första bästa bank. I det här landet undrar man vad dom gör på banken efter fyra, men jag hinner in tio minuter före stängningsdags, langar fram kortnumret och mitt pass som jag av någon anledning hade med mig, inrikesresan till trots. Positivt besked, det här ska gå att ordna! Tre minuters knappande senare, ni vet vilken tid det brukar ta, blir det helomvändning. "Sorry, you need to have an account in this bank." Inget tjat biter på detta faktum.

Trots att 50 dollar är mycket räcker det inte till en vecka på resande fot. Måste få tag på mer. Skickar en förfrågan till Ian Meyer som jag hängde med på Christmas 5 days och på väg till Nya Zeeland, och som bor i Melbourne. Jodå, han kan låna ut pengar, men är upptagen hela dagen. Gott! Får söka upp honom i morgon.

Gör en snabb research på budfirmor på telefonen (hur gjorde man innan de smarta telefonerna fanns?) och ringer en av dem. Telefonkö. Fem minuter senare: "Well, we can send it, but you won't have it until Tuesday". Idag är det torsdag, plånboken kan hämtas och skickas tidigast imorgon fredag, nationaldag på lördag, kompensationshelgdag på måndag och jag åker hem igen på torsdag. Går det att få leverans på fredag? Ringer en annan firma. Telefonkö. Efter en stund: "Yes, we offer same day deliveries". Kostar 240 dollar, men det får det vara värt. Sen bryts samtalet, täckningen sviktar trots att jag är mitt inne i stan. Ringer upp igen, ny telefonkö, ny telefonist, ny förklaring av problemet. Blir kopplad fram och tillbaka. Och sen bryts samtalet. På tredje försöket meddelar en riktigt otrevlig dam att de bara budar till företag. Ridå. I det här läget funkar det liksom inte att vifta med sin svenska F-skattsedel. Det blir till att begrava denna plan.

Inte mycket batteri kvar i telefonen nu, men jag ringer till bussbolaget igen. Glädjande besked! Visserligen svår dialekt hos killen jag blir kopplad till, men jag tolkar det som om de har hittat min plånbok. Andas ut.

Dags att fokusera på att hinna till matchen. Det är fem kilometer till mitt hotell, måste dit för att dumpa min packning på drygt 20 kilo innan jag tar mig till arenan. Vill inte bränna några onödiga pengar på buss eller spårvagn, så det blir till att småspringa i den 36-gradiga hettan. Ja, jag svettas. Hotellet är ljuvligt luftkonditionerat och accepterar mitt kortnummer på ett papper. Lycka! Däremot går det inte att ta ut pengar i samband med köpet som man kan göra på ICA, men det var värt ett försök i alla fall.

25 minuter till matchstart. Skippar duschen, och börjar springa de tre kilometrarna till arenan i mina finaste tennisgåbortkläder. Joggarna längs med Yarrafloden höjer på ögonbrynen när jag passerar i ytterfil med öm fotled. Kliver innanför grindarna på Rod Laver Arena 19:28:30 efter att ha visat upp min mobilbiljett med de allra sista milliamperesekunderna som telefonbatteriet kan uppbringa. Matchstart 19:30.

Fantastisk stämning på arenan i den ljumma sommarkvällen, men Djokovic (Oskar Malmberg) är överlägsen Ferrer (Ola Jodal) och spelar ut honom med 6-2, 6-2, 6-1. Man hade nog hoppats på en femsetare som mot Wawrinka. Djokovic vinner för övrigt hela turneringen efter att ha besegrat Murray med 3-1 i set i finalen. På det följer en legendardubbel, Cash/Ivanisevic mot Forget/Leconte. Idolerna från barndomen gör mig inte besviken. Hemmasonen Cash i sitt schackrutiga pannband nu som då, Ivanesevic som fortfarande servar hårdare än världseliten, och Leconte vars clowntakter har förstärkts. Gubbarna kan givetvis leva ut lite mer nu. Leconte spexar hejvilt, byter plats med domaren, byter ut sig själv mot en bollkalle, flirtar med den kvinnliga delen av publiken, servar med två bollar samtidigt, hånar motståndarna, kikar i kalsongerna och skakar på huvudet vid "new balls", spelar fotbollstennis, hoppar över till andra sidan nätet mitt i en bollduell, driver med tennisens stiff upper lip-ideal, och så vidare. Det är rätt banalt men faktiskt riktigt, riktigt underhållande. Vandrar hemåt i den 28-gradiga sommarnatten, aningen hungrig efter att av ekonomiska skäl ha avstått lyx i form av mat ända sedan frukost.

Morgonen därefter är det dags att ta tag i plånbokspraktikaliteterna igen. Telefonen är nyladdad, och jag behöver ringa till min hyresvärd och be henne ombesörja uthämtningen av plånboken, och avblåsa budoperationen. Men telefonjäveln vägrar starta. Eller, mer precist, den startar, det går fem sekunder, och så startar den om igen i en oändlig loop. En timmes googlande (på datorn) ger inga ledtrådar. Inte ens återställning till fabriksinställningarna via magiska knappkombinationer fungerar. Räcker tydligen inte med 180 civilingenjörspoäng i IT här. Får låna en annan hotellgästs mobil så jag kan skicka meddelande till min hyresvärd. Hennes mailadress har jag inte och jag inser att telefonnumret finns oåtkomligt i min havererade telefon. Mot en avgift på ett antal dollar är jag tvungen att aktivera mitt slumrande konto på bostadssökarsajten, så att jag kan få tag i hennes nummer. Sen kan jag äntligen få iväg sms:et.

Jaha, strandsatt. Några få dollar kvar och utan fungerande telefon. Men man får glädjas åt det lilla, hotellet har gratis wifi och frukostbuffé ingår. Det blir dubbla portioner faktiskt. Stämmer via Facebook möte med Ian i cykelbutiken där han jobbar och lägger mina sista dollar på en spårvagnsbiljett, 10 kilometers promenad känns lite långt. Kliver ut från cykelbutiken/banken med 400 lånade dollar på fickan. Åter i stan söker jag upp telefonreparatörer. På tredje försöket får jag napp. För 50 dollar kan de göra en magisk supermegafabriksåterställning av telefonen. Det tar emot lite eftersom jag inte har fört över alla bilder jag tagit på resan, men inte mycket att välja på i det här läget.

Vid halvfyratiden på eftermiddagen har det mesta återgått till det normala. Telefonen fungerar, jag har cash i fickan och har ätit mig mätt och belåten. Enda plumpen i protokollet är att jag inte kan få ut hyrbilen på Tasmanien, men den går att avboka kostnadsfritt. Lokaltrafik i kombination med snålt leverne visar sig fungera det också. Åter i Canberra en vecka senare med en marginal på 46 dollar och 50 cent. Min hyresvärd har kvitterat ut plånboken. Inte en cent saknas. Jag antar att jag kommer att hålla hårt i den fortsättningsvis.

Summa summarum: det är kul med utmaningar. Särskilt efteråt, om de är av i-landskaraktär, och om de slutar väl.

Ferrer-Djokovic.

 

Storvik? Hobart?

Enmanstält på Mount Wellington.

 

Närproducerat.

Så långt hemifrån man kan komma

Har anlänt Nya Zeeland efter diverse väderrelaterat trassel. Efter en ytterst skakig flygresa över Tasmanska havet igår kväll avbröt kaptenen landningsförsöket i Wellington ett par hundra meter upp i luften och accelererade norrut mot Auckland i stället. Ett klokt val när det blåser orkanvindar. Delar av sydön har fått 500 millimeter regn de senaste dagarna, i samma härad som Uppsalas genomsnittliga årsnederbörd. I stället för vild och sannolikt blöt camping i Wellington blev det tre timmars sömn och lyxfrukost på City Grand Hotel i Auckland på Quantas bekostnad.

Nya Zeeland är så långt hemifrån man kan komma på det här klotet om vi håller oss till landmassor och räknar bort delar av Antarktis. 17 400 km är avståndet Uppsala-Wellington längs jordytan, om man gräver kommer man undan med 12 000 km. Eventuell hemlängtan är som bortblåst efter att ha sammanstrålat med Jan, Linnea och Måns. I morgon börjar Oceania Carnival med massor av tävlingar men fotjäveln sätter stopp för löpning. Dock; mitt livsmål är att ha orienterat i fler länder än min ålder räknat i år, så det får nog bli åtminstone en start i alla fall. Score 34 hittills, med andra ord på par.

Monolith Valley i The Budawangs. Storslaget.

Det är underligt vilka vanedjur vi människor är. Kommer tillbaka till platser och företeelser i Australien som jag redan bockat av. Julmiddag hos familjen Dunne för andra gången, nyårsfyrverkerier och Manly Beach i Sydney för tredje gången, Christmas 5 days likaså. Gav mig ut på en vandrings- och strandtripp för några helger sedan och hamnade helt oplanerat på samma vandringsled i Budawang National Park som för sex år sen. Magnifika 150-metersklippor och avlägset, såg totalt fyra människor på ett dygn. Mitt lilla enmanstält höll på att blåsa bort när en storm drog förbi under natten, nästan Wellington-klass på den.

Christmas 5 days, etapp 3: granitterräng vid Kangaroo Crossing.

Lever det ljuva livet i stort och smått. Christmas 5 days bjöd på skönt boende med en lika skön mix av svenskar och australiensare i ett hus utanför den gamla guldgrävarstaden Beechworth i nordöstra Victoria. Cykling ut till etapperna, mängder av soppa på kvällarna och mycket överraskande och meriterande seger i orienterarcricketlandskampen Sverige-Australien. Något att ta med i sitt cv. För övrigt förstår jag äntligen reglerna i denna nationalsport.

Christmas 5 days, etapp 4: guldgrävarterräng.

Det finns givetvis mycket mer att notera, men det får bli en annan gång. Stay black.

Jag upphör aldrig att fascineras av kängurur. Här på kullen ovanför Belconnen i Canberra där jag bor.

180,1 / 4,5

Sitter bakåtlutad i vägkanten, helt tom, halvsovande, stöder mig på armarna. Den ena somnar helt, det börjar pirra som av sockerdricka och jag vaknar paradoxalt nog till. Men det är inte sockerdricka, det är myror som kryllar på handen. Skakar av dem och vinglar upp på sadeln igen. Bara ett par hundra höjdmeter kvar nu, sen är det nerför de två milen förbi Thredbo och hem. Gissar att det var ungefär så här Jörgen Brink kände sig i Lahtis 2003. Eller Johan Höij under godtyckligt konditionsidrottande.

Vi backar bandet några timmar. Jag laddar tillsammans med uppsalabekantingarna Seb och Beth och deras cykelkompisar för ett rejält dagsverke i Snowy Mountains. Här finns kontinentens högsta berg, Mount Kosciuszko, hundratalet meter högre än vårt eget Kebnekaise. Cykelkompisarna är av modell advanced, tänk fjorton stycken Staffan Åkerblom. "På The Mongolian Mountainbike Tour i fjol var det lera hela första dan så båda reservparen bromsklossar gick åt, men det blev lite bättre väder resterande fyra dagar när ökenvindarena från Gobi blåste in." "Är en aning sliten i benen, körde ett 24-timmarslopp förra helgen."

Hårdingarna kliver upp strax efter fyra på morgonen, Seb och Beth är bland dem. De rullar iväg på The Snowy Mountain Highway Loop, 320 obrytvänliga kilometer. Eftersom mina cykelrundor på över tio mil är lätträknade bestämmer jag mig för att hänga på gänget som kör lite kortare. 180 kilometer i form av nio mil bort, nio mil hem. Enkel matematik. Vi rullar på i behagligt tempo, uppför de första två milen och sedan böljande. Mest utför, en del uppför, nästan aldrig plant. Högsommarvärme med doft av eukalyptus och teträdsolja i den högstammiga och torra skogen. Jag är klart fegast i klungan i utförsbackarna, det räcker med 60 km/h.

Den lilla byn Khancoban är vändpunkten. En hamburgare med extra allt - inklusive rödbetor, stekt ägg och ananas - och en iskaffe, sedan dags att trampa hemåt. Nu är det föga överraskande mest uppför, en del utför, nästan aldrig plant. Får väja för en meterlång orm vid ett tillfälle. Det börjar kännas lite tungt i motluten, cykeln kunde gärna haft några lägre växlar. Efter 140 km kommer en 15-kilometersstigning med saftiga 1050 höjdmeter. Och det är här jag väggar. Försäkrar för klungan att jag fixar att ta mig hem på egen hand - "I'm fine, just gonna rest a while" - men ingen av oss tror nog riktigt på det. Några giriga nävar Hawaiian Nut Mix och en liter bäckvatten räddar mig, inte perfekt för magen men utan det hade jag nog suttit i vägkanten än.

Rullar i mål efter åtta timmar och 16 minuter. 180,1 km och 4500 höjdmeter är i klass med en riktigt tung bergsetapp i Tour de France. Tiden dock något sämre än vad tourklungan skulle ha gjort. Men de grabbarna har å andra sidan troligen injicerat mer potenta medel än nötmix.

Sidonotering: inför nästa bergsetapp funderar jag på att använda australisk rövkräm för bästa komfort "down under". Passar säkert för en hårig svensk. Ett alternativ är brasiliansk vaxning. Har spanat in en salong här i Canberra som erbjuder det, man kanske skulle be om en offert?

Sebs Attackpoint-logg
Beths Attackpoint-logg

Korkort Sverige goes crosstraining

Trygghetszonen har lämnats, min lilla resa har inletts. Hänger några dagar i Hong Kong innan jag ankommer Australien. På en yta liten som halva Uppsala kommun har man klämt in sju miljoner människor. Och då ska man komma ihåg att 70 % är obebyggt pga berg. Jag förstår att dom bygger på höjden.

Kikade lite på dom där 70 procenten häromdan. Tog båten ut till Lantau Island och hyrde en cykel. Hade googlat en irländare som varmt rekommenderade en cykelbutik med "60 cyklar i toppskick för uthyrning". Det var då det. Nu hyrde de inte ut. Hittade en cykeljeppe i ett hål i väggen. Tog efter viss tvekan den minst dåliga han hade att erbjuda. En skrotfärdig stålhingst i barnstorlek med gnisslande bromsar, halvtrasiga växlar och skeva hjul. På det en tvåtimmarstur på bergsvägarna i duggregn, toppat med bläckfisk och nudlar i en sömnig fiskeby.

En av dem är skrotfärdig.

Elektronikbutiker? De finns. I överflöd. Iphone 5 någon? Genomsnittsinvånaren måste byta mobiltelefon varannan månad om det ska bära sig. Passade på att spana in hur det går för konceptbutiken DOMA Lifestyle som startade häromåret med mitt goda minne. Det verkar rulla på bra.

Här säljs digitala kartarkiv. Det har blivit något av en livsstil.

Tre veckor har gått sedan operationen av fotleden och löpningen får vänta ett tag till. Tur att crosstrainermaskiner är universella. Kunde lösa ett 24-timmarsmedlemskap på California Fitness efter legitimering och diverse pappersarbete. Receptionisten fick väl inte alla detaljer rätt, men inte värre än att Mr Korkort Sverige kunde köra sig blå på favoritintervallpasset Stor Stege. På precis samma Life Fitness-utrustning som på F&S Ekeby.

May I have your personal details please?

Fotjäveln som den såg ut en vecka efter operation.

The Peak är utsiktsplatsen nummer ett här. Tog bergbanan upp i kvällsmörkret och avnjöt lammstuvning på lyxkrog mot en fond av skyskrapor i neon. Till det en Guinness. Eftersom det här är en idrottsrelaterad blogg lovar jag att försöka minimera intaget till max två svarta med skumkrona i veckan. Det blir inte lätt. Bästa maten är soppa, bästa soppan är öl.

Soppa med utsikt.

Världens starkaste folk

På gymet i min nya hemby, fönstren går hela vägen från golvet till taket, utanför skymtar Sulphur Mountain med snö på toppen. Jag är där med en schweizisk snowboardbrud och 20 jibbare med den obligatoriska skidudeoutfiten: shorts, t-shirt i klar färg från Billabong/Quicksilver/O'Neill och mössa. Det gäller att vara säker i steget och fast i blicken för att inte tappa respekt, om de nu hade någon för en från början.

Det är telemarksbenen som ska tränas och därför stegar jag fram mot skivstängerna, ca 20 kg blir perfekt....WHAAAA gör en vid loop och styr tillbaka mot pilatesbollarna. Vad i helvete?! Vikterna börjar på 60! I helvete att jag kan ha en sådan på axlarna. Vad är det här för ställe egentligen? Jag blickar tillbaka mot vikthörnan igen. Men det är uppenbart att jag har sett alla vikter och på skivstångsstället finns det ingenting som är ens i närheten av vad telemarksbenen tål.

Jag kör kondition och lite rockgympeinspirerat istället.

Inte förrän i duschen kommer jag på det.

POUNDS

Endorfiner

Mår oförskämt jävla bra just nu. Löpintervaller för första gången sedan i juli och endorfinerna flyter fritt i kroppen. Kunde nästan hänga på mara-Lofaz. Kommer antagligen inte att kunna gå imorgon men det är det värt.