Det är aldrig för sent att ge upp

Ser att bloggen fått en stackars-alla-skadade-vinkling. Tillåt mig snyfta lite också, litteratur är trots allt som vackrast när den går i moll.

Eländet började den första november ifjol med en bruten stortå på Ultunaåsen. Möjligen ett tecken från högre makter på träningsårets första dag att den där comebacken inte var någon vidare bra idé.

    Även små sprickor gör ont.

Börjar lufsa försiktigt under andra halvan av december och kan faktiskt åka till Sydafrika och springa gräsmatta i januari. Det flyter på fint fram till mitten av februari, kör tisdagsbanor med en mental bild av att tån är inlindad i bomull för att hålla smärtan i schack. Men så en tisdagskväll, på väg hem på bana K i höjd med Vargmyran, bankar jag i vristen i en pinnjävel. Borde egentligen vara omöjligt med vristskydd, men uppenbarligen går det. Funkar till att börja med i Portugal men blir tids nog trasig. Bara att boka in sig hos MP för några kurer koncentrerad smärta, vilket redan avhandlats på denna blogg.

Nålarna ger ett litet hopp och jag kan korridororientera i Nåsten i god fart utan problem dagen innan Måsen. Messar efter viss tvekan klartecken till UK, packar schweizväskan och åker och bockar av ett slott och en andraplats på Måsen (när ska vi vinna den stafetten egentligen, bara den, 25-manna, Smålle, Tio och Jukola som saknas). Vristen inte bra, men inte heller dålig. Beslutsångest hela vägen norrut på E4:an - Schweiz eller inte? - innan jag i höjd med Eurostop kommenderar U:et att ratta höger. Biljetten är ju ändå inte avbokningsbar.

Måndag, första passet i Schweiz. Det funkar en kvart, om ens det. I det här läget finns det två alternativ. Antingen bryter man ihop helt, eller så bryter man ihop och kommer igen. Försöker med det sistnämnda. Vädret är fint, osten god och det finns wajfaj på vårt Jugendherberge.

Idag är det onsdag. Bara tio alternativpass kvar innan hemfärd. Betalar motvilligt 22 CHF/165 SEK för att ta mig in på Athena Fitness i Solothurn på morgonkvisten. Damen vill ha pant i utbyte mot skåpnyckel: "Kreditkarte oder Führerschein?" Vissa val i livet är enklare än andra. Jag dunkar stor stege på en felbalanserad ellipsmaskin placerad på heltäckningsmatta, svettigt. Heltäckningsmatta. Hur fan tänkte man där? Teven visar sexistisk reklam för motortidningar. Hade aldrig hänt i Sverige.

På eftermiddagen lägger jag mig på en bokskogshöjd i solskenet och kör ett par varv av rockgympans planksekvens. Livet är inte så tokigt ändå. Upptäcker under plankan-med-näsan-neråt-övningen att jag jobbar mitt i en hög med fekalier från gnagare modell större, murmeldjur kanske? Fast och fint dock, åtminstone en sexa på bristolskalan.

Summa summarum: det är inte hur man har det, utan hur man tar det. En miljon syrier hade lätt bytt liv med mig. Och alla med pinnar i benet. Mami är den senaste, fick en trubbig sak ett par centimeter in i låret idag och efter att ha sett hur han vred sig i plågor på akutavdelningen på Bürgerspital Solothurn känner jag mig rätt lyckligt lottad. Hoppas innerligt att han är tillbaka snart.

Allt gott,
Mats

Tuesday torture, 2

Ryggläge efter dagen då jag tillsammans med Lisa och Elisa testat på livet som heltidsproffs, det vill säga tränat två pass och inte satt någon fot i någon föreläsningssal däremellan. Tuesday torture fungerar som rubrik även på min träningsdag. 16 kilometer i Nåsten var aningen många med morgonens intervallpass i benen. Men i allra högsta grad en meteoritträning med tanke på att jag för drygt ett år sedan då jag sprang min första tisdagsbana tyckte att 9 kilometer verkade hemskt långt och blev alldeles nervös då det i klungan började pratas om 12-kilometaren. Gränser är till för att flyttas.

Men egentligen - och det här är ju egentligen vad Klara nyss så precist formulerat här under. Hur svårt är det att motivera sig till träning när det varje dag i veckan finns tusen möjligheter? Alltid träningskompisar och alltid någon som fixat en klurig bana eller ett genomtänkt intervallpass. Det är nästan så lätt att det är svårare att inte träna. De verkliga hjältarna, det är de som inte kan vara med på ett enda av alla de roliga passen, men som biter ihop och tränar ändå. De som till smurflåtar kör dubbla spinningpass i F&S Ekebys egen Fritzl-källare. Som vattenlöper stint stirrandes in i kaklet och sväljer halva bassängens innehåll medan bleka knubbsälsliknande motionärer simmar förbi. Som trampar ellips som om det inte fanns någon morgondag och som med bekymmersrynkan i pannan där små nervösa svettpärlor brutit ut sneglar på tävlingskalendern där 10mila och SM  inte kryper, utan snarare tycks rusa närmare emot en. Man förstår inte riktigt förrän man är där själv, och när man väl är löpbar är det lätt att glömma bort hur det det kändes då när man kunde gjort vad som helst för att kunna springa. Jag är djupt imponerad av de som fixar att vara skadade, och som kommer tillbaka ännu starkare. Och tänker att jag gärna springer en extra kilometer för de som inte kan träna:s skull, bara för att jag just nu kan.

Tuesday torture

Gör ett tappert försök att kicka igång bästa bloggen igen.

Jag var just på spinning. 'Svettfest' har jag förstått att det brukar kallas. Svett? Ja. Fest? Njä. Utöver att det är mörkt (thank God) och att låtarna är hetsmixade till smurfbeat så är likheterna ringa. Det skulle vara klädkoden då; ju mindre tyg desto bättre. Men för mycket fest är ju inte bra så det är nog väl att likheterna stannar där.

Kvinnan från Mordor är ledare. Det är uppenbart att hon inte tycker att någonting i livet är kul. Jag tänker att hon måste jobba på Skatteverket, eller möjligen SJ. Jag tänker att hennes garderob domineras av tunt stickade långärmade, v-ringade, grå tröjor från KappAhl. Jag tänker att hon måste bo i Märsta. Hon mumlar något om position 2 och 3-intervaller i åttor och sedan kör vi i tystnad. Några enstaka 1....6,7,8, ååå trean.

Jag kikar på Lovisas tröja framför mig med texten Pain is temporary, glory is forever. 1....6,7,8.

När vi cyklar hem berättar hon att Sara har gjort en Martin Johansson, dvs. fått en pinne i benet. Jag drabbas av den mest våldsamma medkänsla. Sara som PRECIS har fått börja springa igen efter sin skada. Precis. Och så går hon och får en pinne genom benet. Det är inte rättvist. Det finns ingen Gud.

Jag tänker att det minsann är en tanke att ta med sig till projekt meteorit-diskussionen. Orkar man inte gå på träningen för sin egen satsnings skull och inte heller för att hjälpa de andra i deras satsningar, då borde man faktiskt gå för de som inte kan träna:s skull. De som orkar hur mycket som helst men ändå inte kan.

Det ska vara mitt argument för att pressa de sista ellipsintervallerna i vår. Det och att jag är skyldig Mats-apan en efter-träning-glass. Fler argument än så behöver man knappast.


Nu undrar man ju bara: Hur leker livet i Schweiz?

Ankomst

Simon Eklöv, du gör mig avundsjuk, jag hade ju tänkt vara först att kroka upp herr Gueorgiou på en liten Lunsenrunda.

Portugal Urban

I smärtans epicentrum

Kungsgatan, Uppsala, behandlingsrummet ligger två trappor upp. Kontrasten mot den ljuvliga marssolen utanför fönstret är stor. Scenen där inne är som hämtad från en svartvit finsk s/m-rulle. Okej, jag tror inte jag har sett nån sån, men hursomhelst.

MP [lutandes över britsen]: "Nu går jag in med nålarna här i vristen. Säg till hur ont det gör på en skala ett till tio så jag hittar smärtcentrum."

MT [ligger och kvider på britsen]: "Mhmmpf... fem. Ahhh... sju."

MP: "Ingen annan jävel i Sverige gör dom här grejerna... Kanske Ranelid då, men han är ju galen."

MT: "AAAHRRRGH!! Nio! Ahhhh..."

MP: "Härligt! Bra! Inte ofta man hör en envis jävel som dig skrika. Nu har jag träffat rätt. Jag går på ett tag till här."

MT: "Det gör... AHHH! ...rätt... IHHH... ont just nu..."

MP: "Kolla! Nu är jag en sån här bit in i foten! [måttar tre centimeter mellan tummen och pekfingret]. Jag går liksom in under själva leden och hittar ligamentet bakom och hackar upp det. Kolla!"

MT: [svettas på britsen]

MP: "Löfås hade ju problem med vristen han också. Det var jävligt svårt att fixa, men jag gjorde det. Det här är enkelt i jämförelse, men ändå svårt. Har säkert fixat 70 såna här."

MT: "Ahhh...argggghhh! Hur många... ahhh... behandlingar tror du behövs?"

MP [självsäkert]: "Fyra. Max!"

MP: "Tar du det på företagskortet? Vet du vad systrarna Kallur drar in på en säsong förresten?"

Nästa duvning på torsdag. Längtar.

Fotnot: Fler MP-stories finns på 20elva.

Vi flyger så högt men vi landar så dåligt

Väl ute ur Portugalbubblan landade jag hårt på den Uppsaliensiska isbeklädda marken. Knappt tre dygn, otaliga liter kaffe, fyra billiga chokladkakor och tre hostiga, korta nätter senare lämnar jag och den enda andra basgruppsmedlemmen som har behagat att dyka upp in vårt projektarbete.

Hon har jobbat natt på Migrationsverket i Märsta, tog morgontåget hem och gick direkt till Ekonomikum. Jag har korrekturläst ända in på småtimmarna, inte duschat på två dygn och cyklat hit med ögon ihopskrumpna på russin från all nattläsning.

Med 14 minuters marginal lämnar vi alltså in arbetet, gör en high five och funderar på hur vi borde belönas. Hon tar en Lucky Strike i vårsolen. Jag funderar på ellipsmaskin.

En sak är i alla fall säker: Att vara på träningsläger är lite som att vara hög. En fantastisk bubbla, som skild från det vanliga livet. Men när ruset går över kan det göra rejält ont.

Ändå vill man inget hellre än göra det igen.

SM-läger / Sommarläger

I takt med att snön försvinner och man läser inlägg från världens alla hörn blir man förstås mer och mer sugen på säsongen som väntar. Lite som en kåt katt i mars.

I år går SM i Gästrikland. Jag kommer att ordna ett läger veckan efter midsommar (24-28 juni), så om du inte har något bättre för dig den veckan är du välkommen till Storvik!

Syftet är att ha en kul träningsvecka och att bygga form både inför SM och andra tävlingar.

Info om lägret.
Anmälan på träningsbanken.

Bom e misto de Portugal

Dags att kicka igång bloggandet igen. Här kommer lösryckta fragment från lägret i Portugal.

Trafiken var gles på betalmotorvägarna. Return of investment för portugisiska staten beräknas till år 2537.

Ekonomiarket användes flitigt. Nu med vem-betalar-till-vem- och familjefunktion, tack för tipset Mandus.

Bästa lägersnasket? Lika delar jordnötter och russin, givetvis. För överraskningseffekt, ta jordnötter med piri-piri-kryddning.

Stiorna i Burinhosa var lika gemytliga den här gången som 2008.

Konceptet "träna på lantgård" har lanserats. Är 1700-talsgården i utkanten av Alpalhão det bästa lägerboendet någonsin? Minus dock för slå-i-huvudet-balken vid gasspisen, hur tänktes det där?

Apropå huvudet. Skalperingen var nära under första passet i Alpalhão, men jag klarade mig undan med ett tiocentimeters sår strax ovanför hårfästet. Kommer inte att se vackert ut den dag jag blir skallig. Barn är mjuka, korkekar är hårda.

"Ni kommer ner på måndag va?" Vår lägerarrangör hade inte 100 % koll när jag ringde honom tre dagar innan avfärd. Sällan har så mycket hängt i luften innan ett läger. Men det löste sig, och det blev nog riktigt bra till slut.

Bara för att man kan göra något behöver man inte göra det. Ett konstaterande som är giltigt i många situationer. Till exempel behöver man inte lägga in tusen ocad-trick på träningskartorna bara för att man kan. Korridor, brunbild, stenbild, blank karta, memory, follow the contour, you name it. Less is more.

Joãos middag i Alpalhão var dubbelt så dyr som Manuels i Burinhosa, men då var den dubbelt så god också. Musslor, mmm...

Ingen mat får kastas bort. Undrar om Ross har ätit upp de tio bröd som vi hade kvar efter sista frukosten?

Frukost? Glöm det om ni ska med ett tidigt flyg. Vandrarhemmets frukostmatsal öppnade 8.30.

Inget läger i sanddynsterräng utan fastkörning i sanden. Tio starka lyfte upp Loffes Opel Astra ur sandgropen när det såg som mörkast ut.

Sprint gör sig bäst i gamla bergsbyar. Vad är sexigast, oregelbundet nät av kullerstensgränder eller höger/vänster om ishallen?

Norte Alentejos befolkningspyramid är inte en pyramid utan en tratt. Till och med U Imberg drog ner medelåldern. Såg vi någon under 30?

Om DX Deluxe reinkarneras i portugisisk tappning lär det ske i en granitlabyrint under korkekar i böljande beteshagar någonstans i Norte Alentejo.

18 pass på knappt sju dagar. Någon som sprang alla?

Nu 15 dagar vardag i Uppsala, sen bär det av mot Schweiz.