Brödernas namn från den äldsta till den yngsta är: Juhani, Tuomas, Aapo, Simeoni, Timo, Lauri och Eero. Av dem är Tuomas och Aapo ett tvillingpar och likaså Timo och Lauri. Juhani, den äldste brodern, är tjugo och fem år gammal, men Eero, den yngsta av dem, har knappast skådat aderton solvarv. Deras kroppsbyggnad är bastant och axelbred, längden medelmåttig, utom Eeros, som ännu är särdeles kort. Längst av dem alla är Aapo, men visst icke den axelbredaste. Den sistnämnda förmånen och äran tillkommer Tuomas, som är riktigt berömd för sina axlars bredd. En säregenhet, som kännetecknar dem alla, är deras bruna hy och det styva, hampfärgade håret, vars strävhet särskilt hos Juhani är iögonenfallande.
Aleksis Kivis Sju bröder är förlagan till Jukola. I väntan på årets happening, här är sju jukolaögonblick jag minns.
* Tampere-Jukola, där Mami spurtar ner Tero Föhr och vi får silvermedalj. Legendarisk TV-kontroll halvvägs på sistasträckan med Mami ensam i tät där tumgreppet på A2-kartseglet är allt annat än stilrent. Det är det närmaste ett svenskt lag har varit att vinna herrklassen sedan mitten av 90-talet, och vi är hysteriskt nöjda.
* Sulkava-Jukola. Åttondeplats efter många lysande insatser. "Det gick så snabbt att jag inte ens hade tid att plocka upp gelen" sa Ormen efter tredjesträckan där han sladdade efter Janne Salmi och Tobias Andersson. Störste hjälten: Mats Fröberg. In som reserv, och lyfte laget med fullkomligt respektlös löpning på sträcka fyra. Jag är svag för sånt, underdogs som överträffar alla förväntningar. Det är så man blir tårögd av lycka. Särskilt när underhunden är så ödmjuk som Mata.
* Sulkava-Jukola, igen. Premiär för onsdagsavfärd och det blev en succé
med uppladdning på plats. Logi vid en av de tusen finska sjöarna. Ingick
bastu vid strandkanten? Ja.
* Jyväs-Jukola, med arena på travbanan Killerjärvi. En fotbollsplan räcker liksom inte till på Jukola. Springer första och ligger i andra par utvändigt efter startbilen. Stark känsla att som junior surfa med i en efterhand alltmer gles tätklunga genom finsk urskog i sommarskymning och växla på ensiffrig placering. Och sen en trevlig hemresa på det.
* Virkiä-Jukola. Blandade känslor när tjejerna springer klockrent rakt igenom och Billan får gå ut med en halvminuts ledning på sista. Hon drygar ut och har någon kilometer före mål en lucka till Minna & co på fem minuter. Fem minuter, tidernas utklassning! Då blir hon avplockad. Vi har stämplat fel på sträcka 3. Om inte...
* Nikkari-Jukola. Natten blir aldrig mörk vid midsommartid i Österbotten och Storviks IF är i ledningen efter sträcka 1. Jan är fortfarande junior men vinner spurten mot de stora pojkarna. Storebror är stolt.
* Mehtä-Jukola. Vad du än gör, bomma INTE första kontrollen på första sträckan. Men som valpig junis på tallheden utanför Kuopio for jag ner i fel dödisgrop. När jag tre minuter senare hittade stämplingsstocken i rätt grop var det i sällskap av gubbar med stövlar. Resten av banan gick i princip enbart i grönområde och det blev till att följa köttsnitseln i ytterfil.
Sexton dagar kvar.
torsdag 31 maj 2012
tisdag 29 maj 2012
5,5 centimeter
Det var en ganska nervös ung kvinna som klev in på Kungsgatan 71 imorse. Hade försovit mig dessutom och bara slängt på mig kläderna innan jag åt en frukostbanan på cykeln. Nu satt jag i spänd tystnad utanför behandlingsrummet och försökte tränga undan fraser som "hittat på egen behandlingsteknik med nålar", "hackar sig in", "nålen stack ut på andra sidan" och "han blir gladare ju ondare det gör" ur huvudet. Förutom de minst sagt respektingivande återgivningar av M som finns på denna blogg, så har dessutom diverse (främst) unga män försökt skrämma mig sedan de fick veta att jag skulle träffa honom. Och det verkar ha fungerat, för hade inte Karna velat (/tvingats) följa med så vete 17 hur jag hade kännt mig.
Väl inne i behandlingsrummet gick vi igenom sedvanliga kläm-och-känn-rutiner, förutom att han gjorde det typ dubbelt så fort som alla andra hittills. En handlingens man, och utan knussel. Det kittlades mest. Dessutom fick jag ryggen knäckt, vilket som ni vet är det säkraste sättet att få mig lycklig. Kanske blir det inte så hemskt det här? hann jag tänka.
"Den här senan här är ju stel som en gammal chorizo", sa M lyckligt och klämde i mitt knäveck. "Känner du hur ont det gör?"
jo.
Det kom från ryggen tydligen och hela baksidan var ihopdragen."Vi får börja med att nåla i ryggen" sade M och förklarade att annars skulle det göra ännu ondare att nåla i knät. "Det var gulligt av dig", sade jag.
Och så började hackandet. "Hur långt in går du?" undrade jag. "4 cm kanske" svarade han. "Det är ju segt som en halloumi här inne!". "Du gillar ju halloumi" sade Karna, som för att trösta lite. Det var gulligt av henne.
Men knät var ändå värst. "Du får säga till när smärtan strålar" sade M. Strålar..?! Jag försökte koncentrera mig på tavlan på väggen och att få alla orden rätt i Idas sommarvisa eller vad som helst istället. Det gick sådär. "Nu gör det fan aasont!" var vad jag kunde få ur mig och M blev med ens taggad: "Beskriv hur det gör ont, vi måste hitta det ställe där smärtan strålar ut till större områden!". Aaaaooooojjj. "5 och en halv cm in nu!". Roligt att någon har kul i alla fall. Det tycktes inte vara någon ände på hackandet.
Men även besökstider hos alternativa naprapater har ett slut. "Minst 2 behandlingar till och max 5" blev domen. Jag kravlade mig ner från britsen och drog med stort besvär på mig jeansen igen. "Du kan ha ont i något dygn nu" sa M. Återbesök om 3 dagar.
Sedan kom jag ungefär till Svavagallerian innan jag bestämde mig för att inta frukost på café och ringa mamma för hämtning. Karna tyckte det såg så kul ut när jag försökte gå att hon filmade. Kul, Karna. Det blir kul att se.
Kort sagt så tror jag att utsättningen av U-ringenkontroller ikväll brinner inne. Men det får det vara värt. För visst måste det vara värt? Både mängder av hundralappar och nålar. Och dramatiskt minskad lust till att äta chorizo igen.
Väl inne i behandlingsrummet gick vi igenom sedvanliga kläm-och-känn-rutiner, förutom att han gjorde det typ dubbelt så fort som alla andra hittills. En handlingens man, och utan knussel. Det kittlades mest. Dessutom fick jag ryggen knäckt, vilket som ni vet är det säkraste sättet att få mig lycklig. Kanske blir det inte så hemskt det här? hann jag tänka.
"Den här senan här är ju stel som en gammal chorizo", sa M lyckligt och klämde i mitt knäveck. "Känner du hur ont det gör?"
jo.
Det kom från ryggen tydligen och hela baksidan var ihopdragen."Vi får börja med att nåla i ryggen" sade M och förklarade att annars skulle det göra ännu ondare att nåla i knät. "Det var gulligt av dig", sade jag.
Och så började hackandet. "Hur långt in går du?" undrade jag. "4 cm kanske" svarade han. "Det är ju segt som en halloumi här inne!". "Du gillar ju halloumi" sade Karna, som för att trösta lite. Det var gulligt av henne.
Men knät var ändå värst. "Du får säga till när smärtan strålar" sade M. Strålar..?! Jag försökte koncentrera mig på tavlan på väggen och att få alla orden rätt i Idas sommarvisa eller vad som helst istället. Det gick sådär. "Nu gör det fan aasont!" var vad jag kunde få ur mig och M blev med ens taggad: "Beskriv hur det gör ont, vi måste hitta det ställe där smärtan strålar ut till större områden!". Aaaaooooojjj. "5 och en halv cm in nu!". Roligt att någon har kul i alla fall. Det tycktes inte vara någon ände på hackandet.
Men även besökstider hos alternativa naprapater har ett slut. "Minst 2 behandlingar till och max 5" blev domen. Jag kravlade mig ner från britsen och drog med stort besvär på mig jeansen igen. "Du kan ha ont i något dygn nu" sa M. Återbesök om 3 dagar.
Sedan kom jag ungefär till Svavagallerian innan jag bestämde mig för att inta frukost på café och ringa mamma för hämtning. Karna tyckte det såg så kul ut när jag försökte gå att hon filmade. Kul, Karna. Det blir kul att se.
Kort sagt så tror jag att utsättningen av U-ringenkontroller ikväll brinner inne. Men det får det vara värt. För visst måste det vara värt? Både mängder av hundralappar och nålar. Och dramatiskt minskad lust till att äta chorizo igen.
lördag 12 maj 2012
Peritendinit och monstermorän
Sjukvårdens kvarnar har malt färdigt. En och en halv månad tog det från kontakt till magnetröntgensvar, är det bra eller dåligt?
En långsträckt vätskeansamling, betydligt mer än vad som är normalt förekommande, omger flexor hallucis longussenan med utbredning från nivå med distala tibia och distalt till nivå med os naviculare. Proximalt i utgjutningen ses en del små nodulära förändringar som kan betingas av inflammatoriska förkalkningar. Flexor hallucis longussenan har ordinärt utseende. I övrigt ses inga patologiska förändringar medialt i fotleden eller övriga mjukdelar. Sammanfattning: Peritendinit i flexor hallucis longussenan.
Eller på ren svenska: vristjäveln är inflammerad och svullen.
Det kan jag konstatera med blotta ögat efter dagens två pass i Hälsingland. Först en lektion från Albin i medeldistanslöpning på förmiddagen. Det enda han kan lära av mig är kådisrutinerna, och följaktligen åkte han på en HYL som det heter på finska. Hylätty. Vill man inte råka ut för på Jukola.
Efter en inte det minsta trött pizza på Rosa Pantern i Marmaverken dags för pass två på legendariska Olberget. Finns nog ingen annan terränglåda där avstånden mellan himmel och helvete är så små. Skvattramsinbäddade hällmarker kant i kant med monstermorän. Kombon peritendinit/monstermorän, hur funkade den? Inte alls.
Tre alternativ:
1. lägga ner vårsäsongen och sikta på pojksträcka på Jukola,
2. knapra Diklofenak för att få uppleva Skattungbyn,
3. inleda en karriär i kontaktbridge där skadefrekvensen sägs vara lägre.
Har läsekretsen ytterligare förslag?
En långsträckt vätskeansamling, betydligt mer än vad som är normalt förekommande, omger flexor hallucis longussenan med utbredning från nivå med distala tibia och distalt till nivå med os naviculare. Proximalt i utgjutningen ses en del små nodulära förändringar som kan betingas av inflammatoriska förkalkningar. Flexor hallucis longussenan har ordinärt utseende. I övrigt ses inga patologiska förändringar medialt i fotleden eller övriga mjukdelar. Sammanfattning: Peritendinit i flexor hallucis longussenan.
Eller på ren svenska: vristjäveln är inflammerad och svullen.
Det kan jag konstatera med blotta ögat efter dagens två pass i Hälsingland. Först en lektion från Albin i medeldistanslöpning på förmiddagen. Det enda han kan lära av mig är kådisrutinerna, och följaktligen åkte han på en HYL som det heter på finska. Hylätty. Vill man inte råka ut för på Jukola.
Efter en inte det minsta trött pizza på Rosa Pantern i Marmaverken dags för pass två på legendariska Olberget. Finns nog ingen annan terränglåda där avstånden mellan himmel och helvete är så små. Skvattramsinbäddade hällmarker kant i kant med monstermorän. Kombon peritendinit/monstermorän, hur funkade den? Inte alls.
Tre alternativ:
1. lägga ner vårsäsongen och sikta på pojksträcka på Jukola,
2. knapra Diklofenak för att få uppleva Skattungbyn,
3. inleda en karriär i kontaktbridge där skadefrekvensen sägs vara lägre.
Har läsekretsen ytterligare förslag?
tisdag 8 maj 2012
Trettionio dagar kvar
Språkande på detta vis hade de traskat ned från mon, gått över Senula-Mattis vida sved, därefter genom en tät ung granskog, och stod nu på randen av Sompiokärret. Dystert såg detta kärr ut; på dess yta växte ävjiga, sumpiga öppningar, mossiga tuvor, transärsbon, och här och där stod låga, vissnande björkar, som vemodigt nickade med sina huvuden i aftonvinden. Men på mitten var kärrest smalast och marken där också hårdare och fastare. Där stod kortvuxna, mossklädda tallar och på tuvorna mörkgröna starkt doftande getporsbuskar. Och över denna sträcka löpte en mödosam väg till kärrets andra strand, där en mörk ödeskog åter tog vid. Längs denna väg färdades nu bröderna över kärret. Några av dem drog skacklarna vid Valkos sida, medan en annan sköt på kärran. Äntligen, om ock mödosamt, nådde de kärrets strand och färdades åter på torra marken längs ödeskogens rotbemängda väg, vilken räckte ungefär femhundra steg. Men slutligen glimtade framför dem den stubbiga svedmarkens öppna vidd, och de stod på det utsedda stället, under det hålrika berget.
Vid är den stubbiga sveden, men bortom dess bryn ser dock inte ditt öga; ty i öster, söder, väster stänger skogarna ditt synfält och i norr ett högt berg. Men stiger du upp på detta bergs av ett fåtal granar klädda ås, så bär din blick fjärran i alla riktningar. På dess södra sida ser du att börja med alldeles under dina fötter den nämnda, långsluttande sveden, längre bort den dystra ödeskogen, och bortom den åter Sompiokärret, och där vid himlaranden höjer sig den mattblånande Teerimäkibacken. Norrut sänker sig småningom berget och på dess sluttande jordsvål, som fordom också använts för svedjebruk, står en ung och tät björkdunge, på vars gränslösa stigar tjädrarna skuttar och järparna sorgmodigt visslar. I öster synes en jämn mo med furuskog, i väster en knagglig mark med mossbetäckta stenar, och här och där på den mossiga åsen en låg, men tät och stadig tall. Bortom tallarna glittrar där klar och fiskrik Ilvesjärvi sjö, ungefär på tusen stegs avstånd från sveden. Men annat ser du näppeligen, hur vida du än skådar. Skogarnas mörka hav skymtar kring dig allestädes. Dock ser du ännu den matta blånaden från Viertolas herrgård i nordost och i fjärran vid den nordvästliga himlaranden kyrkans gråa torn. Så såg den trakt och dess omnejd ut, vilken Jukolaborna hade utsett till sin boplats.
Vid är den stubbiga sveden, men bortom dess bryn ser dock inte ditt öga; ty i öster, söder, väster stänger skogarna ditt synfält och i norr ett högt berg. Men stiger du upp på detta bergs av ett fåtal granar klädda ås, så bär din blick fjärran i alla riktningar. På dess södra sida ser du att börja med alldeles under dina fötter den nämnda, långsluttande sveden, längre bort den dystra ödeskogen, och bortom den åter Sompiokärret, och där vid himlaranden höjer sig den mattblånande Teerimäkibacken. Norrut sänker sig småningom berget och på dess sluttande jordsvål, som fordom också använts för svedjebruk, står en ung och tät björkdunge, på vars gränslösa stigar tjädrarna skuttar och järparna sorgmodigt visslar. I öster synes en jämn mo med furuskog, i väster en knagglig mark med mossbetäckta stenar, och här och där på den mossiga åsen en låg, men tät och stadig tall. Bortom tallarna glittrar där klar och fiskrik Ilvesjärvi sjö, ungefär på tusen stegs avstånd från sveden. Men annat ser du näppeligen, hur vida du än skådar. Skogarnas mörka hav skymtar kring dig allestädes. Dock ser du ännu den matta blånaden från Viertolas herrgård i nordost och i fjärran vid den nordvästliga himlaranden kyrkans gråa torn. Så såg den trakt och dess omnejd ut, vilken Jukolaborna hade utsett till sin boplats.
söndag 6 maj 2012
En tillfredsställd reserv
Att vara reserv. Kanske det svåraste att förhålla sig till som idrottare. Det startas meteoritprojekt och tränas och tränas och åks på skador och rehabtränas och till sist är det någon som bestämmer att det är sex andra gubbar som är bättre.
Här kan man som så ofta annars i livet stanna upp och välja väg. Vänstervägvalet kan vara att bittert berätta för världen att man borde varit självskriven och hoppas på skador och sjukdom för gubbe ett till sex. Inte helt ödmjukt, men det har använts. Lite mer tekniskt rakt på, det som Ormen Ohlin hade valt, är att se sig själv i spegeln, le litegrann, tänka "vafan, du gjorde det så bra du kunde efter förutsättningarna" och känna sig nöjd och stolt över det. Och om man skalar bort allt annat så är ju faktiskt det en urstark drivkraft, att ha förmånen att vara tillfreds med det man gör. Tillfredsställelse. Det är mitt nya favoritord tror jag.
Det blir alltså inget EM för undertecknad, annat än som reserv på hemmaplan. Inget autografskrivande efter målgång till DH10:or. Inga nya skinande landslagskläder att glassa runt i. Men jag väljer tekniskt rakt på, och känner mig tillfreds med att OK Linné, helt utan EM-löpare, är fyra i herrarnas tiomilabudkavle. Jag räknar till runt 40 stycken i övriga topp-20-lag. Visserligen är jag part i målet, men nog tyder det på att vi gör rätt saker, och saker rätt, i stafettsammanhang i det här gänget? Dessutom har vi förbaskat kul på vägen, och det är ju det bästa av allt! Den karamellen ska jag suga på ända fram till firandet på tisdag.
Här kan man som så ofta annars i livet stanna upp och välja väg. Vänstervägvalet kan vara att bittert berätta för världen att man borde varit självskriven och hoppas på skador och sjukdom för gubbe ett till sex. Inte helt ödmjukt, men det har använts. Lite mer tekniskt rakt på, det som Ormen Ohlin hade valt, är att se sig själv i spegeln, le litegrann, tänka "vafan, du gjorde det så bra du kunde efter förutsättningarna" och känna sig nöjd och stolt över det. Och om man skalar bort allt annat så är ju faktiskt det en urstark drivkraft, att ha förmånen att vara tillfreds med det man gör. Tillfredsställelse. Det är mitt nya favoritord tror jag.
Det blir alltså inget EM för undertecknad, annat än som reserv på hemmaplan. Inget autografskrivande efter målgång till DH10:or. Inga nya skinande landslagskläder att glassa runt i. Men jag väljer tekniskt rakt på, och känner mig tillfreds med att OK Linné, helt utan EM-löpare, är fyra i herrarnas tiomilabudkavle. Jag räknar till runt 40 stycken i övriga topp-20-lag. Visserligen är jag part i målet, men nog tyder det på att vi gör rätt saker, och saker rätt, i stafettsammanhang i det här gänget? Dessutom har vi förbaskat kul på vägen, och det är ju det bästa av allt! Den karamellen ska jag suga på ända fram till firandet på tisdag.
En bloggjoggares 10mila-upplevelse
Mina farhågor väcks redan tidigt på lördagens morgon då jag hör ledarna viska ute i köket om svårigheterna att sätta upp tältet på arenan. Orsak: vind, i närmare stormstyrka. Storm skapar inte alls den där skönt avslappnade strandrufsiga looken. Snarare den enbart rufsiga looken (tänk Oskar Sjöberg). Som tur är har jag förberett mig med Hairspray Super Strong Extreme Total Hold for Active Girls.
Väl ute på arenan verkar dock lyckan vända: militärer! Unga vältränade kroppar i uniform! I min värld kan man knappast få en bättre publik. Jag drar snabbt av mina säckiga överdragsbyxor till förmån för de mer figurnära tightsen och lägger upp ena benet på närmaste stridsvagn, oskyldigt stretchandes baksida lår. Jag känner hur ett stort antal nittonåriga ögonpar vänds mot mig och följer proceduren medan jag till synes oberört byter ben.
Dags att förbereda sig för loppet. För att hitta mitt tillstånd använder jag självklart iPhones "pepp-app" - vant klickar jag mig in och väljer alternativet Inför viktig prestation. En entusiastisk kvinnoröst ger mig peppande fraser och det hela känns oerhört personligt och riktat just till mig. Nu är jag laddad.
I mina samtal och möten med UK före stafetten har vi tillsammans kommit överens om att jag passar bäst på första sträckan. Eller kanske snarare, jag vägrade gå med på att springa något annat än första sträckan. Anledningen är enkel: jag kan inte motivera mig till att springa snabbt hela vägen till startpunkten om jag inte är säker på att jag har minst 99 procent av publikens uppmärksamhet. Detta är en omöjlighet på alla andra sträckor.
En minut till start. Allt är perfekt. iPhonen spelar den här låten och jag känner mig lugn, laddad och läcker. Då börjar det gå utför. Ena hörluren glider ur örat precis då refrängen är på väg. Jag böjer mig lite irriterat ner för att plocka upp den, då jag får syn på en orm. En ORM, mindre än en meter ifrån mina fötter! Jag skriker till gällt och kväver en impuls att hoppa upp i famnen på närmaste militär. Skriket fortplantar sig bakåt i ledet och stämningen blir minst sagt orolig. Mitt i detta tumult går startskottet (som dock närapå drunknar i denna högfrekventa konsert av fruktan). Jag rycker kartan och springer för allt vad tygen håller. För min egen överlevnad.
Jag inser dock att nu gäller det att refokusera. Loppet är igång, ingen tid att förlora. Jag återkallar pepp-appens budskap och upprepar detta några gånger för mig själv, som ett mantra. (Allt för att inte börja hyperventilera - det ser nämligen extremt osexigt ut.) I farten vecklar jag upp kartan för att kunna överblicka banan och lokalisera betydelsefulla passeringar såsom varvning, TV-kontroller och förvarning (alla platser där man syns). Framförhållning är otroligt viktigt för att lyckas i den här sporten.
Framme vid startpunkten tar jag rygg på en tjej vars klubbdräkt matchar väl med min egen. Om vi skulle hamna i samma TV-kontrollsbild kan för mycket olika färger på en gång ge ett förvirrat intryck och ta fokus från mitt välpolerade ansikte.
Det finns så mycket att berätta. Tyvärr börjar tiden rinna ut. Min ansiktsmask har redan suttit i två minuter för länge och jag vill inte ta fler risker med min känsliga hy som utsatts för alldeles för mycket yttre påverkan den här helgen.
XOXO
Bloggjoggaren
PS. För att stilla er nyfikenhet angående valet av sportbehå kan jag meddela att jag till slut valde "den lilla svarta". En klassiker som fungerar i alla lägen.
Väl ute på arenan verkar dock lyckan vända: militärer! Unga vältränade kroppar i uniform! I min värld kan man knappast få en bättre publik. Jag drar snabbt av mina säckiga överdragsbyxor till förmån för de mer figurnära tightsen och lägger upp ena benet på närmaste stridsvagn, oskyldigt stretchandes baksida lår. Jag känner hur ett stort antal nittonåriga ögonpar vänds mot mig och följer proceduren medan jag till synes oberört byter ben.
Dags att förbereda sig för loppet. För att hitta mitt tillstånd använder jag självklart iPhones "pepp-app" - vant klickar jag mig in och väljer alternativet Inför viktig prestation. En entusiastisk kvinnoröst ger mig peppande fraser och det hela känns oerhört personligt och riktat just till mig. Nu är jag laddad.
I mina samtal och möten med UK före stafetten har vi tillsammans kommit överens om att jag passar bäst på första sträckan. Eller kanske snarare, jag vägrade gå med på att springa något annat än första sträckan. Anledningen är enkel: jag kan inte motivera mig till att springa snabbt hela vägen till startpunkten om jag inte är säker på att jag har minst 99 procent av publikens uppmärksamhet. Detta är en omöjlighet på alla andra sträckor.
En minut till start. Allt är perfekt. iPhonen spelar den här låten och jag känner mig lugn, laddad och läcker. Då börjar det gå utför. Ena hörluren glider ur örat precis då refrängen är på väg. Jag böjer mig lite irriterat ner för att plocka upp den, då jag får syn på en orm. En ORM, mindre än en meter ifrån mina fötter! Jag skriker till gällt och kväver en impuls att hoppa upp i famnen på närmaste militär. Skriket fortplantar sig bakåt i ledet och stämningen blir minst sagt orolig. Mitt i detta tumult går startskottet (som dock närapå drunknar i denna högfrekventa konsert av fruktan). Jag rycker kartan och springer för allt vad tygen håller. För min egen överlevnad.
Jag inser dock att nu gäller det att refokusera. Loppet är igång, ingen tid att förlora. Jag återkallar pepp-appens budskap och upprepar detta några gånger för mig själv, som ett mantra. (Allt för att inte börja hyperventilera - det ser nämligen extremt osexigt ut.) I farten vecklar jag upp kartan för att kunna överblicka banan och lokalisera betydelsefulla passeringar såsom varvning, TV-kontroller och förvarning (alla platser där man syns). Framförhållning är otroligt viktigt för att lyckas i den här sporten.
Framme vid startpunkten tar jag rygg på en tjej vars klubbdräkt matchar väl med min egen. Om vi skulle hamna i samma TV-kontrollsbild kan för mycket olika färger på en gång ge ett förvirrat intryck och ta fokus från mitt välpolerade ansikte.
Det finns så mycket att berätta. Tyvärr börjar tiden rinna ut. Min ansiktsmask har redan suttit i två minuter för länge och jag vill inte ta fler risker med min känsliga hy som utsatts för alldeles för mycket yttre påverkan den här helgen.
XOXO
Bloggjoggaren
PS. För att stilla er nyfikenhet angående valet av sportbehå kan jag meddela att jag till slut valde "den lilla svarta". En klassiker som fungerar i alla lägen.
onsdag 2 maj 2012
En bloggjoggares 10mila-uppladdning
def. bloggjoggare
Person som insett att det är trendigt att hålla sig i form, men som anser det lika viktigt som själva träningen (om inte viktigare) att berätta om det för hela världen genom sociala medier. En välpolerad yta, alltid det senaste i träningsklädesväg och en iPod laddad med Bruno Mars är alla essentiella attribut när bloggjoggaren ska ut och springa. "Det är utsidan som räknas" är bloggjoggarens motto - och andras uppmärksamhet.
Äntligen dags för 10mila. Årets happening. Det är ju enda gången på året då killarna är fullt fokuserade på damerna, då de i brist på annat tidsfördriv drar runt på arenan och väntar på nattens prövningar. Dessutom är det aldrig annars så många fotografer vid sista kontrollen. Som ni förstår gäller det då att förbereda sig lite extra. Såhär gör jag.
Klädvalsproblematiken börjar två veckor före loppet. Ett otal sessioner framför helfigurspegeln testar jag sportbehåar. Den rosa framhäver min perfekt solbrända hy, men då den sticker fram precis vid nyckelbenet skär den sig lite mot den röda tävlingströjan. Den gula däremot gör inte min hudton rättvisa riktigt men är riktigt snygg tillsammans med spetsen på sportidentpinnen. Så himla svårt. Dessutom är jag riktigt besviken på orienteringssveriges strumputbud. Vad har de egentligen tänkt att jag ska matcha mina babylila VJ Bold med?
10 dagar före börjar jag frenetiskt uppdatera yr.no:s langtidsvarsel. Här ligger många faror på lur, och då tänker jag främst på mitt hår som behöver runt 15 grader och sol för att komma till sin rätt. En aning vind skadar inte heller, för att få till den där strandrufsiga looken. För mycket regn, för kallt, för varmt, allt annat än de förhållanden jag just nämnde kan skapa en smärre katastrof. Det är bara att be till vädergudarna (och fortsätta att uppdatera väderleksprognoser).
En vecka före tävlingen tar jag fram gamla kartor över området som jag studerar noga. Med rödpenna markerar jag alla kärr med stora röda kryss: undvik! Förutom de faktum att mossar överlag är blöta, kalla och allmänt otrevliga, smutsar de totalt ner både skor och tights, och i värsta fall kan lera stänka ända upp på mina bara armar. Fy! Därför ägnar jag mycket tid åt att lägga sträckor och hitta de bästa vägvalen runt dessa våta sumpmarker, och jag ställer mig hela tiden den klassiska frågan: höger eller vänster?
Dagen före är det dags för formtoppningsintervaller på löparbana. Det blir 3x(20''/40''/60''/40''/20'') @3.45 P: 60'' SP: 3'. Ett av mina absoluta favoritpass. Tidpunkten för friidrottsträning väljer jag alltid med omsorg, så att det med all säkerhet befinner sig ett fotbollslag på planen jag springer runt runt. I det här fallet valde jag U23-lagets träningstid. Det är ju ingen idé att träna om ingen ser på. Som att elda för kråkorna. Anledningen till dessa intervaller är ju självklart att jag ska vara i absolut toppform när det väl gäller. Som alla vet får man ju mer uppmärksamhet ju snabbare man är i mål. Fler fotografer, fler beundrare, fler glada lagkamrater. Ett annat stort plus är ju att upploppet förhoppningsvis fortfarande mer liknar en gräsmatta än en stor avlång lerpöl, om man är först.
Det blir kul det här. Vi ses i skogen!
Lycka till alla och kom ihåg att det viktigaste är att ha roligt!
/Hilda och Lisa
Person som insett att det är trendigt att hålla sig i form, men som anser det lika viktigt som själva träningen (om inte viktigare) att berätta om det för hela världen genom sociala medier. En välpolerad yta, alltid det senaste i träningsklädesväg och en iPod laddad med Bruno Mars är alla essentiella attribut när bloggjoggaren ska ut och springa. "Det är utsidan som räknas" är bloggjoggarens motto - och andras uppmärksamhet.
Äntligen dags för 10mila. Årets happening. Det är ju enda gången på året då killarna är fullt fokuserade på damerna, då de i brist på annat tidsfördriv drar runt på arenan och väntar på nattens prövningar. Dessutom är det aldrig annars så många fotografer vid sista kontrollen. Som ni förstår gäller det då att förbereda sig lite extra. Såhär gör jag.
Klädvalsproblematiken börjar två veckor före loppet. Ett otal sessioner framför helfigurspegeln testar jag sportbehåar. Den rosa framhäver min perfekt solbrända hy, men då den sticker fram precis vid nyckelbenet skär den sig lite mot den röda tävlingströjan. Den gula däremot gör inte min hudton rättvisa riktigt men är riktigt snygg tillsammans med spetsen på sportidentpinnen. Så himla svårt. Dessutom är jag riktigt besviken på orienteringssveriges strumputbud. Vad har de egentligen tänkt att jag ska matcha mina babylila VJ Bold med?
10 dagar före börjar jag frenetiskt uppdatera yr.no:s langtidsvarsel. Här ligger många faror på lur, och då tänker jag främst på mitt hår som behöver runt 15 grader och sol för att komma till sin rätt. En aning vind skadar inte heller, för att få till den där strandrufsiga looken. För mycket regn, för kallt, för varmt, allt annat än de förhållanden jag just nämnde kan skapa en smärre katastrof. Det är bara att be till vädergudarna (och fortsätta att uppdatera väderleksprognoser).
En vecka före tävlingen tar jag fram gamla kartor över området som jag studerar noga. Med rödpenna markerar jag alla kärr med stora röda kryss: undvik! Förutom de faktum att mossar överlag är blöta, kalla och allmänt otrevliga, smutsar de totalt ner både skor och tights, och i värsta fall kan lera stänka ända upp på mina bara armar. Fy! Därför ägnar jag mycket tid åt att lägga sträckor och hitta de bästa vägvalen runt dessa våta sumpmarker, och jag ställer mig hela tiden den klassiska frågan: höger eller vänster?
Dagen före är det dags för formtoppningsintervaller på löparbana. Det blir 3x(20''/40''/60''/40''/20'') @3.45 P: 60'' SP: 3'. Ett av mina absoluta favoritpass. Tidpunkten för friidrottsträning väljer jag alltid med omsorg, så att det med all säkerhet befinner sig ett fotbollslag på planen jag springer runt runt. I det här fallet valde jag U23-lagets träningstid. Det är ju ingen idé att träna om ingen ser på. Som att elda för kråkorna. Anledningen till dessa intervaller är ju självklart att jag ska vara i absolut toppform när det väl gäller. Som alla vet får man ju mer uppmärksamhet ju snabbare man är i mål. Fler fotografer, fler beundrare, fler glada lagkamrater. Ett annat stort plus är ju att upploppet förhoppningsvis fortfarande mer liknar en gräsmatta än en stor avlång lerpöl, om man är först.
Det blir kul det här. Vi ses i skogen!
Lycka till alla och kom ihåg att det viktigaste är att ha roligt!
/Hilda och Lisa
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)