En av de mest fascinerande sakerna med Australien är att det är en så glest befolkad kontinent, tio gånger glesare än Sverige. Lämnar man kusterna i allmänhet och den sydöstra kusten i synnerhet är det i princip öde. Och denna ödslighet har alltid lockat mig, så pass mycket att jag bestämde mig för att slänga in en resa till The Red Center. Logiskt namn: området ligger mitt i kontinenten, och jordmånen går i röda nyanser.
Det kändes lite vemodigt att lämna Canberra, staden som varit mitt hem i drygt två månader. Vred nacken ur led för att få en sista skymt av Telstra Tower på Black Mountain när bussen rullade ut längs Northbourne Avenue med riktning Sydney. Kommer jag att komma tillbaka nån gång? Kanske, kanske inte.
I Sydney genomförde jag en Eventor-utbilding för ONSW, delstatsförbundet för New South Wales. Inspirerande! Vi höll till i Olympic Park och lunchade strax intill huvudarenan från 2000. Nästa dag lämnade jag femmiljonersstaden bakom mig och begav mig tre flygtimmar rakt ut i ödemarken. Landade i Alice Springs i stekande 40-gradig hetta vid lunchtid. Staden uppstod som en telegrafstation på linjen mellan Adelaide och Darwin. Den har nuförtiden 30 000 invånare och är den största inom en radie på 1 500 kilometer. Det säger en del.
I Alice fick jag uppleva en utkastning av en aggressiv aussie på stans vattenhål samt en mycket svettig natt i ett icke luftkonditionerat backpackerrum. Nästa dag uppstigning i ottan för busstransport till turistikonen Ayers Rock, eller Uluru på det lokala aboriginska tungomålet. Det är jag och 30 övriga passagerare. Jag är yngst. Den tegelröda jätteklippan ligger knappt 500 kilometer bort, med två vägkorsningar att hålla reda på. Höger efter en mil, och sen höger igen efter 15 mil. Chauffören berättade att GPS:en säger "After one thousand two hundred two kilometers, turn left" när man ställer in den på Adelaide.
Vi passerar boskapsrancher som är i storleksordningen 100 x 100 km. Här är det extremt torrt, det kan dröja år mellan regnskurarna. Väl framme vid resorten som ligger på behörigt avstånd från klippan (turistnäringen vill ju sälja svindyra guidade turer) släpps pension..., förlåt resenärerna, av på det ena fashionabla hotellet efter det andra. Jag är den ende som hoppar av vid campingplatsen. Slår upp tältet men inser att jag knappast kommer att behöva använda det. Med en minimitemperatur på 25 grader under nätterna går det bra att sova under stjärnorna. Dingoflocken ylar i fjärran.
Idé: hyra en cykel för att trampa de två milen till Uluru. Får underteckna ett två sidor långt dokument med terms & conditions, inklusive restriktionen att cykeln inte får tas in i nationalparken. Någon sa att Australien är den 51:a amerikanska delstaten, och det är bara att instämma när det gäller omfattningen på de legala papper man måste fylla i hela tiden. Sunt förnuft, någon?
Uluru är hisnande, med sina 350 hödjmeter över den omkringliggande platta halvöknen och med en omkrets på tio kilometer. Jag vandrade runt kolossen som skiftade i färg från klarorange till gråbrun i takt med ytans textur, solhöjden och molnighetens växlande. Men kanske ännu läckrare var Kata Tjuta-massivet: drygt 30 kupolformade enorma konglomeratklippor, den högsta av dem 500 meter över slätten. Jo, jag kände vördnad för Moder Natur när jag strosade omkring i de trånga dalgångarna.
Tre dagar och hundratals bilder på tegelröda klippor senare tog jag flyget tillbaka till Sydney. Nästa mål: Hawaii.
fredag 1 mars 2013
lördag 2 februari 2013
Plånboksmalör
Många av oss lever i ett alldeles för tryggt samhälle, utan besvärliga hinder och jobbiga utmaningar. Min åsikt är att det är bra för oss att kliva utanför den där trygghetszonen ibland för att inte degenerera som människor. Förra veckan gjorde jag slag i saken.
Jag är på väg från Canberra till Melbourne för att titta på tennis av klass: semifinalen i Australian Open, Djokovic-Ferrer. Därefter en knapp vecka på Tasmanien innan jag återvänder. För att få en liten utmaning lämnar jag kvar plånboken på sätet på flygbussen. Kliver av, går och ska checka in, men märker att det är något som saknas.
Aj fan.
Första tanken är att genskjuta bussen på väg tillbaka till centrum. Det kan a) göras till fots eller b) med taxi, där a) faller på att en buss färdas snabbare än en idrottsinvalid, och där b) faller på att jag inte har en dollar på fickan. Ringer till bussbolaget. "No chance you will get that wallet back within 24 hours, mate" bräker en bogan i andra änden. Även om dom hittar plånboken på bussen nu kan den ordinarie rutinen omöjligen ruckas på. Det innebär transport till kvarglömda effekter-avdelningen i en fjärran stadsdel där den kan hämtas ut nästföljande dag. "No exceptions, mate."
Ska jag stanna hemma och reda ut det här, och missa matchen ikväll som jag betalat 1500 spänn för att se? Icke. Funderar på ett antal problem medan jag sitter på flyget till Melbourne 700 km bort.
- Går det att få till en plånboksleverans med expressbud? Kräver att nån som bussbolaget litar på hämtar ut plånboken åt mig och att denne budar iväg den till mig. Till vilken adress i så fall? Jag stannar bara en dag i Melbourne, sedan vidare till Tasmanien.
- Kan man ta ut pengar på en bank bara via kreditkortsnumret? Det kan jag få tag på via min internetbank, och CVV-kod och giltighetsdatum har jag memorerat (tecken på flitig internetshopping?).
- Känner jag nån i Melbourne som jag kan låna pengar av?
- Går det att hämta ut min hyrda bil på Tasmanien utan kreditkort och körkort?
- Kan jag betala hotellen med hjälp av bara kortnumret? Bokningsavgiften betalades ju med samma kort.
- Vad ska jag göra om plånboken inte kommer tillbaka? Deep shit.
Väl framme i Melbourne ringer jag till Swedbanks kundtjänst. Det är mitt i natten i Sverige men de har lyckligtvis dygnetruntöppet. Får besked om att det inte går att spärra kortet och sedan låsa upp det igen om plånboken hittas, då är det nytt kort som gäller. Tar en rövare och lämnar det ospärrat, men för för säkerhets skull över allt utom kaffepengar till ett annat konto. Nästa samtal går till bussbolaget. Inget nytt om plånboken.
Sitter i ankomsthallen på Tullamarine Airport i Melbourne med en liten svacka i humöret när ögat noterar ett ansikte i folkmassan som verkar bekant. Vänta nu, har jag inte sett den där mannen förut? Jo! Det är ju Sebs morbror! Han var på plats när jag jullunchade hos Seb med familj, vi satt i bubbelpoolen och snackade svensk socialism. Nu är han här. Jag hastar fram och förklarar situationen. Han gapar bara, har bråttom iväg, men ger mig sitt telefonnummer och 50 dollar.
Oddsen att träffa på någon jag känner igen i en ankomsthall på en flygplats i en fyramiljonersstad på andra sidan jordklotet går säkert att räkna på. Jag nöjer mig med att konstatera att de lär vara rätt höga. Men ibland inträffar det osannolika och jag kan, nyrik som jag är, köpa mig en bussbiljett in till stan. Matchen börjar om knappt fyra timmar.
Väl framme i stan letar jag upp första bästa bank. I det här landet undrar man vad dom gör på banken efter fyra, men jag hinner in tio minuter före stängningsdags, langar fram kortnumret och mitt pass som jag av någon anledning hade med mig, inrikesresan till trots. Positivt besked, det här ska gå att ordna! Tre minuters knappande senare, ni vet vilken tid det brukar ta, blir det helomvändning. "Sorry, you need to have an account in this bank." Inget tjat biter på detta faktum.
Trots att 50 dollar är mycket räcker det inte till en vecka på resande fot. Måste få tag på mer. Skickar en förfrågan till Ian Meyer som jag hängde med på Christmas 5 days och på väg till Nya Zeeland, och som bor i Melbourne. Jodå, han kan låna ut pengar, men är upptagen hela dagen. Gott! Får söka upp honom i morgon.
Gör en snabb research på budfirmor på telefonen (hur gjorde man innan de smarta telefonerna fanns?) och ringer en av dem. Telefonkö. Fem minuter senare: "Well, we can send it, but you won't have it until Tuesday". Idag är det torsdag, plånboken kan hämtas och skickas tidigast imorgon fredag, nationaldag på lördag, kompensationshelgdag på måndag och jag åker hem igen på torsdag. Går det att få leverans på fredag? Ringer en annan firma. Telefonkö. Efter en stund: "Yes, we offer same day deliveries". Kostar 240 dollar, men det får det vara värt. Sen bryts samtalet, täckningen sviktar trots att jag är mitt inne i stan. Ringer upp igen, ny telefonkö, ny telefonist, ny förklaring av problemet. Blir kopplad fram och tillbaka. Och sen bryts samtalet. På tredje försöket meddelar en riktigt otrevlig dam att de bara budar till företag. Ridå. I det här läget funkar det liksom inte att vifta med sin svenska F-skattsedel. Det blir till att begrava denna plan.
Inte mycket batteri kvar i telefonen nu, men jag ringer till bussbolaget igen. Glädjande besked! Visserligen svår dialekt hos killen jag blir kopplad till, men jag tolkar det som om de har hittat min plånbok. Andas ut.
Dags att fokusera på att hinna till matchen. Det är fem kilometer till mitt hotell, måste dit för att dumpa min packning på drygt 20 kilo innan jag tar mig till arenan. Vill inte bränna några onödiga pengar på buss eller spårvagn, så det blir till att småspringa i den 36-gradiga hettan. Ja, jag svettas. Hotellet är ljuvligt luftkonditionerat och accepterar mitt kortnummer på ett papper. Lycka! Däremot går det inte att ta ut pengar i samband med köpet som man kan göra på ICA, men det var värt ett försök i alla fall.
25 minuter till matchstart. Skippar duschen, och börjar springa de tre kilometrarna till arenan i mina finaste tennisgåbortkläder. Joggarna längs med Yarrafloden höjer på ögonbrynen när jag passerar i ytterfil med öm fotled. Kliver innanför grindarna på Rod Laver Arena 19:28:30 efter att ha visat upp min mobilbiljett med de allra sista milliamperesekunderna som telefonbatteriet kan uppbringa. Matchstart 19:30.
Fantastisk stämning på arenan i den ljumma sommarkvällen, men Djokovic (Oskar Malmberg) är överlägsen Ferrer (Ola Jodal) och spelar ut honom med 6-2, 6-2, 6-1. Man hade nog hoppats på en femsetare som mot Wawrinka. Djokovic vinner för övrigt hela turneringen efter att ha besegrat Murray med 3-1 i set i finalen. På det följer en legendardubbel, Cash/Ivanisevic mot Forget/Leconte. Idolerna från barndomen gör mig inte besviken. Hemmasonen Cash i sitt schackrutiga pannband nu som då, Ivanesevic som fortfarande servar hårdare än världseliten, och Leconte vars clowntakter har förstärkts. Gubbarna kan givetvis leva ut lite mer nu. Leconte spexar hejvilt, byter plats med domaren, byter ut sig själv mot en bollkalle, flirtar med den kvinnliga delen av publiken, servar med två bollar samtidigt, hånar motståndarna, kikar i kalsongerna och skakar på huvudet vid "new balls", spelar fotbollstennis, hoppar över till andra sidan nätet mitt i en bollduell, driver med tennisens stiff upper lip-ideal, och så vidare. Det är rätt banalt men faktiskt riktigt, riktigt underhållande. Vandrar hemåt i den 28-gradiga sommarnatten, aningen hungrig efter att av ekonomiska skäl ha avstått lyx i form av mat ända sedan frukost.
Morgonen därefter är det dags att ta tag i plånbokspraktikaliteterna igen. Telefonen är nyladdad, och jag behöver ringa till min hyresvärd och be henne ombesörja uthämtningen av plånboken, och avblåsa budoperationen. Men telefonjäveln vägrar starta. Eller, mer precist, den startar, det går fem sekunder, och så startar den om igen i en oändlig loop. En timmes googlande (på datorn) ger inga ledtrådar. Inte ens återställning till fabriksinställningarna via magiska knappkombinationer fungerar. Räcker tydligen inte med 180 civilingenjörspoäng i IT här. Får låna en annan hotellgästs mobil så jag kan skicka meddelande till min hyresvärd. Hennes mailadress har jag inte och jag inser att telefonnumret finns oåtkomligt i min havererade telefon. Mot en avgift på ett antal dollar är jag tvungen att aktivera mitt slumrande konto på bostadssökarsajten, så att jag kan få tag i hennes nummer. Sen kan jag äntligen få iväg sms:et.
Jaha, strandsatt. Några få dollar kvar och utan fungerande telefon. Men man får glädjas åt det lilla, hotellet har gratis wifi och frukostbuffé ingår. Det blir dubbla portioner faktiskt. Stämmer via Facebook möte med Ian i cykelbutiken där han jobbar och lägger mina sista dollar på en spårvagnsbiljett, 10 kilometers promenad känns lite långt. Kliver ut från cykelbutiken/banken med 400 lånade dollar på fickan. Åter i stan söker jag upp telefonreparatörer. På tredje försöket får jag napp. För 50 dollar kan de göra en magisk supermegafabriksåterställning av telefonen. Det tar emot lite eftersom jag inte har fört över alla bilder jag tagit på resan, men inte mycket att välja på i det här läget.
Vid halvfyratiden på eftermiddagen har det mesta återgått till det normala. Telefonen fungerar, jag har cash i fickan och har ätit mig mätt och belåten. Enda plumpen i protokollet är att jag inte kan få ut hyrbilen på Tasmanien, men den går att avboka kostnadsfritt. Lokaltrafik i kombination med snålt leverne visar sig fungera det också. Åter i Canberra en vecka senare med en marginal på 46 dollar och 50 cent. Min hyresvärd har kvitterat ut plånboken. Inte en cent saknas. Jag antar att jag kommer att hålla hårt i den fortsättningsvis.
Summa summarum: det är kul med utmaningar. Särskilt efteråt, om de är av i-landskaraktär, och om de slutar väl.
Jag är på väg från Canberra till Melbourne för att titta på tennis av klass: semifinalen i Australian Open, Djokovic-Ferrer. Därefter en knapp vecka på Tasmanien innan jag återvänder. För att få en liten utmaning lämnar jag kvar plånboken på sätet på flygbussen. Kliver av, går och ska checka in, men märker att det är något som saknas.
Aj fan.
Första tanken är att genskjuta bussen på väg tillbaka till centrum. Det kan a) göras till fots eller b) med taxi, där a) faller på att en buss färdas snabbare än en idrottsinvalid, och där b) faller på att jag inte har en dollar på fickan. Ringer till bussbolaget. "No chance you will get that wallet back within 24 hours, mate" bräker en bogan i andra änden. Även om dom hittar plånboken på bussen nu kan den ordinarie rutinen omöjligen ruckas på. Det innebär transport till kvarglömda effekter-avdelningen i en fjärran stadsdel där den kan hämtas ut nästföljande dag. "No exceptions, mate."
Ska jag stanna hemma och reda ut det här, och missa matchen ikväll som jag betalat 1500 spänn för att se? Icke. Funderar på ett antal problem medan jag sitter på flyget till Melbourne 700 km bort.
- Går det att få till en plånboksleverans med expressbud? Kräver att nån som bussbolaget litar på hämtar ut plånboken åt mig och att denne budar iväg den till mig. Till vilken adress i så fall? Jag stannar bara en dag i Melbourne, sedan vidare till Tasmanien.
- Kan man ta ut pengar på en bank bara via kreditkortsnumret? Det kan jag få tag på via min internetbank, och CVV-kod och giltighetsdatum har jag memorerat (tecken på flitig internetshopping?).
- Känner jag nån i Melbourne som jag kan låna pengar av?
- Går det att hämta ut min hyrda bil på Tasmanien utan kreditkort och körkort?
- Kan jag betala hotellen med hjälp av bara kortnumret? Bokningsavgiften betalades ju med samma kort.
- Vad ska jag göra om plånboken inte kommer tillbaka? Deep shit.
Väl framme i Melbourne ringer jag till Swedbanks kundtjänst. Det är mitt i natten i Sverige men de har lyckligtvis dygnetruntöppet. Får besked om att det inte går att spärra kortet och sedan låsa upp det igen om plånboken hittas, då är det nytt kort som gäller. Tar en rövare och lämnar det ospärrat, men för för säkerhets skull över allt utom kaffepengar till ett annat konto. Nästa samtal går till bussbolaget. Inget nytt om plånboken.
Sitter i ankomsthallen på Tullamarine Airport i Melbourne med en liten svacka i humöret när ögat noterar ett ansikte i folkmassan som verkar bekant. Vänta nu, har jag inte sett den där mannen förut? Jo! Det är ju Sebs morbror! Han var på plats när jag jullunchade hos Seb med familj, vi satt i bubbelpoolen och snackade svensk socialism. Nu är han här. Jag hastar fram och förklarar situationen. Han gapar bara, har bråttom iväg, men ger mig sitt telefonnummer och 50 dollar.
Oddsen att träffa på någon jag känner igen i en ankomsthall på en flygplats i en fyramiljonersstad på andra sidan jordklotet går säkert att räkna på. Jag nöjer mig med att konstatera att de lär vara rätt höga. Men ibland inträffar det osannolika och jag kan, nyrik som jag är, köpa mig en bussbiljett in till stan. Matchen börjar om knappt fyra timmar.
Väl framme i stan letar jag upp första bästa bank. I det här landet undrar man vad dom gör på banken efter fyra, men jag hinner in tio minuter före stängningsdags, langar fram kortnumret och mitt pass som jag av någon anledning hade med mig, inrikesresan till trots. Positivt besked, det här ska gå att ordna! Tre minuters knappande senare, ni vet vilken tid det brukar ta, blir det helomvändning. "Sorry, you need to have an account in this bank." Inget tjat biter på detta faktum.
Trots att 50 dollar är mycket räcker det inte till en vecka på resande fot. Måste få tag på mer. Skickar en förfrågan till Ian Meyer som jag hängde med på Christmas 5 days och på väg till Nya Zeeland, och som bor i Melbourne. Jodå, han kan låna ut pengar, men är upptagen hela dagen. Gott! Får söka upp honom i morgon.
Gör en snabb research på budfirmor på telefonen (hur gjorde man innan de smarta telefonerna fanns?) och ringer en av dem. Telefonkö. Fem minuter senare: "Well, we can send it, but you won't have it until Tuesday". Idag är det torsdag, plånboken kan hämtas och skickas tidigast imorgon fredag, nationaldag på lördag, kompensationshelgdag på måndag och jag åker hem igen på torsdag. Går det att få leverans på fredag? Ringer en annan firma. Telefonkö. Efter en stund: "Yes, we offer same day deliveries". Kostar 240 dollar, men det får det vara värt. Sen bryts samtalet, täckningen sviktar trots att jag är mitt inne i stan. Ringer upp igen, ny telefonkö, ny telefonist, ny förklaring av problemet. Blir kopplad fram och tillbaka. Och sen bryts samtalet. På tredje försöket meddelar en riktigt otrevlig dam att de bara budar till företag. Ridå. I det här läget funkar det liksom inte att vifta med sin svenska F-skattsedel. Det blir till att begrava denna plan.
Inte mycket batteri kvar i telefonen nu, men jag ringer till bussbolaget igen. Glädjande besked! Visserligen svår dialekt hos killen jag blir kopplad till, men jag tolkar det som om de har hittat min plånbok. Andas ut.
Dags att fokusera på att hinna till matchen. Det är fem kilometer till mitt hotell, måste dit för att dumpa min packning på drygt 20 kilo innan jag tar mig till arenan. Vill inte bränna några onödiga pengar på buss eller spårvagn, så det blir till att småspringa i den 36-gradiga hettan. Ja, jag svettas. Hotellet är ljuvligt luftkonditionerat och accepterar mitt kortnummer på ett papper. Lycka! Däremot går det inte att ta ut pengar i samband med köpet som man kan göra på ICA, men det var värt ett försök i alla fall.
25 minuter till matchstart. Skippar duschen, och börjar springa de tre kilometrarna till arenan i mina finaste tennisgåbortkläder. Joggarna längs med Yarrafloden höjer på ögonbrynen när jag passerar i ytterfil med öm fotled. Kliver innanför grindarna på Rod Laver Arena 19:28:30 efter att ha visat upp min mobilbiljett med de allra sista milliamperesekunderna som telefonbatteriet kan uppbringa. Matchstart 19:30.
Fantastisk stämning på arenan i den ljumma sommarkvällen, men Djokovic (Oskar Malmberg) är överlägsen Ferrer (Ola Jodal) och spelar ut honom med 6-2, 6-2, 6-1. Man hade nog hoppats på en femsetare som mot Wawrinka. Djokovic vinner för övrigt hela turneringen efter att ha besegrat Murray med 3-1 i set i finalen. På det följer en legendardubbel, Cash/Ivanisevic mot Forget/Leconte. Idolerna från barndomen gör mig inte besviken. Hemmasonen Cash i sitt schackrutiga pannband nu som då, Ivanesevic som fortfarande servar hårdare än världseliten, och Leconte vars clowntakter har förstärkts. Gubbarna kan givetvis leva ut lite mer nu. Leconte spexar hejvilt, byter plats med domaren, byter ut sig själv mot en bollkalle, flirtar med den kvinnliga delen av publiken, servar med två bollar samtidigt, hånar motståndarna, kikar i kalsongerna och skakar på huvudet vid "new balls", spelar fotbollstennis, hoppar över till andra sidan nätet mitt i en bollduell, driver med tennisens stiff upper lip-ideal, och så vidare. Det är rätt banalt men faktiskt riktigt, riktigt underhållande. Vandrar hemåt i den 28-gradiga sommarnatten, aningen hungrig efter att av ekonomiska skäl ha avstått lyx i form av mat ända sedan frukost.
Morgonen därefter är det dags att ta tag i plånbokspraktikaliteterna igen. Telefonen är nyladdad, och jag behöver ringa till min hyresvärd och be henne ombesörja uthämtningen av plånboken, och avblåsa budoperationen. Men telefonjäveln vägrar starta. Eller, mer precist, den startar, det går fem sekunder, och så startar den om igen i en oändlig loop. En timmes googlande (på datorn) ger inga ledtrådar. Inte ens återställning till fabriksinställningarna via magiska knappkombinationer fungerar. Räcker tydligen inte med 180 civilingenjörspoäng i IT här. Får låna en annan hotellgästs mobil så jag kan skicka meddelande till min hyresvärd. Hennes mailadress har jag inte och jag inser att telefonnumret finns oåtkomligt i min havererade telefon. Mot en avgift på ett antal dollar är jag tvungen att aktivera mitt slumrande konto på bostadssökarsajten, så att jag kan få tag i hennes nummer. Sen kan jag äntligen få iväg sms:et.
Jaha, strandsatt. Några få dollar kvar och utan fungerande telefon. Men man får glädjas åt det lilla, hotellet har gratis wifi och frukostbuffé ingår. Det blir dubbla portioner faktiskt. Stämmer via Facebook möte med Ian i cykelbutiken där han jobbar och lägger mina sista dollar på en spårvagnsbiljett, 10 kilometers promenad känns lite långt. Kliver ut från cykelbutiken/banken med 400 lånade dollar på fickan. Åter i stan söker jag upp telefonreparatörer. På tredje försöket får jag napp. För 50 dollar kan de göra en magisk supermegafabriksåterställning av telefonen. Det tar emot lite eftersom jag inte har fört över alla bilder jag tagit på resan, men inte mycket att välja på i det här läget.
Vid halvfyratiden på eftermiddagen har det mesta återgått till det normala. Telefonen fungerar, jag har cash i fickan och har ätit mig mätt och belåten. Enda plumpen i protokollet är att jag inte kan få ut hyrbilen på Tasmanien, men den går att avboka kostnadsfritt. Lokaltrafik i kombination med snålt leverne visar sig fungera det också. Åter i Canberra en vecka senare med en marginal på 46 dollar och 50 cent. Min hyresvärd har kvitterat ut plånboken. Inte en cent saknas. Jag antar att jag kommer att hålla hårt i den fortsättningsvis.
Summa summarum: det är kul med utmaningar. Särskilt efteråt, om de är av i-landskaraktär, och om de slutar väl.
 |
| Ferrer-Djokovic. |
 |
| Storvik? Hobart? |
 |
| Enmanstält på Mount Wellington. |
 |
| Närproducerat. |
fredag 4 januari 2013
Så långt hemifrån man kan komma
Har anlänt Nya Zeeland efter diverse väderrelaterat trassel. Efter en ytterst skakig flygresa över Tasmanska havet igår kväll avbröt kaptenen landningsförsöket i Wellington ett par hundra meter upp i luften och accelererade norrut mot Auckland i stället. Ett klokt val när det blåser orkanvindar. Delar av sydön har fått 500 millimeter regn de senaste dagarna, i samma härad som Uppsalas genomsnittliga årsnederbörd. I stället för vild och sannolikt blöt camping i Wellington blev det tre timmars sömn och lyxfrukost på City Grand Hotel i Auckland på Quantas bekostnad.
Nya Zeeland är så långt hemifrån man kan komma på det här klotet om vi håller oss till landmassor och räknar bort delar av Antarktis. 17 400 km är avståndet Uppsala-Wellington längs jordytan, om man gräver kommer man undan med 12 000 km. Eventuell hemlängtan är som bortblåst efter att ha sammanstrålat med Jan, Linnea och Måns. I morgon börjar Oceania Carnival med massor av tävlingar men fotjäveln sätter stopp för löpning. Dock; mitt livsmål är att ha orienterat i fler länder än min ålder räknat i år, så det får nog bli åtminstone en start i alla fall. Score 34 hittills, med andra ord på par.
Det är underligt vilka vanedjur vi människor är. Kommer tillbaka till platser och företeelser i Australien som jag redan bockat av. Julmiddag hos familjen Dunne för andra gången, nyårsfyrverkerier och Manly Beach i Sydney för tredje gången, Christmas 5 days likaså. Gav mig ut på en vandrings- och strandtripp för några helger sedan och hamnade helt oplanerat på samma vandringsled i Budawang National Park som för sex år sen. Magnifika 150-metersklippor och avlägset, såg totalt fyra människor på ett dygn. Mitt lilla enmanstält höll på att blåsa bort när en storm drog förbi under natten, nästan Wellington-klass på den.
Lever det ljuva livet i stort och smått. Christmas 5 days bjöd på skönt boende med en lika skön mix av svenskar och australiensare i ett hus utanför den gamla guldgrävarstaden Beechworth i nordöstra Victoria. Cykling ut till etapperna, mängder av soppa på kvällarna och mycket överraskande och meriterande seger i orienterarcricketlandskampen Sverige-Australien. Något att ta med i sitt cv. För övrigt förstår jag äntligen reglerna i denna nationalsport.
Det finns givetvis mycket mer att notera, men det får bli en annan gång. Stay black.
Nya Zeeland är så långt hemifrån man kan komma på det här klotet om vi håller oss till landmassor och räknar bort delar av Antarktis. 17 400 km är avståndet Uppsala-Wellington längs jordytan, om man gräver kommer man undan med 12 000 km. Eventuell hemlängtan är som bortblåst efter att ha sammanstrålat med Jan, Linnea och Måns. I morgon börjar Oceania Carnival med massor av tävlingar men fotjäveln sätter stopp för löpning. Dock; mitt livsmål är att ha orienterat i fler länder än min ålder räknat i år, så det får nog bli åtminstone en start i alla fall. Score 34 hittills, med andra ord på par.
 |
| Monolith Valley i The Budawangs. Storslaget. |
Det är underligt vilka vanedjur vi människor är. Kommer tillbaka till platser och företeelser i Australien som jag redan bockat av. Julmiddag hos familjen Dunne för andra gången, nyårsfyrverkerier och Manly Beach i Sydney för tredje gången, Christmas 5 days likaså. Gav mig ut på en vandrings- och strandtripp för några helger sedan och hamnade helt oplanerat på samma vandringsled i Budawang National Park som för sex år sen. Magnifika 150-metersklippor och avlägset, såg totalt fyra människor på ett dygn. Mitt lilla enmanstält höll på att blåsa bort när en storm drog förbi under natten, nästan Wellington-klass på den.
 |
| Christmas 5 days, etapp 3: granitterräng vid Kangaroo Crossing. |
 |
| Christmas 5 days, etapp 4: guldgrävarterräng. |
Det finns givetvis mycket mer att notera, men det får bli en annan gång. Stay black.
 |
| Jag upphör aldrig att fascineras av kängurur. Här på kullen ovanför Belconnen i Canberra där jag bor. |
tisdag 18 december 2012
180,1 / 4,5
Sitter bakåtlutad i vägkanten, helt tom, halvsovande, stöder mig på armarna. Den ena somnar helt, det börjar pirra som av sockerdricka och jag vaknar paradoxalt nog till. Men det är inte sockerdricka, det är myror som kryllar på handen. Skakar av dem och vinglar upp på sadeln igen. Bara ett par hundra höjdmeter kvar nu, sen är det nerför de två milen förbi Thredbo och hem. Gissar att det var ungefär så här Jörgen Brink kände sig i Lahtis 2003. Eller Johan Höij under godtyckligt konditionsidrottande.
Vi backar bandet några timmar. Jag laddar tillsammans med uppsalabekantingarna Seb och Beth och deras cykelkompisar för ett rejält dagsverke i Snowy Mountains. Här finns kontinentens högsta berg, Mount Kosciuszko, hundratalet meter högre än vårt eget Kebnekaise. Cykelkompisarna är av modell advanced, tänk fjorton stycken Staffan Åkerblom. "På The Mongolian Mountainbike Tour i fjol var det lera hela första dan så båda reservparen bromsklossar gick åt, men det blev lite bättre väder resterande fyra dagar när ökenvindarena från Gobi blåste in." "Är en aning sliten i benen, körde ett 24-timmarslopp förra helgen."
Hårdingarna kliver upp strax efter fyra på morgonen, Seb och Beth är bland dem. De rullar iväg på The Snowy Mountain Highway Loop, 320 obrytvänliga kilometer. Eftersom mina cykelrundor på över tio mil är lätträknade bestämmer jag mig för att hänga på gänget som kör lite kortare. 180 kilometer i form av nio mil bort, nio mil hem. Enkel matematik. Vi rullar på i behagligt tempo, uppför de första två milen och sedan böljande. Mest utför, en del uppför, nästan aldrig plant. Högsommarvärme med doft av eukalyptus och teträdsolja i den högstammiga och torra skogen. Jag är klart fegast i klungan i utförsbackarna, det räcker med 60 km/h.
Den lilla byn Khancoban är vändpunkten. En hamburgare med extra allt - inklusive rödbetor, stekt ägg och ananas - och en iskaffe, sedan dags att trampa hemåt. Nu är det föga överraskande mest uppför, en del utför, nästan aldrig plant. Får väja för en meterlång orm vid ett tillfälle. Det börjar kännas lite tungt i motluten, cykeln kunde gärna haft några lägre växlar. Efter 140 km kommer en 15-kilometersstigning med saftiga 1050 höjdmeter. Och det är här jag väggar. Försäkrar för klungan att jag fixar att ta mig hem på egen hand - "I'm fine, just gonna rest a while" - men ingen av oss tror nog riktigt på det. Några giriga nävar Hawaiian Nut Mix och en liter bäckvatten räddar mig, inte perfekt för magen men utan det hade jag nog suttit i vägkanten än.
Rullar i mål efter åtta timmar och 16 minuter. 180,1 km och 4500 höjdmeter är i klass med en riktigt tung bergsetapp i Tour de France. Tiden dock något sämre än vad tourklungan skulle ha gjort. Men de grabbarna har å andra sidan troligen injicerat mer potenta medel än nötmix.
Sidonotering: inför nästa bergsetapp funderar jag på att använda australisk rövkräm för bästa komfort "down under". Passar säkert för en hårig svensk. Ett alternativ är brasiliansk vaxning. Har spanat in en salong här i Canberra som erbjuder det, man kanske skulle be om en offert?
Sebs Attackpoint-logg
Beths Attackpoint-logg
Vi backar bandet några timmar. Jag laddar tillsammans med uppsalabekantingarna Seb och Beth och deras cykelkompisar för ett rejält dagsverke i Snowy Mountains. Här finns kontinentens högsta berg, Mount Kosciuszko, hundratalet meter högre än vårt eget Kebnekaise. Cykelkompisarna är av modell advanced, tänk fjorton stycken Staffan Åkerblom. "På The Mongolian Mountainbike Tour i fjol var det lera hela första dan så båda reservparen bromsklossar gick åt, men det blev lite bättre väder resterande fyra dagar när ökenvindarena från Gobi blåste in." "Är en aning sliten i benen, körde ett 24-timmarslopp förra helgen."
Hårdingarna kliver upp strax efter fyra på morgonen, Seb och Beth är bland dem. De rullar iväg på The Snowy Mountain Highway Loop, 320 obrytvänliga kilometer. Eftersom mina cykelrundor på över tio mil är lätträknade bestämmer jag mig för att hänga på gänget som kör lite kortare. 180 kilometer i form av nio mil bort, nio mil hem. Enkel matematik. Vi rullar på i behagligt tempo, uppför de första två milen och sedan böljande. Mest utför, en del uppför, nästan aldrig plant. Högsommarvärme med doft av eukalyptus och teträdsolja i den högstammiga och torra skogen. Jag är klart fegast i klungan i utförsbackarna, det räcker med 60 km/h.
Den lilla byn Khancoban är vändpunkten. En hamburgare med extra allt - inklusive rödbetor, stekt ägg och ananas - och en iskaffe, sedan dags att trampa hemåt. Nu är det föga överraskande mest uppför, en del utför, nästan aldrig plant. Får väja för en meterlång orm vid ett tillfälle. Det börjar kännas lite tungt i motluten, cykeln kunde gärna haft några lägre växlar. Efter 140 km kommer en 15-kilometersstigning med saftiga 1050 höjdmeter. Och det är här jag väggar. Försäkrar för klungan att jag fixar att ta mig hem på egen hand - "I'm fine, just gonna rest a while" - men ingen av oss tror nog riktigt på det. Några giriga nävar Hawaiian Nut Mix och en liter bäckvatten räddar mig, inte perfekt för magen men utan det hade jag nog suttit i vägkanten än.
Rullar i mål efter åtta timmar och 16 minuter. 180,1 km och 4500 höjdmeter är i klass med en riktigt tung bergsetapp i Tour de France. Tiden dock något sämre än vad tourklungan skulle ha gjort. Men de grabbarna har å andra sidan troligen injicerat mer potenta medel än nötmix.Sidonotering: inför nästa bergsetapp funderar jag på att använda australisk rövkräm för bästa komfort "down under". Passar säkert för en hårig svensk. Ett alternativ är brasiliansk vaxning. Har spanat in en salong här i Canberra som erbjuder det, man kanske skulle be om en offert?
Sebs Attackpoint-logg
Beths Attackpoint-logg
måndag 26 november 2012
Korkort Sverige goes crosstraining
Trygghetszonen har lämnats, min lilla resa har inletts. Hänger några
dagar i Hong Kong innan jag ankommer Australien. På en yta liten som
halva Uppsala kommun har man klämt in sju miljoner människor. Och då ska
man komma ihåg att 70 % är obebyggt pga berg. Jag förstår att dom
bygger på höjden.
Kikade lite på dom där 70 procenten häromdan. Tog båten ut till Lantau Island och hyrde en cykel. Hade googlat en irländare som varmt rekommenderade en cykelbutik med "60 cyklar i toppskick för uthyrning". Det var då det. Nu hyrde de inte ut. Hittade en cykeljeppe i ett hål i väggen. Tog efter viss tvekan den minst dåliga han hade att erbjuda. En skrotfärdig stålhingst i barnstorlek med gnisslande bromsar, halvtrasiga växlar och skeva hjul. På det en tvåtimmarstur på bergsvägarna i duggregn, toppat med bläckfisk och nudlar i en sömnig fiskeby.
Elektronikbutiker? De finns. I överflöd. Iphone 5 någon? Genomsnittsinvånaren måste byta mobiltelefon varannan månad om det ska bära sig. Passade på att spana in hur det går för konceptbutiken DOMA Lifestyle som startade häromåret med mitt goda minne. Det verkar rulla på bra.
Tre veckor har gått sedan operationen av fotleden och löpningen får vänta ett tag till. Tur att crosstrainermaskiner är universella. Kunde lösa ett 24-timmarsmedlemskap på California Fitness efter legitimering och diverse pappersarbete. Receptionisten fick väl inte alla detaljer rätt, men inte värre än att Mr Korkort Sverige kunde köra sig blå på favoritintervallpasset Stor Stege. På precis samma Life Fitness-utrustning som på F&S Ekeby.
The Peak är utsiktsplatsen nummer ett här. Tog bergbanan upp i kvällsmörkret och avnjöt lammstuvning på lyxkrog mot en fond av skyskrapor i neon. Till det en Guinness. Eftersom det här är en idrottsrelaterad blogg lovar jag att försöka minimera intaget till max två svarta med skumkrona i veckan. Det blir inte lätt. Bästa maten är soppa, bästa soppan är öl.
Kikade lite på dom där 70 procenten häromdan. Tog båten ut till Lantau Island och hyrde en cykel. Hade googlat en irländare som varmt rekommenderade en cykelbutik med "60 cyklar i toppskick för uthyrning". Det var då det. Nu hyrde de inte ut. Hittade en cykeljeppe i ett hål i väggen. Tog efter viss tvekan den minst dåliga han hade att erbjuda. En skrotfärdig stålhingst i barnstorlek med gnisslande bromsar, halvtrasiga växlar och skeva hjul. På det en tvåtimmarstur på bergsvägarna i duggregn, toppat med bläckfisk och nudlar i en sömnig fiskeby.
 |
| En av dem är skrotfärdig. |
 |
| Här säljs digitala kartarkiv. Det har blivit något av en livsstil. |
Tre veckor har gått sedan operationen av fotleden och löpningen får vänta ett tag till. Tur att crosstrainermaskiner är universella. Kunde lösa ett 24-timmarsmedlemskap på California Fitness efter legitimering och diverse pappersarbete. Receptionisten fick väl inte alla detaljer rätt, men inte värre än att Mr Korkort Sverige kunde köra sig blå på favoritintervallpasset Stor Stege. På precis samma Life Fitness-utrustning som på F&S Ekeby.
 |
| May I have your personal details please? |
 |
| Fotjäveln som den såg ut en vecka efter operation. |
The Peak är utsiktsplatsen nummer ett här. Tog bergbanan upp i kvällsmörkret och avnjöt lammstuvning på lyxkrog mot en fond av skyskrapor i neon. Till det en Guinness. Eftersom det här är en idrottsrelaterad blogg lovar jag att försöka minimera intaget till max två svarta med skumkrona i veckan. Det blir inte lätt. Bästa maten är soppa, bästa soppan är öl.
 |
| Soppa med utsikt. |
torsdag 8 november 2012
Världens starkaste folk
På gymet i min nya hemby, fönstren går hela vägen från golvet till taket, utanför skymtar Sulphur Mountain med snö på toppen. Jag är där med en schweizisk snowboardbrud och 20 jibbare med den obligatoriska skidudeoutfiten: shorts, t-shirt i klar färg från Billabong/Quicksilver/O'Neill och mössa. Det gäller att vara säker i steget och fast i blicken för att inte tappa respekt, om de nu hade någon för en från början.
Det är telemarksbenen som ska tränas och därför stegar jag fram mot skivstängerna, ca 20 kg blir perfekt....WHAAAA gör en vid loop och styr tillbaka mot pilatesbollarna. Vad i helvete?! Vikterna börjar på 60! I helvete att jag kan ha en sådan på axlarna. Vad är det här för ställe egentligen? Jag blickar tillbaka mot vikthörnan igen. Men det är uppenbart att jag har sett alla vikter och på skivstångsstället finns det ingenting som är ens i närheten av vad telemarksbenen tål.
Jag kör kondition och lite rockgympeinspirerat istället.
Inte förrän i duschen kommer jag på det.
POUNDS
Det är telemarksbenen som ska tränas och därför stegar jag fram mot skivstängerna, ca 20 kg blir perfekt....WHAAAA gör en vid loop och styr tillbaka mot pilatesbollarna. Vad i helvete?! Vikterna börjar på 60! I helvete att jag kan ha en sådan på axlarna. Vad är det här för ställe egentligen? Jag blickar tillbaka mot vikthörnan igen. Men det är uppenbart att jag har sett alla vikter och på skivstångsstället finns det ingenting som är ens i närheten av vad telemarksbenen tål.
Jag kör kondition och lite rockgympeinspirerat istället.
Inte förrän i duschen kommer jag på det.
POUNDS
tisdag 16 oktober 2012
Endorfiner
Mår oförskämt jävla bra just nu. Löpintervaller för första gången sedan i juli och endorfinerna flyter fritt i kroppen. Kunde nästan hänga på mara-Lofaz. Kommer antagligen inte att kunna gå imorgon men det är det värt.
tisdag 2 oktober 2012
Falska förhoppningar
Jag (Niklas) gör i och med detta inlägg debut i den så kallade "bloggosfären". Kände att det var dags att blotta mina tankar och känslor på nätet, eller vad man nu ska ha en blogg till.
I nästan ett år har jag gått och föreställt mig själv i förstalaget på 25manna (nja, inte så värst ofta egentligen, men åtminstone direkt efter förra årets 25manna). Jag har gått och intalat mig själv att jag borde ha en given plats, men icke!
Grejen är att reglerna hittills har varit sådana att det funnits 11 sträckor som vilken löpare som helst fått springa, men också att det max får finnas 9 H21:or i varje lag. Detta har bäddat för att släppa fram två herrjuniorer, som springer i paritet med H21-löpare. Förra året sprang Mandus och Albin dessa sträckor och jag sprang i andralaget. I år har ju Albin gått upp i H21, vilket borde ha inneburit att jag fått en "junior"-plats. Men i och med att förstasträckan reserverats för damerna, sjunker antalet sträckor alla kan springa till 10, och det blir därmed bara en "junior"-plats kvar.
Jag tycker dock att det är bra att damerna får lite mer uppmärksamhet, och Linnés laguttagning är det heller inget fel på. Jag är bara lite ledsen över att något jag trott varit på ett sätt är på ett annat. Å andra sidan är jag glad över att få springa i ett såpass bra (andra)lag som jag ändå gör, och dessutom får jag ju springa den längsta sträckan av alla! Mest tid för njutning i skogen.
Nu blir det tredje gången jag inte springer en förstasträcka på stafett, och första gången jag springer sista. Vem vet, kanske flera lag med mer press på sig bommar sönder, och jag kan föra in mitt lag till topp 10? Det är inte omöjligt i alla fall. Ett mer realistiskt mål kanske är bästa 2:a-lag, det vore inte heller helt fel!
I nästan ett år har jag gått och föreställt mig själv i förstalaget på 25manna (nja, inte så värst ofta egentligen, men åtminstone direkt efter förra årets 25manna). Jag har gått och intalat mig själv att jag borde ha en given plats, men icke!
Grejen är att reglerna hittills har varit sådana att det funnits 11 sträckor som vilken löpare som helst fått springa, men också att det max får finnas 9 H21:or i varje lag. Detta har bäddat för att släppa fram två herrjuniorer, som springer i paritet med H21-löpare. Förra året sprang Mandus och Albin dessa sträckor och jag sprang i andralaget. I år har ju Albin gått upp i H21, vilket borde ha inneburit att jag fått en "junior"-plats. Men i och med att förstasträckan reserverats för damerna, sjunker antalet sträckor alla kan springa till 10, och det blir därmed bara en "junior"-plats kvar.
Jag tycker dock att det är bra att damerna får lite mer uppmärksamhet, och Linnés laguttagning är det heller inget fel på. Jag är bara lite ledsen över att något jag trott varit på ett sätt är på ett annat. Å andra sidan är jag glad över att få springa i ett såpass bra (andra)lag som jag ändå gör, och dessutom får jag ju springa den längsta sträckan av alla! Mest tid för njutning i skogen.
Nu blir det tredje gången jag inte springer en förstasträcka på stafett, och första gången jag springer sista. Vem vet, kanske flera lag med mer press på sig bommar sönder, och jag kan föra in mitt lag till topp 10? Det är inte omöjligt i alla fall. Ett mer realistiskt mål kanske är bästa 2:a-lag, det vore inte heller helt fel!
tisdag 25 september 2012
En drake lyfter i motvind
Lite för mycket uppförsbacke nu. AspLövet har lagt av med bloggandet, det verkar omöjligt att få fotleden uppskuren inom rimlig tid, och drömmen om SM i Gästrikland sprack. Nästa chans kommer någon gång strax efter 2040.
Bitter? Lite, kanske, men skam den som ger sig. Idag har panikträningen mot 25-manna börjat. Aftonbladets löp: SÅ KOMMER DU I FORM PÅ TIO DAGAR. Med ett par Voltaren innanför västen (smart?) är sträcka 7 ingen omöjlighet.
Jag är en kula i sjukvårdsflipperspelet. Hoppas på frispel snart, så att Det Stora Vinteräventyret kan inledas som planerat.
Bitter? Lite, kanske, men skam den som ger sig. Idag har panikträningen mot 25-manna börjat. Aftonbladets löp: SÅ KOMMER DU I FORM PÅ TIO DAGAR. Med ett par Voltaren innanför västen (smart?) är sträcka 7 ingen omöjlighet.
Jag är en kula i sjukvårdsflipperspelet. Hoppas på frispel snart, så att Det Stora Vinteräventyret kan inledas som planerat.
tisdag 10 juli 2012
Utan sovsäck på Mount Kenya
Drygt 4 800 meter över havet. Det är mörkt. Kallt. Brant. Trots att vi klättrat i två timmar är gryningen fortfarande långt borta och fullmånen som sken upp tillvaron vid halvtretiden har sjunkit bakom bergskammen. Men när toppen nås, om den nu nås, har guiderna lovat soluppgång. Fransmännen som går först har diodpannlampor. Det har inte jag och Marta. Inga vantar heller. Det här är ju Afrika. Dubbla strumpor provisoriskt trädda över händerna håller kylan hjälpligt borta. Sprängande huvudvärk, yrsel, och magen bubblar och fräser. Jag minns guidebokens faktaruta. Fler personer dör till följd av höjdsjuka på Mount Kenya än på något annat berg i världen. Vi kämpar på i den tunna luften. Som i slowmotion.
 |
| Sista biten upp, 700 höjdmeter på 3,5 km. Kilimanjaro i fjärran. |
Varför åker man till Kenya? Och väl där, varför bestiger man den afrikanska kontinentens näst högsta berg? På 4 800 meter över havsytan är det svårt att finna svar. På havsnivå lättare. Äventyraren i mig ville det. För naturupplevelsens och utmaningens skull. För att uppleva något riktigt annorlunda som ger perspektiv på vardagslunken i trygghets-Sverige. Och sist men inte minst får man chans att skryta lite i sociala medier, det är ju här det händer.
Dag 1. Jag och Marta lämnar som enda mzungos Nairobi i en matatu tidigt på morgonen. Vi trängs med tiotalet andra passagerare i den lilla minibussen, en japansk fyrkantig låda tillverkad under tidigt 80-tal som inte är helt olik familjen Troengs Toyota Model F från tiden det begav sig. Då och då hoppar passagerare av, men nya tillkommer snabbt. När vi långsamt skumpar vägen fram genom en liten by överfaller de lokala diversehandlarna oss. Uppsökande verksamhet. Det viftas med kex, flaskvatten, smycken och bananer tätt utanför rutan, ibland sticks varorna in genom densamma. En livs levande tupp för knappt sextio spänn. Jag får ett stort knippe rödlök uppkört i ansiktet men tackar ödmjukt nej. En kille tycker att jag ser ut som Wayne Rooney. Smickrande?
Sista biten till vandringens start på 2 600 meters höjd går på en väg som är gropig som sydslovakisk karst. Efter tre månader i Kenya är Marta en rutinerad prisförhandlare, men efter en halvtimmes prutande tvingas vi ändå betala ett saftigt överpris för transport, nationalparksentré, mat, en guide/bärare/kock samt tre nätter i very clean accommodation i olika basläger. Alltid detta jävla förhandlande, fasta priser existerar inte i det här landet. Vilket är till nackdel för en mzungo. Å andra sidan, med tanke på den vite mannens förtryck genom historien kanske det inte är mer än rätt.
Till Old Moses' Camp som är det första baslägret är det nio kilometer och sjuhundra höjdmeter. Behagligt. Vi korsar ekvatorn efter en stund. Welcome to the Southern Hemisphere. Kallprat med vår guide Peter som helt ärligt inte hade full pott på engelskdelen på det kenyanska högskoleprovet. Vi får i alla fall fram att han jobbar som bonde strax utanför Nanyuki, den närmaste staden, och att han har en son och en dotter därhemma. Han röker en cigarrett av märket Sportsman emellanåt. Kanske vore något för en annan också. Senast han var uppe på berget var för en och en halv månad sen. Lågsäsong nu.
Old Moses bjuder inte på very clean accommodation. Det är ett antal sängar med skitiga madrasser infösta i råkalla rum. Ingen el, ingen värme. Men det finns kallt rinnande vatten! Konsulterar ett gäng norrmän om var man kan hämta filtar till sängarna. Filter? Har dere ikke tatt med soveposer? Möts av Northug-förnedrar-svenskar-på-Kollens-upplopp-blickar. Jag känner mig lika välutrustad som ett par göteborgare jag läste om som skulle bestiga Kebnekaise i shorts och lågskor. Lägervakten hyr ut en filt till oss, oväntat nog till fyndpris. På med alla kläder i packningen och inta skedställning. Vid midnatt börjar man tina upp, men den tunna luften gör att kroppen inte får ro.
Dag 2. Morgonen kommer med den efterlängtade solen. 15 kilometers dagsmarsch väntar. Målet är Shipton's Camp på 4 300 meter över havet, och det tar oss sex och en halv timme med matrast. Terrängen växlar karaktär. Från att mest ha varit djungel under gårdagen blir det nu allt glesare vegetation. Vi ser nån slags sork, en buffel på avstånd, en digdick (bigdick?) som är en form av minirådjur. Några fåglar av varierande storlek och färgpalett. Dimma sveper in då och då och drar ner sikten till ett tjugotal meter. Det kommer en ordentlig hagelskur, och marken täcks av frost och snö här och var. Vi kommer in i en dalgång med nån form av jättekaktusar. Sista biten är tuff, inte beroende på stigningen eller packningen (inklusive filten som just nu är vår livförsäkring) utan på grund av höghöjdshuvudvärken.
Dag 3. Uppstigning 02.30 för att hinna upp till toppen i soluppgången innan molnen drar in. Det känns som en tiomilamorgon. Spänning och nervositet i luften. Marta har lätt feber och huvudvärk och min dagsform är tveksam, men vi bestämmer oss ändå för att gå på attack. Peak Lenana på 4 985 meter är målet. Irriterande nära halvmilen jämnt. Den högsta toppen - Batian på 5 199 meter - lockar men klätterprylar krävs och föga överraskande ingår inte stegjärn och isyxa i vår utrustning. Jag har inte frusit så här mycket sen staten tvingade mig att leka krig i Älvdalen en blötsnövecka för länge sen.
En grupp fransmän går iväg en kvart före oss. Deras diodpannlampor ringlar som en mycket långsam lysmask uppför sluttningen och halvvägs upp ansluter vi till dem. Slitna Asics Trainer ger suboptimalt grepp i rullgruset. Här uppe finns ingen vegetation. Viktigt att dricka mycket. Många korta pauser. Marta kämpar heroiskt. Sista 150 höjdmetrarna är rent ut sagt obehagliga. Yrsel. Inte ramla nu. Långsamt rörelsemönster. Vi hjälper varandra med en hand när det behövs. Sammanbiten tystnad.
Klockan är fem i sex när vi ser konturerna av den vindpinade rödsvartgröna kenyanska flaggan som markerar toppen. Det blåser och är jävligt kallt. Snö kring klippblocken. Uppskattningsvis minus fem grader. Men det gryr och utsikten är magnifik. Under oss ligger ett hav av moln på låt säga tretusen meters höjd. Bakom oss de högsta topparna som just träffas av de första solstrålarna. Och snett under oss en glaciär, unikt för att vara på ekvatorn. Guiderna stämmer upp i nåt som liknar joddling på swahili. Vi poserar för fotografering. Blir bjuden på ett gelehallon av en av fransmännen och det är tamejfan den godaste snaskbit jag någonsin ätit.
Nedstigningen är överraskande enkel. Tillfredsställelse över att ha klarat utmaningen i kombination med ljus och värme. Asics Trainer: den nya bergsbestigarskon. Någon timmes sömn på Shipton, en riktigt äcklig brun grötsörjefrukost, solning i lä mot en av hyddornas väggar. Åter samma väg till Old Moses. Vi har gått 22 kilometer sen i morse, bara 9 kvar. Liftar i lastutrymmet på en jeep den sista biten, benen är trötta. Jeepens bromsar skakar sönder halvvägs ner. Lyckligtvis har föraren sinnesnärvaro nog att styra ut maskinen i den kraftigt uppåtlutande vägkanten, strax före en brant utförsbacke. Vi blir hängande utan att jeepen välter och kan oskadda klättra ut från lastutrymmet. Döden i vitögat. Vi går de sista fyra kilometrarna, med puls.
Mount Kenya, check. Bland det mest krävande jag utsatt mig själv för. Skulle jag göra om det? Nej, det tror jag faktiskt inte. Möjligen med bättre utrustning och med mer tid än tre dagar så att kroppen hinner anpassa sig till höjden.
Det finns mer att berätta om resten av resan. Marta har redan gjort det. Jag kanske gör det en annan gång. Roger, over and out.
torsdag 31 maj 2012
Sju bröder, sju minnen
Brödernas namn från den äldsta till den yngsta är: Juhani, Tuomas, Aapo, Simeoni, Timo, Lauri och Eero. Av dem är Tuomas och Aapo ett tvillingpar och likaså Timo och Lauri. Juhani, den äldste brodern, är tjugo och fem år gammal, men Eero, den yngsta av dem, har knappast skådat aderton solvarv. Deras kroppsbyggnad är bastant och axelbred, längden medelmåttig, utom Eeros, som ännu är särdeles kort. Längst av dem alla är Aapo, men visst icke den axelbredaste. Den sistnämnda förmånen och äran tillkommer Tuomas, som är riktigt berömd för sina axlars bredd. En säregenhet, som kännetecknar dem alla, är deras bruna hy och det styva, hampfärgade håret, vars strävhet särskilt hos Juhani är iögonenfallande.
Aleksis Kivis Sju bröder är förlagan till Jukola. I väntan på årets happening, här är sju jukolaögonblick jag minns.
* Tampere-Jukola, där Mami spurtar ner Tero Föhr och vi får silvermedalj. Legendarisk TV-kontroll halvvägs på sistasträckan med Mami ensam i tät där tumgreppet på A2-kartseglet är allt annat än stilrent. Det är det närmaste ett svenskt lag har varit att vinna herrklassen sedan mitten av 90-talet, och vi är hysteriskt nöjda.
* Sulkava-Jukola. Åttondeplats efter många lysande insatser. "Det gick så snabbt att jag inte ens hade tid att plocka upp gelen" sa Ormen efter tredjesträckan där han sladdade efter Janne Salmi och Tobias Andersson. Störste hjälten: Mats Fröberg. In som reserv, och lyfte laget med fullkomligt respektlös löpning på sträcka fyra. Jag är svag för sånt, underdogs som överträffar alla förväntningar. Det är så man blir tårögd av lycka. Särskilt när underhunden är så ödmjuk som Mata.
* Sulkava-Jukola, igen. Premiär för onsdagsavfärd och det blev en succé med uppladdning på plats. Logi vid en av de tusen finska sjöarna. Ingick bastu vid strandkanten? Ja.
* Jyväs-Jukola, med arena på travbanan Killerjärvi. En fotbollsplan räcker liksom inte till på Jukola. Springer första och ligger i andra par utvändigt efter startbilen. Stark känsla att som junior surfa med i en efterhand alltmer gles tätklunga genom finsk urskog i sommarskymning och växla på ensiffrig placering. Och sen en trevlig hemresa på det.
* Virkiä-Jukola. Blandade känslor när tjejerna springer klockrent rakt igenom och Billan får gå ut med en halvminuts ledning på sista. Hon drygar ut och har någon kilometer före mål en lucka till Minna & co på fem minuter. Fem minuter, tidernas utklassning! Då blir hon avplockad. Vi har stämplat fel på sträcka 3. Om inte...
* Nikkari-Jukola. Natten blir aldrig mörk vid midsommartid i Österbotten och Storviks IF är i ledningen efter sträcka 1. Jan är fortfarande junior men vinner spurten mot de stora pojkarna. Storebror är stolt.
* Mehtä-Jukola. Vad du än gör, bomma INTE första kontrollen på första sträckan. Men som valpig junis på tallheden utanför Kuopio for jag ner i fel dödisgrop. När jag tre minuter senare hittade stämplingsstocken i rätt grop var det i sällskap av gubbar med stövlar. Resten av banan gick i princip enbart i grönområde och det blev till att följa köttsnitseln i ytterfil.
Sexton dagar kvar.
Aleksis Kivis Sju bröder är förlagan till Jukola. I väntan på årets happening, här är sju jukolaögonblick jag minns.
* Tampere-Jukola, där Mami spurtar ner Tero Föhr och vi får silvermedalj. Legendarisk TV-kontroll halvvägs på sistasträckan med Mami ensam i tät där tumgreppet på A2-kartseglet är allt annat än stilrent. Det är det närmaste ett svenskt lag har varit att vinna herrklassen sedan mitten av 90-talet, och vi är hysteriskt nöjda.
* Sulkava-Jukola. Åttondeplats efter många lysande insatser. "Det gick så snabbt att jag inte ens hade tid att plocka upp gelen" sa Ormen efter tredjesträckan där han sladdade efter Janne Salmi och Tobias Andersson. Störste hjälten: Mats Fröberg. In som reserv, och lyfte laget med fullkomligt respektlös löpning på sträcka fyra. Jag är svag för sånt, underdogs som överträffar alla förväntningar. Det är så man blir tårögd av lycka. Särskilt när underhunden är så ödmjuk som Mata.
* Sulkava-Jukola, igen. Premiär för onsdagsavfärd och det blev en succé med uppladdning på plats. Logi vid en av de tusen finska sjöarna. Ingick bastu vid strandkanten? Ja.
* Jyväs-Jukola, med arena på travbanan Killerjärvi. En fotbollsplan räcker liksom inte till på Jukola. Springer första och ligger i andra par utvändigt efter startbilen. Stark känsla att som junior surfa med i en efterhand alltmer gles tätklunga genom finsk urskog i sommarskymning och växla på ensiffrig placering. Och sen en trevlig hemresa på det.
* Virkiä-Jukola. Blandade känslor när tjejerna springer klockrent rakt igenom och Billan får gå ut med en halvminuts ledning på sista. Hon drygar ut och har någon kilometer före mål en lucka till Minna & co på fem minuter. Fem minuter, tidernas utklassning! Då blir hon avplockad. Vi har stämplat fel på sträcka 3. Om inte...
* Nikkari-Jukola. Natten blir aldrig mörk vid midsommartid i Österbotten och Storviks IF är i ledningen efter sträcka 1. Jan är fortfarande junior men vinner spurten mot de stora pojkarna. Storebror är stolt.
* Mehtä-Jukola. Vad du än gör, bomma INTE första kontrollen på första sträckan. Men som valpig junis på tallheden utanför Kuopio for jag ner i fel dödisgrop. När jag tre minuter senare hittade stämplingsstocken i rätt grop var det i sällskap av gubbar med stövlar. Resten av banan gick i princip enbart i grönområde och det blev till att följa köttsnitseln i ytterfil.
Sexton dagar kvar.
tisdag 29 maj 2012
5,5 centimeter
Det var en ganska nervös ung kvinna som klev in på Kungsgatan 71 imorse. Hade försovit mig dessutom och bara slängt på mig kläderna innan jag åt en frukostbanan på cykeln. Nu satt jag i spänd tystnad utanför behandlingsrummet och försökte tränga undan fraser som "hittat på egen behandlingsteknik med nålar", "hackar sig in", "nålen stack ut på andra sidan" och "han blir gladare ju ondare det gör" ur huvudet. Förutom de minst sagt respektingivande återgivningar av M som finns på denna blogg, så har dessutom diverse (främst) unga män försökt skrämma mig sedan de fick veta att jag skulle träffa honom. Och det verkar ha fungerat, för hade inte Karna velat (/tvingats) följa med så vete 17 hur jag hade kännt mig.
Väl inne i behandlingsrummet gick vi igenom sedvanliga kläm-och-känn-rutiner, förutom att han gjorde det typ dubbelt så fort som alla andra hittills. En handlingens man, och utan knussel. Det kittlades mest. Dessutom fick jag ryggen knäckt, vilket som ni vet är det säkraste sättet att få mig lycklig. Kanske blir det inte så hemskt det här? hann jag tänka.
"Den här senan här är ju stel som en gammal chorizo", sa M lyckligt och klämde i mitt knäveck. "Känner du hur ont det gör?"
jo.
Det kom från ryggen tydligen och hela baksidan var ihopdragen."Vi får börja med att nåla i ryggen" sade M och förklarade att annars skulle det göra ännu ondare att nåla i knät. "Det var gulligt av dig", sade jag.
Och så började hackandet. "Hur långt in går du?" undrade jag. "4 cm kanske" svarade han. "Det är ju segt som en halloumi här inne!". "Du gillar ju halloumi" sade Karna, som för att trösta lite. Det var gulligt av henne.
Men knät var ändå värst. "Du får säga till när smärtan strålar" sade M. Strålar..?! Jag försökte koncentrera mig på tavlan på väggen och att få alla orden rätt i Idas sommarvisa eller vad som helst istället. Det gick sådär. "Nu gör det fan aasont!" var vad jag kunde få ur mig och M blev med ens taggad: "Beskriv hur det gör ont, vi måste hitta det ställe där smärtan strålar ut till större områden!". Aaaaooooojjj. "5 och en halv cm in nu!". Roligt att någon har kul i alla fall. Det tycktes inte vara någon ände på hackandet.
Men även besökstider hos alternativa naprapater har ett slut. "Minst 2 behandlingar till och max 5" blev domen. Jag kravlade mig ner från britsen och drog med stort besvär på mig jeansen igen. "Du kan ha ont i något dygn nu" sa M. Återbesök om 3 dagar.
Sedan kom jag ungefär till Svavagallerian innan jag bestämde mig för att inta frukost på café och ringa mamma för hämtning. Karna tyckte det såg så kul ut när jag försökte gå att hon filmade. Kul, Karna. Det blir kul att se.
Kort sagt så tror jag att utsättningen av U-ringenkontroller ikväll brinner inne. Men det får det vara värt. För visst måste det vara värt? Både mängder av hundralappar och nålar. Och dramatiskt minskad lust till att äta chorizo igen.
Väl inne i behandlingsrummet gick vi igenom sedvanliga kläm-och-känn-rutiner, förutom att han gjorde det typ dubbelt så fort som alla andra hittills. En handlingens man, och utan knussel. Det kittlades mest. Dessutom fick jag ryggen knäckt, vilket som ni vet är det säkraste sättet att få mig lycklig. Kanske blir det inte så hemskt det här? hann jag tänka.
"Den här senan här är ju stel som en gammal chorizo", sa M lyckligt och klämde i mitt knäveck. "Känner du hur ont det gör?"
jo.
Det kom från ryggen tydligen och hela baksidan var ihopdragen."Vi får börja med att nåla i ryggen" sade M och förklarade att annars skulle det göra ännu ondare att nåla i knät. "Det var gulligt av dig", sade jag.
Och så började hackandet. "Hur långt in går du?" undrade jag. "4 cm kanske" svarade han. "Det är ju segt som en halloumi här inne!". "Du gillar ju halloumi" sade Karna, som för att trösta lite. Det var gulligt av henne.
Men knät var ändå värst. "Du får säga till när smärtan strålar" sade M. Strålar..?! Jag försökte koncentrera mig på tavlan på väggen och att få alla orden rätt i Idas sommarvisa eller vad som helst istället. Det gick sådär. "Nu gör det fan aasont!" var vad jag kunde få ur mig och M blev med ens taggad: "Beskriv hur det gör ont, vi måste hitta det ställe där smärtan strålar ut till större områden!". Aaaaooooojjj. "5 och en halv cm in nu!". Roligt att någon har kul i alla fall. Det tycktes inte vara någon ände på hackandet.
Men även besökstider hos alternativa naprapater har ett slut. "Minst 2 behandlingar till och max 5" blev domen. Jag kravlade mig ner från britsen och drog med stort besvär på mig jeansen igen. "Du kan ha ont i något dygn nu" sa M. Återbesök om 3 dagar.
Sedan kom jag ungefär till Svavagallerian innan jag bestämde mig för att inta frukost på café och ringa mamma för hämtning. Karna tyckte det såg så kul ut när jag försökte gå att hon filmade. Kul, Karna. Det blir kul att se.
Kort sagt så tror jag att utsättningen av U-ringenkontroller ikväll brinner inne. Men det får det vara värt. För visst måste det vara värt? Både mängder av hundralappar och nålar. Och dramatiskt minskad lust till att äta chorizo igen.
lördag 12 maj 2012
Peritendinit och monstermorän
Sjukvårdens kvarnar har malt färdigt. En och en halv månad tog det från kontakt till magnetröntgensvar, är det bra eller dåligt?
En långsträckt vätskeansamling, betydligt mer än vad som är normalt förekommande, omger flexor hallucis longussenan med utbredning från nivå med distala tibia och distalt till nivå med os naviculare. Proximalt i utgjutningen ses en del små nodulära förändringar som kan betingas av inflammatoriska förkalkningar. Flexor hallucis longussenan har ordinärt utseende. I övrigt ses inga patologiska förändringar medialt i fotleden eller övriga mjukdelar. Sammanfattning: Peritendinit i flexor hallucis longussenan.
Eller på ren svenska: vristjäveln är inflammerad och svullen.
Det kan jag konstatera med blotta ögat efter dagens två pass i Hälsingland. Först en lektion från Albin i medeldistanslöpning på förmiddagen. Det enda han kan lära av mig är kådisrutinerna, och följaktligen åkte han på en HYL som det heter på finska. Hylätty. Vill man inte råka ut för på Jukola.
Efter en inte det minsta trött pizza på Rosa Pantern i Marmaverken dags för pass två på legendariska Olberget. Finns nog ingen annan terränglåda där avstånden mellan himmel och helvete är så små. Skvattramsinbäddade hällmarker kant i kant med monstermorän. Kombon peritendinit/monstermorän, hur funkade den? Inte alls.
Tre alternativ:
1. lägga ner vårsäsongen och sikta på pojksträcka på Jukola,
2. knapra Diklofenak för att få uppleva Skattungbyn,
3. inleda en karriär i kontaktbridge där skadefrekvensen sägs vara lägre.
Har läsekretsen ytterligare förslag?
En långsträckt vätskeansamling, betydligt mer än vad som är normalt förekommande, omger flexor hallucis longussenan med utbredning från nivå med distala tibia och distalt till nivå med os naviculare. Proximalt i utgjutningen ses en del små nodulära förändringar som kan betingas av inflammatoriska förkalkningar. Flexor hallucis longussenan har ordinärt utseende. I övrigt ses inga patologiska förändringar medialt i fotleden eller övriga mjukdelar. Sammanfattning: Peritendinit i flexor hallucis longussenan.
Eller på ren svenska: vristjäveln är inflammerad och svullen.
Det kan jag konstatera med blotta ögat efter dagens två pass i Hälsingland. Först en lektion från Albin i medeldistanslöpning på förmiddagen. Det enda han kan lära av mig är kådisrutinerna, och följaktligen åkte han på en HYL som det heter på finska. Hylätty. Vill man inte råka ut för på Jukola.
Efter en inte det minsta trött pizza på Rosa Pantern i Marmaverken dags för pass två på legendariska Olberget. Finns nog ingen annan terränglåda där avstånden mellan himmel och helvete är så små. Skvattramsinbäddade hällmarker kant i kant med monstermorän. Kombon peritendinit/monstermorän, hur funkade den? Inte alls.
Tre alternativ:
1. lägga ner vårsäsongen och sikta på pojksträcka på Jukola,
2. knapra Diklofenak för att få uppleva Skattungbyn,
3. inleda en karriär i kontaktbridge där skadefrekvensen sägs vara lägre.
Har läsekretsen ytterligare förslag?
tisdag 8 maj 2012
Trettionio dagar kvar
Språkande på detta vis hade de traskat ned från mon, gått över Senula-Mattis vida sved, därefter genom en tät ung granskog, och stod nu på randen av Sompiokärret. Dystert såg detta kärr ut; på dess yta växte ävjiga, sumpiga öppningar, mossiga tuvor, transärsbon, och här och där stod låga, vissnande björkar, som vemodigt nickade med sina huvuden i aftonvinden. Men på mitten var kärrest smalast och marken där också hårdare och fastare. Där stod kortvuxna, mossklädda tallar och på tuvorna mörkgröna starkt doftande getporsbuskar. Och över denna sträcka löpte en mödosam väg till kärrets andra strand, där en mörk ödeskog åter tog vid. Längs denna väg färdades nu bröderna över kärret. Några av dem drog skacklarna vid Valkos sida, medan en annan sköt på kärran. Äntligen, om ock mödosamt, nådde de kärrets strand och färdades åter på torra marken längs ödeskogens rotbemängda väg, vilken räckte ungefär femhundra steg. Men slutligen glimtade framför dem den stubbiga svedmarkens öppna vidd, och de stod på det utsedda stället, under det hålrika berget.
Vid är den stubbiga sveden, men bortom dess bryn ser dock inte ditt öga; ty i öster, söder, väster stänger skogarna ditt synfält och i norr ett högt berg. Men stiger du upp på detta bergs av ett fåtal granar klädda ås, så bär din blick fjärran i alla riktningar. På dess södra sida ser du att börja med alldeles under dina fötter den nämnda, långsluttande sveden, längre bort den dystra ödeskogen, och bortom den åter Sompiokärret, och där vid himlaranden höjer sig den mattblånande Teerimäkibacken. Norrut sänker sig småningom berget och på dess sluttande jordsvål, som fordom också använts för svedjebruk, står en ung och tät björkdunge, på vars gränslösa stigar tjädrarna skuttar och järparna sorgmodigt visslar. I öster synes en jämn mo med furuskog, i väster en knagglig mark med mossbetäckta stenar, och här och där på den mossiga åsen en låg, men tät och stadig tall. Bortom tallarna glittrar där klar och fiskrik Ilvesjärvi sjö, ungefär på tusen stegs avstånd från sveden. Men annat ser du näppeligen, hur vida du än skådar. Skogarnas mörka hav skymtar kring dig allestädes. Dock ser du ännu den matta blånaden från Viertolas herrgård i nordost och i fjärran vid den nordvästliga himlaranden kyrkans gråa torn. Så såg den trakt och dess omnejd ut, vilken Jukolaborna hade utsett till sin boplats.
Vid är den stubbiga sveden, men bortom dess bryn ser dock inte ditt öga; ty i öster, söder, väster stänger skogarna ditt synfält och i norr ett högt berg. Men stiger du upp på detta bergs av ett fåtal granar klädda ås, så bär din blick fjärran i alla riktningar. På dess södra sida ser du att börja med alldeles under dina fötter den nämnda, långsluttande sveden, längre bort den dystra ödeskogen, och bortom den åter Sompiokärret, och där vid himlaranden höjer sig den mattblånande Teerimäkibacken. Norrut sänker sig småningom berget och på dess sluttande jordsvål, som fordom också använts för svedjebruk, står en ung och tät björkdunge, på vars gränslösa stigar tjädrarna skuttar och järparna sorgmodigt visslar. I öster synes en jämn mo med furuskog, i väster en knagglig mark med mossbetäckta stenar, och här och där på den mossiga åsen en låg, men tät och stadig tall. Bortom tallarna glittrar där klar och fiskrik Ilvesjärvi sjö, ungefär på tusen stegs avstånd från sveden. Men annat ser du näppeligen, hur vida du än skådar. Skogarnas mörka hav skymtar kring dig allestädes. Dock ser du ännu den matta blånaden från Viertolas herrgård i nordost och i fjärran vid den nordvästliga himlaranden kyrkans gråa torn. Så såg den trakt och dess omnejd ut, vilken Jukolaborna hade utsett till sin boplats.
söndag 6 maj 2012
En tillfredsställd reserv
Att vara reserv. Kanske det svåraste att förhålla sig till som idrottare. Det startas meteoritprojekt och tränas och tränas och åks på skador och rehabtränas och till sist är det någon som bestämmer att det är sex andra gubbar som är bättre.
Här kan man som så ofta annars i livet stanna upp och välja väg. Vänstervägvalet kan vara att bittert berätta för världen att man borde varit självskriven och hoppas på skador och sjukdom för gubbe ett till sex. Inte helt ödmjukt, men det har använts. Lite mer tekniskt rakt på, det som Ormen Ohlin hade valt, är att se sig själv i spegeln, le litegrann, tänka "vafan, du gjorde det så bra du kunde efter förutsättningarna" och känna sig nöjd och stolt över det. Och om man skalar bort allt annat så är ju faktiskt det en urstark drivkraft, att ha förmånen att vara tillfreds med det man gör. Tillfredsställelse. Det är mitt nya favoritord tror jag.
Det blir alltså inget EM för undertecknad, annat än som reserv på hemmaplan. Inget autografskrivande efter målgång till DH10:or. Inga nya skinande landslagskläder att glassa runt i. Men jag väljer tekniskt rakt på, och känner mig tillfreds med att OK Linné, helt utan EM-löpare, är fyra i herrarnas tiomilabudkavle. Jag räknar till runt 40 stycken i övriga topp-20-lag. Visserligen är jag part i målet, men nog tyder det på att vi gör rätt saker, och saker rätt, i stafettsammanhang i det här gänget? Dessutom har vi förbaskat kul på vägen, och det är ju det bästa av allt! Den karamellen ska jag suga på ända fram till firandet på tisdag.
Här kan man som så ofta annars i livet stanna upp och välja väg. Vänstervägvalet kan vara att bittert berätta för världen att man borde varit självskriven och hoppas på skador och sjukdom för gubbe ett till sex. Inte helt ödmjukt, men det har använts. Lite mer tekniskt rakt på, det som Ormen Ohlin hade valt, är att se sig själv i spegeln, le litegrann, tänka "vafan, du gjorde det så bra du kunde efter förutsättningarna" och känna sig nöjd och stolt över det. Och om man skalar bort allt annat så är ju faktiskt det en urstark drivkraft, att ha förmånen att vara tillfreds med det man gör. Tillfredsställelse. Det är mitt nya favoritord tror jag.
Det blir alltså inget EM för undertecknad, annat än som reserv på hemmaplan. Inget autografskrivande efter målgång till DH10:or. Inga nya skinande landslagskläder att glassa runt i. Men jag väljer tekniskt rakt på, och känner mig tillfreds med att OK Linné, helt utan EM-löpare, är fyra i herrarnas tiomilabudkavle. Jag räknar till runt 40 stycken i övriga topp-20-lag. Visserligen är jag part i målet, men nog tyder det på att vi gör rätt saker, och saker rätt, i stafettsammanhang i det här gänget? Dessutom har vi förbaskat kul på vägen, och det är ju det bästa av allt! Den karamellen ska jag suga på ända fram till firandet på tisdag.
En bloggjoggares 10mila-upplevelse
Mina farhågor väcks redan tidigt på lördagens morgon då jag hör ledarna viska ute i köket om svårigheterna att sätta upp tältet på arenan. Orsak: vind, i närmare stormstyrka. Storm skapar inte alls den där skönt avslappnade strandrufsiga looken. Snarare den enbart rufsiga looken (tänk Oskar Sjöberg). Som tur är har jag förberett mig med Hairspray Super Strong Extreme Total Hold for Active Girls.
Väl ute på arenan verkar dock lyckan vända: militärer! Unga vältränade kroppar i uniform! I min värld kan man knappast få en bättre publik. Jag drar snabbt av mina säckiga överdragsbyxor till förmån för de mer figurnära tightsen och lägger upp ena benet på närmaste stridsvagn, oskyldigt stretchandes baksida lår. Jag känner hur ett stort antal nittonåriga ögonpar vänds mot mig och följer proceduren medan jag till synes oberört byter ben.
Dags att förbereda sig för loppet. För att hitta mitt tillstånd använder jag självklart iPhones "pepp-app" - vant klickar jag mig in och väljer alternativet Inför viktig prestation. En entusiastisk kvinnoröst ger mig peppande fraser och det hela känns oerhört personligt och riktat just till mig. Nu är jag laddad.
I mina samtal och möten med UK före stafetten har vi tillsammans kommit överens om att jag passar bäst på första sträckan. Eller kanske snarare, jag vägrade gå med på att springa något annat än första sträckan. Anledningen är enkel: jag kan inte motivera mig till att springa snabbt hela vägen till startpunkten om jag inte är säker på att jag har minst 99 procent av publikens uppmärksamhet. Detta är en omöjlighet på alla andra sträckor.
En minut till start. Allt är perfekt. iPhonen spelar den här låten och jag känner mig lugn, laddad och läcker. Då börjar det gå utför. Ena hörluren glider ur örat precis då refrängen är på väg. Jag böjer mig lite irriterat ner för att plocka upp den, då jag får syn på en orm. En ORM, mindre än en meter ifrån mina fötter! Jag skriker till gällt och kväver en impuls att hoppa upp i famnen på närmaste militär. Skriket fortplantar sig bakåt i ledet och stämningen blir minst sagt orolig. Mitt i detta tumult går startskottet (som dock närapå drunknar i denna högfrekventa konsert av fruktan). Jag rycker kartan och springer för allt vad tygen håller. För min egen överlevnad.
Jag inser dock att nu gäller det att refokusera. Loppet är igång, ingen tid att förlora. Jag återkallar pepp-appens budskap och upprepar detta några gånger för mig själv, som ett mantra. (Allt för att inte börja hyperventilera - det ser nämligen extremt osexigt ut.) I farten vecklar jag upp kartan för att kunna överblicka banan och lokalisera betydelsefulla passeringar såsom varvning, TV-kontroller och förvarning (alla platser där man syns). Framförhållning är otroligt viktigt för att lyckas i den här sporten.
Framme vid startpunkten tar jag rygg på en tjej vars klubbdräkt matchar väl med min egen. Om vi skulle hamna i samma TV-kontrollsbild kan för mycket olika färger på en gång ge ett förvirrat intryck och ta fokus från mitt välpolerade ansikte.
Det finns så mycket att berätta. Tyvärr börjar tiden rinna ut. Min ansiktsmask har redan suttit i två minuter för länge och jag vill inte ta fler risker med min känsliga hy som utsatts för alldeles för mycket yttre påverkan den här helgen.
XOXO
Bloggjoggaren
PS. För att stilla er nyfikenhet angående valet av sportbehå kan jag meddela att jag till slut valde "den lilla svarta". En klassiker som fungerar i alla lägen.
Väl ute på arenan verkar dock lyckan vända: militärer! Unga vältränade kroppar i uniform! I min värld kan man knappast få en bättre publik. Jag drar snabbt av mina säckiga överdragsbyxor till förmån för de mer figurnära tightsen och lägger upp ena benet på närmaste stridsvagn, oskyldigt stretchandes baksida lår. Jag känner hur ett stort antal nittonåriga ögonpar vänds mot mig och följer proceduren medan jag till synes oberört byter ben.
Dags att förbereda sig för loppet. För att hitta mitt tillstånd använder jag självklart iPhones "pepp-app" - vant klickar jag mig in och väljer alternativet Inför viktig prestation. En entusiastisk kvinnoröst ger mig peppande fraser och det hela känns oerhört personligt och riktat just till mig. Nu är jag laddad.
I mina samtal och möten med UK före stafetten har vi tillsammans kommit överens om att jag passar bäst på första sträckan. Eller kanske snarare, jag vägrade gå med på att springa något annat än första sträckan. Anledningen är enkel: jag kan inte motivera mig till att springa snabbt hela vägen till startpunkten om jag inte är säker på att jag har minst 99 procent av publikens uppmärksamhet. Detta är en omöjlighet på alla andra sträckor.
En minut till start. Allt är perfekt. iPhonen spelar den här låten och jag känner mig lugn, laddad och läcker. Då börjar det gå utför. Ena hörluren glider ur örat precis då refrängen är på väg. Jag böjer mig lite irriterat ner för att plocka upp den, då jag får syn på en orm. En ORM, mindre än en meter ifrån mina fötter! Jag skriker till gällt och kväver en impuls att hoppa upp i famnen på närmaste militär. Skriket fortplantar sig bakåt i ledet och stämningen blir minst sagt orolig. Mitt i detta tumult går startskottet (som dock närapå drunknar i denna högfrekventa konsert av fruktan). Jag rycker kartan och springer för allt vad tygen håller. För min egen överlevnad.
Jag inser dock att nu gäller det att refokusera. Loppet är igång, ingen tid att förlora. Jag återkallar pepp-appens budskap och upprepar detta några gånger för mig själv, som ett mantra. (Allt för att inte börja hyperventilera - det ser nämligen extremt osexigt ut.) I farten vecklar jag upp kartan för att kunna överblicka banan och lokalisera betydelsefulla passeringar såsom varvning, TV-kontroller och förvarning (alla platser där man syns). Framförhållning är otroligt viktigt för att lyckas i den här sporten.
Framme vid startpunkten tar jag rygg på en tjej vars klubbdräkt matchar väl med min egen. Om vi skulle hamna i samma TV-kontrollsbild kan för mycket olika färger på en gång ge ett förvirrat intryck och ta fokus från mitt välpolerade ansikte.
Det finns så mycket att berätta. Tyvärr börjar tiden rinna ut. Min ansiktsmask har redan suttit i två minuter för länge och jag vill inte ta fler risker med min känsliga hy som utsatts för alldeles för mycket yttre påverkan den här helgen.
XOXO
Bloggjoggaren
PS. För att stilla er nyfikenhet angående valet av sportbehå kan jag meddela att jag till slut valde "den lilla svarta". En klassiker som fungerar i alla lägen.
onsdag 2 maj 2012
En bloggjoggares 10mila-uppladdning
def. bloggjoggare
Person som insett att det är trendigt att hålla sig i form, men som anser det lika viktigt som själva träningen (om inte viktigare) att berätta om det för hela världen genom sociala medier. En välpolerad yta, alltid det senaste i träningsklädesväg och en iPod laddad med Bruno Mars är alla essentiella attribut när bloggjoggaren ska ut och springa. "Det är utsidan som räknas" är bloggjoggarens motto - och andras uppmärksamhet.
Äntligen dags för 10mila. Årets happening. Det är ju enda gången på året då killarna är fullt fokuserade på damerna, då de i brist på annat tidsfördriv drar runt på arenan och väntar på nattens prövningar. Dessutom är det aldrig annars så många fotografer vid sista kontrollen. Som ni förstår gäller det då att förbereda sig lite extra. Såhär gör jag.
Klädvalsproblematiken börjar två veckor före loppet. Ett otal sessioner framför helfigurspegeln testar jag sportbehåar. Den rosa framhäver min perfekt solbrända hy, men då den sticker fram precis vid nyckelbenet skär den sig lite mot den röda tävlingströjan. Den gula däremot gör inte min hudton rättvisa riktigt men är riktigt snygg tillsammans med spetsen på sportidentpinnen. Så himla svårt. Dessutom är jag riktigt besviken på orienteringssveriges strumputbud. Vad har de egentligen tänkt att jag ska matcha mina babylila VJ Bold med?
10 dagar före börjar jag frenetiskt uppdatera yr.no:s langtidsvarsel. Här ligger många faror på lur, och då tänker jag främst på mitt hår som behöver runt 15 grader och sol för att komma till sin rätt. En aning vind skadar inte heller, för att få till den där strandrufsiga looken. För mycket regn, för kallt, för varmt, allt annat än de förhållanden jag just nämnde kan skapa en smärre katastrof. Det är bara att be till vädergudarna (och fortsätta att uppdatera väderleksprognoser).
En vecka före tävlingen tar jag fram gamla kartor över området som jag studerar noga. Med rödpenna markerar jag alla kärr med stora röda kryss: undvik! Förutom de faktum att mossar överlag är blöta, kalla och allmänt otrevliga, smutsar de totalt ner både skor och tights, och i värsta fall kan lera stänka ända upp på mina bara armar. Fy! Därför ägnar jag mycket tid åt att lägga sträckor och hitta de bästa vägvalen runt dessa våta sumpmarker, och jag ställer mig hela tiden den klassiska frågan: höger eller vänster?
Dagen före är det dags för formtoppningsintervaller på löparbana. Det blir 3x(20''/40''/60''/40''/20'') @3.45 P: 60'' SP: 3'. Ett av mina absoluta favoritpass. Tidpunkten för friidrottsträning väljer jag alltid med omsorg, så att det med all säkerhet befinner sig ett fotbollslag på planen jag springer runt runt. I det här fallet valde jag U23-lagets träningstid. Det är ju ingen idé att träna om ingen ser på. Som att elda för kråkorna. Anledningen till dessa intervaller är ju självklart att jag ska vara i absolut toppform när det väl gäller. Som alla vet får man ju mer uppmärksamhet ju snabbare man är i mål. Fler fotografer, fler beundrare, fler glada lagkamrater. Ett annat stort plus är ju att upploppet förhoppningsvis fortfarande mer liknar en gräsmatta än en stor avlång lerpöl, om man är först.
Det blir kul det här. Vi ses i skogen!
Lycka till alla och kom ihåg att det viktigaste är att ha roligt!
/Hilda och Lisa
Person som insett att det är trendigt att hålla sig i form, men som anser det lika viktigt som själva träningen (om inte viktigare) att berätta om det för hela världen genom sociala medier. En välpolerad yta, alltid det senaste i träningsklädesväg och en iPod laddad med Bruno Mars är alla essentiella attribut när bloggjoggaren ska ut och springa. "Det är utsidan som räknas" är bloggjoggarens motto - och andras uppmärksamhet.
Äntligen dags för 10mila. Årets happening. Det är ju enda gången på året då killarna är fullt fokuserade på damerna, då de i brist på annat tidsfördriv drar runt på arenan och väntar på nattens prövningar. Dessutom är det aldrig annars så många fotografer vid sista kontrollen. Som ni förstår gäller det då att förbereda sig lite extra. Såhär gör jag.
Klädvalsproblematiken börjar två veckor före loppet. Ett otal sessioner framför helfigurspegeln testar jag sportbehåar. Den rosa framhäver min perfekt solbrända hy, men då den sticker fram precis vid nyckelbenet skär den sig lite mot den röda tävlingströjan. Den gula däremot gör inte min hudton rättvisa riktigt men är riktigt snygg tillsammans med spetsen på sportidentpinnen. Så himla svårt. Dessutom är jag riktigt besviken på orienteringssveriges strumputbud. Vad har de egentligen tänkt att jag ska matcha mina babylila VJ Bold med?
10 dagar före börjar jag frenetiskt uppdatera yr.no:s langtidsvarsel. Här ligger många faror på lur, och då tänker jag främst på mitt hår som behöver runt 15 grader och sol för att komma till sin rätt. En aning vind skadar inte heller, för att få till den där strandrufsiga looken. För mycket regn, för kallt, för varmt, allt annat än de förhållanden jag just nämnde kan skapa en smärre katastrof. Det är bara att be till vädergudarna (och fortsätta att uppdatera väderleksprognoser).
En vecka före tävlingen tar jag fram gamla kartor över området som jag studerar noga. Med rödpenna markerar jag alla kärr med stora röda kryss: undvik! Förutom de faktum att mossar överlag är blöta, kalla och allmänt otrevliga, smutsar de totalt ner både skor och tights, och i värsta fall kan lera stänka ända upp på mina bara armar. Fy! Därför ägnar jag mycket tid åt att lägga sträckor och hitta de bästa vägvalen runt dessa våta sumpmarker, och jag ställer mig hela tiden den klassiska frågan: höger eller vänster?
Dagen före är det dags för formtoppningsintervaller på löparbana. Det blir 3x(20''/40''/60''/40''/20'') @3.45 P: 60'' SP: 3'. Ett av mina absoluta favoritpass. Tidpunkten för friidrottsträning väljer jag alltid med omsorg, så att det med all säkerhet befinner sig ett fotbollslag på planen jag springer runt runt. I det här fallet valde jag U23-lagets träningstid. Det är ju ingen idé att träna om ingen ser på. Som att elda för kråkorna. Anledningen till dessa intervaller är ju självklart att jag ska vara i absolut toppform när det väl gäller. Som alla vet får man ju mer uppmärksamhet ju snabbare man är i mål. Fler fotografer, fler beundrare, fler glada lagkamrater. Ett annat stort plus är ju att upploppet förhoppningsvis fortfarande mer liknar en gräsmatta än en stor avlång lerpöl, om man är först.
Det blir kul det här. Vi ses i skogen!
Lycka till alla och kom ihåg att det viktigaste är att ha roligt!
/Hilda och Lisa
lördag 28 april 2012
Maxpuls o livesändning
 |
| Googlebild på klubbens nya blogger, kul! |
Maxpuls
o livesändning
I helgen skulle
de vankas hemmaterräng som motsats till Göteborgs brantaste backar. Silva
League och vårkänslor. Något som kändes pirrigt och riktigt kul!
Sitter på mitt
rum, vilket jag har gjort de senaste dagarna. Kroppen sa ifrån i onsdags.
Stress och lite sömn, därmed orkade min kropp inte återhämta sig mellan passen,
skräll(!) Känns som ett sandpapper ligger och skaver på mandlarna i halsen just
i detta nu. Ibland får man perspektiv på livet helt enkelt!
Maten hade tagit
slut hemma så dagens projekt har varit att gå och handla. Efter detta blev det
vila och lite extra vila. För att bli lite mindre sugen eller inte, läste jag
Jannes nya blogg, kul! http://www.unt.se/blogg/blogg.aspx?blogg=1728348&bloggentry=1732919
Därefter började
dagens livesändning från Silva. Man skulle kunna säga att jag har genomfört ett
träningspass. Eller i alla fall snuddat på gränsen till maxpuls. Nä jag tränade
inte, jag lyssnade på speaker Forsberg gå upp i falsett (som bara han kan göra!)
X antal gånger. Bland annat när Linnégrabbarna radat upp sig på placering 1-4,7
i H21klassen. En annan gång när Billan ledde vid radion.
För egen del har
saker och ting förändrats och nu är det nästa helg i sikte. Går efter lagboken
att bli frisk; vila, vatten och väntan. Lät som de va fint idag i skogen. Hoppas
ni njuter för fulla krafter i Uppländska trakter. OK Linné äger! Peace kompassen.
fredag 13 april 2012
Fredagen den 13e
Idag vattenlöpte jag om en man som simmade. Under uppvärmningen. Och under själva intervallerna lyckades jag ta mig om inte mindre än två damer. Förstår ni vilken snits jag har fått in?! Med den känslan i kroppen förflöt (flöt) första halvan av passet på mycket bra. Mantrat i huvudet (hjulsteg, veva med armarna, hjulsteg, veva med armarna) blandades upp med funderingar om varför inte vattenlöpning är en OS-sport? Finns det vattenlöpningstävlingar? Vattenlöpningsklubbar? Jag borde arrangera något. Storslagna planer. En allt starkare smak av klor i munnen, precis som det ska vara.
Så fick jag syn på en annan kille som vattenlöpte. I snabba banan. Herre, vad det gick undan. Utan flytdyna. Herre, vad han flöt bra. Finns mer att lära tydligen.
Det känns bra på något sätt. Jag kanske satsar på det här med vanlig löpning istället.
Önskar alla lycka till på Silva League i helgen!
Så fick jag syn på en annan kille som vattenlöpte. I snabba banan. Herre, vad det gick undan. Utan flytdyna. Herre, vad han flöt bra. Finns mer att lära tydligen.
Det känns bra på något sätt. Jag kanske satsar på det här med vanlig löpning istället.
Önskar alla lycka till på Silva League i helgen!
tisdag 3 april 2012
Tentamensdags
Under min studietid stötte jag på folk som pluggade och pluggade inför tentorna, men när de väl satt där i Portalgatans skrivsal halvvägs till Gävle slutade det med fiasko. Trots att de hade mycket bättre koll än undertecknad så knöt sig allt, kunskaperna var bortblåsta och CSN-pengarna frös sålunda inne. Sämst när det gäller, som Willi Railo hade sagt. Själv cyklade jag dit, lätt nervös men med en inneboende känsla som sa "det här fixar jag, bara gå in och göra jobbet". Och kom oftast in i det där tillståndet då allt bara flyter på. Tankebanorna är trimmade, fokuseringen total.
Jag kan nog tacka idrotten för det. Här utsätter vi oss för att prestera hela tiden. Kamp eller flykt - idrottaren väljer kamp, och blir tids nog en briljant kämpe. Man blir bra på det man tränar, en sanning som gäller såväl fysiskt som mentalt.
Vårsäsongen är här. Tävlingarna igång. Det är det vi har förberett oss för under en mörk och kall vinter. Ett par tentamina varje helg, men utan ångest. Glädje. Förväntan!
Precis som i tentasalen på Portalgatan gäller det att komma in i rätt tillstånd för att prestera på en orienteringstävling. Jag minns en Rånässtafett, det kan ha varit 2005, som jag var sugen med stort S inför. Föreställde mig för mitt inre hur speaker-Thomas Johansson i vanlig ordning skulle inleda med att spela Öppna landskap i en knastrig IP Skogen-högtalare. Jag är inget Lundell-fan, men när man ser sig själv stå där i vårsolen, det doftar av torrt fjolårsgräs och man funderar på hur johannesört egentligen smakar, då kan tillståndet inte bli särskilt mycket bättre.
När väl tävlingsdagen kom spelade verkligheten fram ett smörpass till mig, med en bollsportklyscha. Allt var ju som jag hade föreställt mig det, inklusive knastret i högtalaren när lärkorna slår högt i skyn och sjunger underbart. Tillståndet och sugenheten var där per automatik, utan ansträngning. Det behöver nog inte tilläggas att det var fantastiskt kul att springa den där fjärdesträckan, och att prestationen blev därefter. Mental träning i praktiken.
Hur hittar du ditt tillstånd?
Jag kan nog tacka idrotten för det. Här utsätter vi oss för att prestera hela tiden. Kamp eller flykt - idrottaren väljer kamp, och blir tids nog en briljant kämpe. Man blir bra på det man tränar, en sanning som gäller såväl fysiskt som mentalt.
Vårsäsongen är här. Tävlingarna igång. Det är det vi har förberett oss för under en mörk och kall vinter. Ett par tentamina varje helg, men utan ångest. Glädje. Förväntan!
Precis som i tentasalen på Portalgatan gäller det att komma in i rätt tillstånd för att prestera på en orienteringstävling. Jag minns en Rånässtafett, det kan ha varit 2005, som jag var sugen med stort S inför. Föreställde mig för mitt inre hur speaker-Thomas Johansson i vanlig ordning skulle inleda med att spela Öppna landskap i en knastrig IP Skogen-högtalare. Jag är inget Lundell-fan, men när man ser sig själv stå där i vårsolen, det doftar av torrt fjolårsgräs och man funderar på hur johannesört egentligen smakar, då kan tillståndet inte bli särskilt mycket bättre.
När väl tävlingsdagen kom spelade verkligheten fram ett smörpass till mig, med en bollsportklyscha. Allt var ju som jag hade föreställt mig det, inklusive knastret i högtalaren när lärkorna slår högt i skyn och sjunger underbart. Tillståndet och sugenheten var där per automatik, utan ansträngning. Det behöver nog inte tilläggas att det var fantastiskt kul att springa den där fjärdesträckan, och att prestationen blev därefter. Mental träning i praktiken.
Hur hittar du ditt tillstånd?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)