Språkande på detta vis hade de traskat ned från mon, gått över Senula-Mattis vida sved, därefter genom en tät ung granskog, och stod nu på randen av Sompiokärret. Dystert såg detta kärr ut; på dess yta växte ävjiga, sumpiga öppningar, mossiga tuvor, transärsbon, och här och där stod låga, vissnande björkar, som vemodigt nickade med sina huvuden i aftonvinden. Men på mitten var kärrest smalast och marken där också hårdare och fastare. Där stod kortvuxna, mossklädda tallar och på tuvorna mörkgröna starkt doftande getporsbuskar. Och över denna sträcka löpte en mödosam väg till kärrets andra strand, där en mörk ödeskog åter tog vid. Längs denna väg färdades nu bröderna över kärret. Några av dem drog skacklarna vid Valkos sida, medan en annan sköt på kärran. Äntligen, om ock mödosamt, nådde de kärrets strand och färdades åter på torra marken längs ödeskogens rotbemängda väg, vilken räckte ungefär femhundra steg. Men slutligen glimtade framför dem den stubbiga svedmarkens öppna vidd, och de stod på det utsedda stället, under det hålrika berget.
Vid är den stubbiga sveden, men bortom dess bryn ser dock inte ditt öga; ty i öster, söder, väster stänger skogarna ditt synfält och i norr ett högt berg. Men stiger du upp på detta bergs av ett fåtal granar klädda ås, så bär din blick fjärran i alla riktningar. På dess södra sida ser du att börja med alldeles under dina fötter den nämnda, långsluttande sveden, längre bort den dystra ödeskogen, och bortom den åter Sompiokärret, och där vid himlaranden höjer sig den mattblånande Teerimäkibacken. Norrut sänker sig småningom berget och på dess sluttande jordsvål, som fordom också använts för svedjebruk, står en ung och tät björkdunge, på vars gränslösa stigar tjädrarna skuttar och järparna sorgmodigt visslar. I öster synes en jämn mo med furuskog, i väster en knagglig mark med mossbetäckta stenar, och här och där på den mossiga åsen en låg, men tät och stadig tall. Bortom tallarna glittrar där klar och fiskrik Ilvesjärvi sjö, ungefär på tusen stegs avstånd från sveden. Men annat ser du näppeligen, hur vida du än skådar. Skogarnas mörka hav skymtar kring dig allestädes. Dock ser du ännu den matta blånaden från Viertolas herrgård i nordost och i fjärran vid den nordvästliga himlaranden kyrkans gråa torn. Så såg den trakt och dess omnejd ut, vilken Jukolaborna hade utsett till sin boplats.
tisdag 8 maj 2012
söndag 6 maj 2012
En tillfredsställd reserv
Att vara reserv. Kanske det svåraste att förhålla sig till som idrottare. Det startas meteoritprojekt och tränas och tränas och åks på skador och rehabtränas och till sist är det någon som bestämmer att det är sex andra gubbar som är bättre.
Här kan man som så ofta annars i livet stanna upp och välja väg. Vänstervägvalet kan vara att bittert berätta för världen att man borde varit självskriven och hoppas på skador och sjukdom för gubbe ett till sex. Inte helt ödmjukt, men det har använts. Lite mer tekniskt rakt på, det som Ormen Ohlin hade valt, är att se sig själv i spegeln, le litegrann, tänka "vafan, du gjorde det så bra du kunde efter förutsättningarna" och känna sig nöjd och stolt över det. Och om man skalar bort allt annat så är ju faktiskt det en urstark drivkraft, att ha förmånen att vara tillfreds med det man gör. Tillfredsställelse. Det är mitt nya favoritord tror jag.
Det blir alltså inget EM för undertecknad, annat än som reserv på hemmaplan. Inget autografskrivande efter målgång till DH10:or. Inga nya skinande landslagskläder att glassa runt i. Men jag väljer tekniskt rakt på, och känner mig tillfreds med att OK Linné, helt utan EM-löpare, är fyra i herrarnas tiomilabudkavle. Jag räknar till runt 40 stycken i övriga topp-20-lag. Visserligen är jag part i målet, men nog tyder det på att vi gör rätt saker, och saker rätt, i stafettsammanhang i det här gänget? Dessutom har vi förbaskat kul på vägen, och det är ju det bästa av allt! Den karamellen ska jag suga på ända fram till firandet på tisdag.
Här kan man som så ofta annars i livet stanna upp och välja väg. Vänstervägvalet kan vara att bittert berätta för världen att man borde varit självskriven och hoppas på skador och sjukdom för gubbe ett till sex. Inte helt ödmjukt, men det har använts. Lite mer tekniskt rakt på, det som Ormen Ohlin hade valt, är att se sig själv i spegeln, le litegrann, tänka "vafan, du gjorde det så bra du kunde efter förutsättningarna" och känna sig nöjd och stolt över det. Och om man skalar bort allt annat så är ju faktiskt det en urstark drivkraft, att ha förmånen att vara tillfreds med det man gör. Tillfredsställelse. Det är mitt nya favoritord tror jag.
Det blir alltså inget EM för undertecknad, annat än som reserv på hemmaplan. Inget autografskrivande efter målgång till DH10:or. Inga nya skinande landslagskläder att glassa runt i. Men jag väljer tekniskt rakt på, och känner mig tillfreds med att OK Linné, helt utan EM-löpare, är fyra i herrarnas tiomilabudkavle. Jag räknar till runt 40 stycken i övriga topp-20-lag. Visserligen är jag part i målet, men nog tyder det på att vi gör rätt saker, och saker rätt, i stafettsammanhang i det här gänget? Dessutom har vi förbaskat kul på vägen, och det är ju det bästa av allt! Den karamellen ska jag suga på ända fram till firandet på tisdag.
En bloggjoggares 10mila-upplevelse
Mina farhågor väcks redan tidigt på lördagens morgon då jag hör ledarna viska ute i köket om svårigheterna att sätta upp tältet på arenan. Orsak: vind, i närmare stormstyrka. Storm skapar inte alls den där skönt avslappnade strandrufsiga looken. Snarare den enbart rufsiga looken (tänk Oskar Sjöberg). Som tur är har jag förberett mig med Hairspray Super Strong Extreme Total Hold for Active Girls.
Väl ute på arenan verkar dock lyckan vända: militärer! Unga vältränade kroppar i uniform! I min värld kan man knappast få en bättre publik. Jag drar snabbt av mina säckiga överdragsbyxor till förmån för de mer figurnära tightsen och lägger upp ena benet på närmaste stridsvagn, oskyldigt stretchandes baksida lår. Jag känner hur ett stort antal nittonåriga ögonpar vänds mot mig och följer proceduren medan jag till synes oberört byter ben.
Dags att förbereda sig för loppet. För att hitta mitt tillstånd använder jag självklart iPhones "pepp-app" - vant klickar jag mig in och väljer alternativet Inför viktig prestation. En entusiastisk kvinnoröst ger mig peppande fraser och det hela känns oerhört personligt och riktat just till mig. Nu är jag laddad.
I mina samtal och möten med UK före stafetten har vi tillsammans kommit överens om att jag passar bäst på första sträckan. Eller kanske snarare, jag vägrade gå med på att springa något annat än första sträckan. Anledningen är enkel: jag kan inte motivera mig till att springa snabbt hela vägen till startpunkten om jag inte är säker på att jag har minst 99 procent av publikens uppmärksamhet. Detta är en omöjlighet på alla andra sträckor.
En minut till start. Allt är perfekt. iPhonen spelar den här låten och jag känner mig lugn, laddad och läcker. Då börjar det gå utför. Ena hörluren glider ur örat precis då refrängen är på väg. Jag böjer mig lite irriterat ner för att plocka upp den, då jag får syn på en orm. En ORM, mindre än en meter ifrån mina fötter! Jag skriker till gällt och kväver en impuls att hoppa upp i famnen på närmaste militär. Skriket fortplantar sig bakåt i ledet och stämningen blir minst sagt orolig. Mitt i detta tumult går startskottet (som dock närapå drunknar i denna högfrekventa konsert av fruktan). Jag rycker kartan och springer för allt vad tygen håller. För min egen överlevnad.
Jag inser dock att nu gäller det att refokusera. Loppet är igång, ingen tid att förlora. Jag återkallar pepp-appens budskap och upprepar detta några gånger för mig själv, som ett mantra. (Allt för att inte börja hyperventilera - det ser nämligen extremt osexigt ut.) I farten vecklar jag upp kartan för att kunna överblicka banan och lokalisera betydelsefulla passeringar såsom varvning, TV-kontroller och förvarning (alla platser där man syns). Framförhållning är otroligt viktigt för att lyckas i den här sporten.
Framme vid startpunkten tar jag rygg på en tjej vars klubbdräkt matchar väl med min egen. Om vi skulle hamna i samma TV-kontrollsbild kan för mycket olika färger på en gång ge ett förvirrat intryck och ta fokus från mitt välpolerade ansikte.
Det finns så mycket att berätta. Tyvärr börjar tiden rinna ut. Min ansiktsmask har redan suttit i två minuter för länge och jag vill inte ta fler risker med min känsliga hy som utsatts för alldeles för mycket yttre påverkan den här helgen.
XOXO
Bloggjoggaren
PS. För att stilla er nyfikenhet angående valet av sportbehå kan jag meddela att jag till slut valde "den lilla svarta". En klassiker som fungerar i alla lägen.
Väl ute på arenan verkar dock lyckan vända: militärer! Unga vältränade kroppar i uniform! I min värld kan man knappast få en bättre publik. Jag drar snabbt av mina säckiga överdragsbyxor till förmån för de mer figurnära tightsen och lägger upp ena benet på närmaste stridsvagn, oskyldigt stretchandes baksida lår. Jag känner hur ett stort antal nittonåriga ögonpar vänds mot mig och följer proceduren medan jag till synes oberört byter ben.
Dags att förbereda sig för loppet. För att hitta mitt tillstånd använder jag självklart iPhones "pepp-app" - vant klickar jag mig in och väljer alternativet Inför viktig prestation. En entusiastisk kvinnoröst ger mig peppande fraser och det hela känns oerhört personligt och riktat just till mig. Nu är jag laddad.
I mina samtal och möten med UK före stafetten har vi tillsammans kommit överens om att jag passar bäst på första sträckan. Eller kanske snarare, jag vägrade gå med på att springa något annat än första sträckan. Anledningen är enkel: jag kan inte motivera mig till att springa snabbt hela vägen till startpunkten om jag inte är säker på att jag har minst 99 procent av publikens uppmärksamhet. Detta är en omöjlighet på alla andra sträckor.
En minut till start. Allt är perfekt. iPhonen spelar den här låten och jag känner mig lugn, laddad och läcker. Då börjar det gå utför. Ena hörluren glider ur örat precis då refrängen är på väg. Jag böjer mig lite irriterat ner för att plocka upp den, då jag får syn på en orm. En ORM, mindre än en meter ifrån mina fötter! Jag skriker till gällt och kväver en impuls att hoppa upp i famnen på närmaste militär. Skriket fortplantar sig bakåt i ledet och stämningen blir minst sagt orolig. Mitt i detta tumult går startskottet (som dock närapå drunknar i denna högfrekventa konsert av fruktan). Jag rycker kartan och springer för allt vad tygen håller. För min egen överlevnad.
Jag inser dock att nu gäller det att refokusera. Loppet är igång, ingen tid att förlora. Jag återkallar pepp-appens budskap och upprepar detta några gånger för mig själv, som ett mantra. (Allt för att inte börja hyperventilera - det ser nämligen extremt osexigt ut.) I farten vecklar jag upp kartan för att kunna överblicka banan och lokalisera betydelsefulla passeringar såsom varvning, TV-kontroller och förvarning (alla platser där man syns). Framförhållning är otroligt viktigt för att lyckas i den här sporten.
Framme vid startpunkten tar jag rygg på en tjej vars klubbdräkt matchar väl med min egen. Om vi skulle hamna i samma TV-kontrollsbild kan för mycket olika färger på en gång ge ett förvirrat intryck och ta fokus från mitt välpolerade ansikte.
Det finns så mycket att berätta. Tyvärr börjar tiden rinna ut. Min ansiktsmask har redan suttit i två minuter för länge och jag vill inte ta fler risker med min känsliga hy som utsatts för alldeles för mycket yttre påverkan den här helgen.
XOXO
Bloggjoggaren
PS. För att stilla er nyfikenhet angående valet av sportbehå kan jag meddela att jag till slut valde "den lilla svarta". En klassiker som fungerar i alla lägen.
onsdag 2 maj 2012
En bloggjoggares 10mila-uppladdning
def. bloggjoggare
Person som insett att det är trendigt att hålla sig i form, men som anser det lika viktigt som själva träningen (om inte viktigare) att berätta om det för hela världen genom sociala medier. En välpolerad yta, alltid det senaste i träningsklädesväg och en iPod laddad med Bruno Mars är alla essentiella attribut när bloggjoggaren ska ut och springa. "Det är utsidan som räknas" är bloggjoggarens motto - och andras uppmärksamhet.
Äntligen dags för 10mila. Årets happening. Det är ju enda gången på året då killarna är fullt fokuserade på damerna, då de i brist på annat tidsfördriv drar runt på arenan och väntar på nattens prövningar. Dessutom är det aldrig annars så många fotografer vid sista kontrollen. Som ni förstår gäller det då att förbereda sig lite extra. Såhär gör jag.
Klädvalsproblematiken börjar två veckor före loppet. Ett otal sessioner framför helfigurspegeln testar jag sportbehåar. Den rosa framhäver min perfekt solbrända hy, men då den sticker fram precis vid nyckelbenet skär den sig lite mot den röda tävlingströjan. Den gula däremot gör inte min hudton rättvisa riktigt men är riktigt snygg tillsammans med spetsen på sportidentpinnen. Så himla svårt. Dessutom är jag riktigt besviken på orienteringssveriges strumputbud. Vad har de egentligen tänkt att jag ska matcha mina babylila VJ Bold med?
10 dagar före börjar jag frenetiskt uppdatera yr.no:s langtidsvarsel. Här ligger många faror på lur, och då tänker jag främst på mitt hår som behöver runt 15 grader och sol för att komma till sin rätt. En aning vind skadar inte heller, för att få till den där strandrufsiga looken. För mycket regn, för kallt, för varmt, allt annat än de förhållanden jag just nämnde kan skapa en smärre katastrof. Det är bara att be till vädergudarna (och fortsätta att uppdatera väderleksprognoser).
En vecka före tävlingen tar jag fram gamla kartor över området som jag studerar noga. Med rödpenna markerar jag alla kärr med stora röda kryss: undvik! Förutom de faktum att mossar överlag är blöta, kalla och allmänt otrevliga, smutsar de totalt ner både skor och tights, och i värsta fall kan lera stänka ända upp på mina bara armar. Fy! Därför ägnar jag mycket tid åt att lägga sträckor och hitta de bästa vägvalen runt dessa våta sumpmarker, och jag ställer mig hela tiden den klassiska frågan: höger eller vänster?
Dagen före är det dags för formtoppningsintervaller på löparbana. Det blir 3x(20''/40''/60''/40''/20'') @3.45 P: 60'' SP: 3'. Ett av mina absoluta favoritpass. Tidpunkten för friidrottsträning väljer jag alltid med omsorg, så att det med all säkerhet befinner sig ett fotbollslag på planen jag springer runt runt. I det här fallet valde jag U23-lagets träningstid. Det är ju ingen idé att träna om ingen ser på. Som att elda för kråkorna. Anledningen till dessa intervaller är ju självklart att jag ska vara i absolut toppform när det väl gäller. Som alla vet får man ju mer uppmärksamhet ju snabbare man är i mål. Fler fotografer, fler beundrare, fler glada lagkamrater. Ett annat stort plus är ju att upploppet förhoppningsvis fortfarande mer liknar en gräsmatta än en stor avlång lerpöl, om man är först.
Det blir kul det här. Vi ses i skogen!
Lycka till alla och kom ihåg att det viktigaste är att ha roligt!
/Hilda och Lisa
Person som insett att det är trendigt att hålla sig i form, men som anser det lika viktigt som själva träningen (om inte viktigare) att berätta om det för hela världen genom sociala medier. En välpolerad yta, alltid det senaste i träningsklädesväg och en iPod laddad med Bruno Mars är alla essentiella attribut när bloggjoggaren ska ut och springa. "Det är utsidan som räknas" är bloggjoggarens motto - och andras uppmärksamhet.
Äntligen dags för 10mila. Årets happening. Det är ju enda gången på året då killarna är fullt fokuserade på damerna, då de i brist på annat tidsfördriv drar runt på arenan och väntar på nattens prövningar. Dessutom är det aldrig annars så många fotografer vid sista kontrollen. Som ni förstår gäller det då att förbereda sig lite extra. Såhär gör jag.
Klädvalsproblematiken börjar två veckor före loppet. Ett otal sessioner framför helfigurspegeln testar jag sportbehåar. Den rosa framhäver min perfekt solbrända hy, men då den sticker fram precis vid nyckelbenet skär den sig lite mot den röda tävlingströjan. Den gula däremot gör inte min hudton rättvisa riktigt men är riktigt snygg tillsammans med spetsen på sportidentpinnen. Så himla svårt. Dessutom är jag riktigt besviken på orienteringssveriges strumputbud. Vad har de egentligen tänkt att jag ska matcha mina babylila VJ Bold med?
10 dagar före börjar jag frenetiskt uppdatera yr.no:s langtidsvarsel. Här ligger många faror på lur, och då tänker jag främst på mitt hår som behöver runt 15 grader och sol för att komma till sin rätt. En aning vind skadar inte heller, för att få till den där strandrufsiga looken. För mycket regn, för kallt, för varmt, allt annat än de förhållanden jag just nämnde kan skapa en smärre katastrof. Det är bara att be till vädergudarna (och fortsätta att uppdatera väderleksprognoser).
En vecka före tävlingen tar jag fram gamla kartor över området som jag studerar noga. Med rödpenna markerar jag alla kärr med stora röda kryss: undvik! Förutom de faktum att mossar överlag är blöta, kalla och allmänt otrevliga, smutsar de totalt ner både skor och tights, och i värsta fall kan lera stänka ända upp på mina bara armar. Fy! Därför ägnar jag mycket tid åt att lägga sträckor och hitta de bästa vägvalen runt dessa våta sumpmarker, och jag ställer mig hela tiden den klassiska frågan: höger eller vänster?
Dagen före är det dags för formtoppningsintervaller på löparbana. Det blir 3x(20''/40''/60''/40''/20'') @3.45 P: 60'' SP: 3'. Ett av mina absoluta favoritpass. Tidpunkten för friidrottsträning väljer jag alltid med omsorg, så att det med all säkerhet befinner sig ett fotbollslag på planen jag springer runt runt. I det här fallet valde jag U23-lagets träningstid. Det är ju ingen idé att träna om ingen ser på. Som att elda för kråkorna. Anledningen till dessa intervaller är ju självklart att jag ska vara i absolut toppform när det väl gäller. Som alla vet får man ju mer uppmärksamhet ju snabbare man är i mål. Fler fotografer, fler beundrare, fler glada lagkamrater. Ett annat stort plus är ju att upploppet förhoppningsvis fortfarande mer liknar en gräsmatta än en stor avlång lerpöl, om man är först.
Det blir kul det här. Vi ses i skogen!
Lycka till alla och kom ihåg att det viktigaste är att ha roligt!
/Hilda och Lisa
lördag 28 april 2012
Maxpuls o livesändning
 |
| Googlebild på klubbens nya blogger, kul! |
Maxpuls
o livesändning
I helgen skulle
de vankas hemmaterräng som motsats till Göteborgs brantaste backar. Silva
League och vårkänslor. Något som kändes pirrigt och riktigt kul!
Sitter på mitt
rum, vilket jag har gjort de senaste dagarna. Kroppen sa ifrån i onsdags.
Stress och lite sömn, därmed orkade min kropp inte återhämta sig mellan passen,
skräll(!) Känns som ett sandpapper ligger och skaver på mandlarna i halsen just
i detta nu. Ibland får man perspektiv på livet helt enkelt!
Maten hade tagit
slut hemma så dagens projekt har varit att gå och handla. Efter detta blev det
vila och lite extra vila. För att bli lite mindre sugen eller inte, läste jag
Jannes nya blogg, kul! http://www.unt.se/blogg/blogg.aspx?blogg=1728348&bloggentry=1732919
Därefter började
dagens livesändning från Silva. Man skulle kunna säga att jag har genomfört ett
träningspass. Eller i alla fall snuddat på gränsen till maxpuls. Nä jag tränade
inte, jag lyssnade på speaker Forsberg gå upp i falsett (som bara han kan göra!)
X antal gånger. Bland annat när Linnégrabbarna radat upp sig på placering 1-4,7
i H21klassen. En annan gång när Billan ledde vid radion.
För egen del har
saker och ting förändrats och nu är det nästa helg i sikte. Går efter lagboken
att bli frisk; vila, vatten och väntan. Lät som de va fint idag i skogen. Hoppas
ni njuter för fulla krafter i Uppländska trakter. OK Linné äger! Peace kompassen.
fredag 13 april 2012
Fredagen den 13e
Idag vattenlöpte jag om en man som simmade. Under uppvärmningen. Och under själva intervallerna lyckades jag ta mig om inte mindre än två damer. Förstår ni vilken snits jag har fått in?! Med den känslan i kroppen förflöt (flöt) första halvan av passet på mycket bra. Mantrat i huvudet (hjulsteg, veva med armarna, hjulsteg, veva med armarna) blandades upp med funderingar om varför inte vattenlöpning är en OS-sport? Finns det vattenlöpningstävlingar? Vattenlöpningsklubbar? Jag borde arrangera något. Storslagna planer. En allt starkare smak av klor i munnen, precis som det ska vara.
Så fick jag syn på en annan kille som vattenlöpte. I snabba banan. Herre, vad det gick undan. Utan flytdyna. Herre, vad han flöt bra. Finns mer att lära tydligen.
Det känns bra på något sätt. Jag kanske satsar på det här med vanlig löpning istället.
Önskar alla lycka till på Silva League i helgen!
Så fick jag syn på en annan kille som vattenlöpte. I snabba banan. Herre, vad det gick undan. Utan flytdyna. Herre, vad han flöt bra. Finns mer att lära tydligen.
Det känns bra på något sätt. Jag kanske satsar på det här med vanlig löpning istället.
Önskar alla lycka till på Silva League i helgen!
tisdag 3 april 2012
Tentamensdags
Under min studietid stötte jag på folk som pluggade och pluggade inför tentorna, men när de väl satt där i Portalgatans skrivsal halvvägs till Gävle slutade det med fiasko. Trots att de hade mycket bättre koll än undertecknad så knöt sig allt, kunskaperna var bortblåsta och CSN-pengarna frös sålunda inne. Sämst när det gäller, som Willi Railo hade sagt. Själv cyklade jag dit, lätt nervös men med en inneboende känsla som sa "det här fixar jag, bara gå in och göra jobbet". Och kom oftast in i det där tillståndet då allt bara flyter på. Tankebanorna är trimmade, fokuseringen total.
Jag kan nog tacka idrotten för det. Här utsätter vi oss för att prestera hela tiden. Kamp eller flykt - idrottaren väljer kamp, och blir tids nog en briljant kämpe. Man blir bra på det man tränar, en sanning som gäller såväl fysiskt som mentalt.
Vårsäsongen är här. Tävlingarna igång. Det är det vi har förberett oss för under en mörk och kall vinter. Ett par tentamina varje helg, men utan ångest. Glädje. Förväntan!
Precis som i tentasalen på Portalgatan gäller det att komma in i rätt tillstånd för att prestera på en orienteringstävling. Jag minns en Rånässtafett, det kan ha varit 2005, som jag var sugen med stort S inför. Föreställde mig för mitt inre hur speaker-Thomas Johansson i vanlig ordning skulle inleda med att spela Öppna landskap i en knastrig IP Skogen-högtalare. Jag är inget Lundell-fan, men när man ser sig själv stå där i vårsolen, det doftar av torrt fjolårsgräs och man funderar på hur johannesört egentligen smakar, då kan tillståndet inte bli särskilt mycket bättre.
När väl tävlingsdagen kom spelade verkligheten fram ett smörpass till mig, med en bollsportklyscha. Allt var ju som jag hade föreställt mig det, inklusive knastret i högtalaren när lärkorna slår högt i skyn och sjunger underbart. Tillståndet och sugenheten var där per automatik, utan ansträngning. Det behöver nog inte tilläggas att det var fantastiskt kul att springa den där fjärdesträckan, och att prestationen blev därefter. Mental träning i praktiken.
Hur hittar du ditt tillstånd?
Jag kan nog tacka idrotten för det. Här utsätter vi oss för att prestera hela tiden. Kamp eller flykt - idrottaren väljer kamp, och blir tids nog en briljant kämpe. Man blir bra på det man tränar, en sanning som gäller såväl fysiskt som mentalt.
Vårsäsongen är här. Tävlingarna igång. Det är det vi har förberett oss för under en mörk och kall vinter. Ett par tentamina varje helg, men utan ångest. Glädje. Förväntan!
Precis som i tentasalen på Portalgatan gäller det att komma in i rätt tillstånd för att prestera på en orienteringstävling. Jag minns en Rånässtafett, det kan ha varit 2005, som jag var sugen med stort S inför. Föreställde mig för mitt inre hur speaker-Thomas Johansson i vanlig ordning skulle inleda med att spela Öppna landskap i en knastrig IP Skogen-högtalare. Jag är inget Lundell-fan, men när man ser sig själv stå där i vårsolen, det doftar av torrt fjolårsgräs och man funderar på hur johannesört egentligen smakar, då kan tillståndet inte bli särskilt mycket bättre.
När väl tävlingsdagen kom spelade verkligheten fram ett smörpass till mig, med en bollsportklyscha. Allt var ju som jag hade föreställt mig det, inklusive knastret i högtalaren när lärkorna slår högt i skyn och sjunger underbart. Tillståndet och sugenheten var där per automatik, utan ansträngning. Det behöver nog inte tilläggas att det var fantastiskt kul att springa den där fjärdesträckan, och att prestationen blev därefter. Mental träning i praktiken.
Hur hittar du ditt tillstånd?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)