Så långt hemifrån man kan komma

Har anlänt Nya Zeeland efter diverse väderrelaterat trassel. Efter en ytterst skakig flygresa över Tasmanska havet igår kväll avbröt kaptenen landningsförsöket i Wellington ett par hundra meter upp i luften och accelererade norrut mot Auckland i stället. Ett klokt val när det blåser orkanvindar. Delar av sydön har fått 500 millimeter regn de senaste dagarna, i samma härad som Uppsalas genomsnittliga årsnederbörd. I stället för vild och sannolikt blöt camping i Wellington blev det tre timmars sömn och lyxfrukost på City Grand Hotel i Auckland på Quantas bekostnad.

Nya Zeeland är så långt hemifrån man kan komma på det här klotet om vi håller oss till landmassor och räknar bort delar av Antarktis. 17 400 km är avståndet Uppsala-Wellington längs jordytan, om man gräver kommer man undan med 12 000 km. Eventuell hemlängtan är som bortblåst efter att ha sammanstrålat med Jan, Linnea och Måns. I morgon börjar Oceania Carnival med massor av tävlingar men fotjäveln sätter stopp för löpning. Dock; mitt livsmål är att ha orienterat i fler länder än min ålder räknat i år, så det får nog bli åtminstone en start i alla fall. Score 34 hittills, med andra ord på par.

Monolith Valley i The Budawangs. Storslaget.

Det är underligt vilka vanedjur vi människor är. Kommer tillbaka till platser och företeelser i Australien som jag redan bockat av. Julmiddag hos familjen Dunne för andra gången, nyårsfyrverkerier och Manly Beach i Sydney för tredje gången, Christmas 5 days likaså. Gav mig ut på en vandrings- och strandtripp för några helger sedan och hamnade helt oplanerat på samma vandringsled i Budawang National Park som för sex år sen. Magnifika 150-metersklippor och avlägset, såg totalt fyra människor på ett dygn. Mitt lilla enmanstält höll på att blåsa bort när en storm drog förbi under natten, nästan Wellington-klass på den.

Christmas 5 days, etapp 3: granitterräng vid Kangaroo Crossing.

Lever det ljuva livet i stort och smått. Christmas 5 days bjöd på skönt boende med en lika skön mix av svenskar och australiensare i ett hus utanför den gamla guldgrävarstaden Beechworth i nordöstra Victoria. Cykling ut till etapperna, mängder av soppa på kvällarna och mycket överraskande och meriterande seger i orienterarcricketlandskampen Sverige-Australien. Något att ta med i sitt cv. För övrigt förstår jag äntligen reglerna i denna nationalsport.

Christmas 5 days, etapp 4: guldgrävarterräng.

Det finns givetvis mycket mer att notera, men det får bli en annan gång. Stay black.

Jag upphör aldrig att fascineras av kängurur. Här på kullen ovanför Belconnen i Canberra där jag bor.

180,1 / 4,5

Sitter bakåtlutad i vägkanten, helt tom, halvsovande, stöder mig på armarna. Den ena somnar helt, det börjar pirra som av sockerdricka och jag vaknar paradoxalt nog till. Men det är inte sockerdricka, det är myror som kryllar på handen. Skakar av dem och vinglar upp på sadeln igen. Bara ett par hundra höjdmeter kvar nu, sen är det nerför de två milen förbi Thredbo och hem. Gissar att det var ungefär så här Jörgen Brink kände sig i Lahtis 2003. Eller Johan Höij under godtyckligt konditionsidrottande.

Vi backar bandet några timmar. Jag laddar tillsammans med uppsalabekantingarna Seb och Beth och deras cykelkompisar för ett rejält dagsverke i Snowy Mountains. Här finns kontinentens högsta berg, Mount Kosciuszko, hundratalet meter högre än vårt eget Kebnekaise. Cykelkompisarna är av modell advanced, tänk fjorton stycken Staffan Åkerblom. "På The Mongolian Mountainbike Tour i fjol var det lera hela första dan så båda reservparen bromsklossar gick åt, men det blev lite bättre väder resterande fyra dagar när ökenvindarena från Gobi blåste in." "Är en aning sliten i benen, körde ett 24-timmarslopp förra helgen."

Hårdingarna kliver upp strax efter fyra på morgonen, Seb och Beth är bland dem. De rullar iväg på The Snowy Mountain Highway Loop, 320 obrytvänliga kilometer. Eftersom mina cykelrundor på över tio mil är lätträknade bestämmer jag mig för att hänga på gänget som kör lite kortare. 180 kilometer i form av nio mil bort, nio mil hem. Enkel matematik. Vi rullar på i behagligt tempo, uppför de första två milen och sedan böljande. Mest utför, en del uppför, nästan aldrig plant. Högsommarvärme med doft av eukalyptus och teträdsolja i den högstammiga och torra skogen. Jag är klart fegast i klungan i utförsbackarna, det räcker med 60 km/h.

Den lilla byn Khancoban är vändpunkten. En hamburgare med extra allt - inklusive rödbetor, stekt ägg och ananas - och en iskaffe, sedan dags att trampa hemåt. Nu är det föga överraskande mest uppför, en del utför, nästan aldrig plant. Får väja för en meterlång orm vid ett tillfälle. Det börjar kännas lite tungt i motluten, cykeln kunde gärna haft några lägre växlar. Efter 140 km kommer en 15-kilometersstigning med saftiga 1050 höjdmeter. Och det är här jag väggar. Försäkrar för klungan att jag fixar att ta mig hem på egen hand - "I'm fine, just gonna rest a while" - men ingen av oss tror nog riktigt på det. Några giriga nävar Hawaiian Nut Mix och en liter bäckvatten räddar mig, inte perfekt för magen men utan det hade jag nog suttit i vägkanten än.

Rullar i mål efter åtta timmar och 16 minuter. 180,1 km och 4500 höjdmeter är i klass med en riktigt tung bergsetapp i Tour de France. Tiden dock något sämre än vad tourklungan skulle ha gjort. Men de grabbarna har å andra sidan troligen injicerat mer potenta medel än nötmix.

Sidonotering: inför nästa bergsetapp funderar jag på att använda australisk rövkräm för bästa komfort "down under". Passar säkert för en hårig svensk. Ett alternativ är brasiliansk vaxning. Har spanat in en salong här i Canberra som erbjuder det, man kanske skulle be om en offert?

Sebs Attackpoint-logg
Beths Attackpoint-logg

Korkort Sverige goes crosstraining

Trygghetszonen har lämnats, min lilla resa har inletts. Hänger några dagar i Hong Kong innan jag ankommer Australien. På en yta liten som halva Uppsala kommun har man klämt in sju miljoner människor. Och då ska man komma ihåg att 70 % är obebyggt pga berg. Jag förstår att dom bygger på höjden.

Kikade lite på dom där 70 procenten häromdan. Tog båten ut till Lantau Island och hyrde en cykel. Hade googlat en irländare som varmt rekommenderade en cykelbutik med "60 cyklar i toppskick för uthyrning". Det var då det. Nu hyrde de inte ut. Hittade en cykeljeppe i ett hål i väggen. Tog efter viss tvekan den minst dåliga han hade att erbjuda. En skrotfärdig stålhingst i barnstorlek med gnisslande bromsar, halvtrasiga växlar och skeva hjul. På det en tvåtimmarstur på bergsvägarna i duggregn, toppat med bläckfisk och nudlar i en sömnig fiskeby.

En av dem är skrotfärdig.

Elektronikbutiker? De finns. I överflöd. Iphone 5 någon? Genomsnittsinvånaren måste byta mobiltelefon varannan månad om det ska bära sig. Passade på att spana in hur det går för konceptbutiken DOMA Lifestyle som startade häromåret med mitt goda minne. Det verkar rulla på bra.

Här säljs digitala kartarkiv. Det har blivit något av en livsstil.

Tre veckor har gått sedan operationen av fotleden och löpningen får vänta ett tag till. Tur att crosstrainermaskiner är universella. Kunde lösa ett 24-timmarsmedlemskap på California Fitness efter legitimering och diverse pappersarbete. Receptionisten fick väl inte alla detaljer rätt, men inte värre än att Mr Korkort Sverige kunde köra sig blå på favoritintervallpasset Stor Stege. På precis samma Life Fitness-utrustning som på F&S Ekeby.

May I have your personal details please?

Fotjäveln som den såg ut en vecka efter operation.

The Peak är utsiktsplatsen nummer ett här. Tog bergbanan upp i kvällsmörkret och avnjöt lammstuvning på lyxkrog mot en fond av skyskrapor i neon. Till det en Guinness. Eftersom det här är en idrottsrelaterad blogg lovar jag att försöka minimera intaget till max två svarta med skumkrona i veckan. Det blir inte lätt. Bästa maten är soppa, bästa soppan är öl.

Soppa med utsikt.

Världens starkaste folk

På gymet i min nya hemby, fönstren går hela vägen från golvet till taket, utanför skymtar Sulphur Mountain med snö på toppen. Jag är där med en schweizisk snowboardbrud och 20 jibbare med den obligatoriska skidudeoutfiten: shorts, t-shirt i klar färg från Billabong/Quicksilver/O'Neill och mössa. Det gäller att vara säker i steget och fast i blicken för att inte tappa respekt, om de nu hade någon för en från början.

Det är telemarksbenen som ska tränas och därför stegar jag fram mot skivstängerna, ca 20 kg blir perfekt....WHAAAA gör en vid loop och styr tillbaka mot pilatesbollarna. Vad i helvete?! Vikterna börjar på 60! I helvete att jag kan ha en sådan på axlarna. Vad är det här för ställe egentligen? Jag blickar tillbaka mot vikthörnan igen. Men det är uppenbart att jag har sett alla vikter och på skivstångsstället finns det ingenting som är ens i närheten av vad telemarksbenen tål.

Jag kör kondition och lite rockgympeinspirerat istället.

Inte förrän i duschen kommer jag på det.

POUNDS

Endorfiner

Mår oförskämt jävla bra just nu. Löpintervaller för första gången sedan i juli och endorfinerna flyter fritt i kroppen. Kunde nästan hänga på mara-Lofaz. Kommer antagligen inte att kunna gå imorgon men det är det värt.

Falska förhoppningar

Jag (Niklas) gör i och med detta inlägg debut i den så kallade "bloggosfären". Kände att det var dags att blotta mina tankar och känslor på nätet, eller vad man nu ska ha en blogg till.

I nästan ett år har jag gått och föreställt mig själv i förstalaget på 25manna (nja, inte så värst ofta egentligen, men åtminstone direkt efter förra årets 25manna). Jag har gått och intalat mig själv att jag borde ha en given plats, men icke!

Grejen är att reglerna hittills har varit sådana att det funnits 11 sträckor som vilken löpare som helst fått springa, men också att det max får finnas 9 H21:or i varje lag. Detta har bäddat för att släppa fram två herrjuniorer, som springer i paritet med H21-löpare. Förra året sprang Mandus och Albin dessa sträckor och jag sprang i andralaget. I år har ju Albin gått upp i H21, vilket borde ha inneburit att jag fått en "junior"-plats. Men i och med att förstasträckan reserverats för damerna, sjunker antalet sträckor alla kan springa till 10, och det blir därmed bara en "junior"-plats kvar.

Jag tycker dock att det är bra att damerna får lite mer uppmärksamhet, och Linnés laguttagning är det heller inget fel på. Jag är bara lite ledsen över att något jag trott varit på ett sätt är på ett annat. Å andra sidan är jag glad över att få springa i ett såpass bra (andra)lag som jag ändå gör, och dessutom får jag ju springa den längsta sträckan av alla! Mest tid för njutning i skogen.

Nu blir det tredje gången jag inte springer en förstasträcka på stafett, och första gången jag springer sista. Vem vet, kanske flera lag med mer press på sig bommar sönder, och jag kan föra in mitt lag till topp 10? Det är inte omöjligt i alla fall. Ett mer realistiskt mål kanske är bästa 2:a-lag, det vore inte heller helt fel!

En drake lyfter i motvind

Lite för mycket uppförsbacke nu. AspLövet har lagt av med bloggandet, det verkar omöjligt att få fotleden uppskuren inom rimlig tid, och drömmen om SM i Gästrikland sprack. Nästa chans kommer någon gång strax efter 2040.

Bitter? Lite, kanske, men skam den som ger sig. Idag har panikträningen mot 25-manna börjat. Aftonbladets löp: SÅ KOMMER DU I FORM PÅ TIO DAGAR. Med ett par Voltaren innanför västen (smart?) är sträcka 7 ingen omöjlighet.

Jag är en kula i sjukvårdsflipperspelet. Hoppas på frispel snart, så att Det Stora Vinteräventyret kan inledas som planerat.