Maxpuls o livesändning



Googlebild på klubbens nya blogger, kul!

Maxpuls o livesändning 

I helgen skulle de vankas hemmaterräng som motsats till Göteborgs brantaste backar. Silva League och vårkänslor. Något som kändes pirrigt och riktigt kul!

Sitter på mitt rum, vilket jag har gjort de senaste dagarna. Kroppen sa ifrån i onsdags. Stress och lite sömn, därmed orkade min kropp inte återhämta sig mellan passen, skräll(!) Känns som ett sandpapper ligger och skaver på mandlarna i halsen just i detta nu. Ibland får man perspektiv på livet helt enkelt!

Maten hade tagit slut hemma så dagens projekt har varit att gå och handla. Efter detta blev det vila och lite extra vila. För att bli lite mindre sugen eller inte, läste jag Jannes nya blogg, kul! http://www.unt.se/blogg/blogg.aspx?blogg=1728348&bloggentry=1732919

Därefter började dagens livesändning från Silva. Man skulle kunna säga att jag har genomfört ett träningspass. Eller i alla fall snuddat på gränsen till maxpuls. Nä jag tränade inte, jag lyssnade på speaker Forsberg gå upp i falsett (som bara han kan göra!) X antal gånger. Bland annat när Linnégrabbarna radat upp sig på placering 1-4,7 i H21klassen. En annan gång när Billan ledde vid radion.

För egen del har saker och ting förändrats och nu är det nästa helg i sikte. Går efter lagboken att bli frisk; vila, vatten och väntan. Lät som de va fint idag i skogen. Hoppas ni njuter för fulla krafter i Uppländska trakter. OK Linné äger!  Peace kompassen.

Fredagen den 13e

Idag vattenlöpte jag om en man som simmade. Under uppvärmningen. Och under själva intervallerna lyckades jag ta mig om inte mindre än två damer. Förstår ni vilken snits jag har fått in?! Med den känslan i kroppen förflöt (flöt) första halvan av passet på mycket bra. Mantrat i huvudet (hjulsteg, veva med armarna, hjulsteg, veva med armarna) blandades upp med funderingar om varför inte vattenlöpning är en OS-sport? Finns det vattenlöpningstävlingar? Vattenlöpningsklubbar? Jag borde arrangera något. Storslagna planer. En allt starkare smak av klor i munnen, precis som det ska vara.

Så fick jag syn på en annan kille som vattenlöpte. I snabba banan. Herre, vad det gick undan. Utan flytdyna. Herre, vad han flöt bra. Finns mer att lära tydligen.

Det känns bra på något sätt. Jag kanske satsar på det här med vanlig löpning istället.

Önskar alla lycka till på Silva League i helgen!

Tentamensdags

Under min studietid stötte jag på folk som pluggade och pluggade inför tentorna, men när de väl satt där i Portalgatans skrivsal halvvägs till Gävle slutade det med fiasko. Trots att de hade mycket bättre koll än undertecknad så knöt sig allt, kunskaperna var bortblåsta och CSN-pengarna frös sålunda inne. Sämst när det gäller, som Willi Railo hade sagt. Själv cyklade jag dit, lätt nervös men med en inneboende känsla som sa "det här fixar jag, bara gå in och göra jobbet". Och kom oftast in i det där tillståndet då allt bara flyter på. Tankebanorna är trimmade, fokuseringen total.

Jag kan nog tacka idrotten för det. Här utsätter vi oss för att prestera hela tiden. Kamp eller flykt - idrottaren väljer kamp, och blir tids nog en briljant kämpe. Man blir bra på det man tränar, en sanning som gäller såväl fysiskt som mentalt.

Vårsäsongen är här. Tävlingarna igång. Det är det vi har förberett oss för under en mörk och kall vinter. Ett par tentamina varje helg, men utan ångest. Glädje. Förväntan!

Precis som i tentasalen på Portalgatan gäller det att komma in i rätt tillstånd för att prestera på en orienteringstävling. Jag minns en Rånässtafett, det kan ha varit 2005, som jag var sugen med stort S inför. Föreställde mig för mitt inre hur speaker-Thomas Johansson i vanlig ordning skulle inleda med att spela Öppna landskap i en knastrig IP Skogen-högtalare. Jag är inget Lundell-fan, men när man ser sig själv stå där i vårsolen, det doftar av torrt fjolårsgräs och man funderar på hur johannesört egentligen smakar, då kan tillståndet inte bli särskilt mycket bättre.

När väl tävlingsdagen kom spelade verkligheten fram ett smörpass till mig, med en bollsportklyscha. Allt var ju som jag hade föreställt mig det, inklusive knastret i högtalaren när lärkorna slår högt i skyn och sjunger underbart. Tillståndet och sugenheten var där per automatik, utan ansträngning. Det behöver nog inte tilläggas att det var fantastiskt kul att springa den där fjärdesträckan, och att prestationen blev därefter. Mental träning i praktiken.

Hur hittar du ditt tillstånd?

Det är aldrig för sent att ge upp

Ser att bloggen fått en stackars-alla-skadade-vinkling. Tillåt mig snyfta lite också, litteratur är trots allt som vackrast när den går i moll.

Eländet började den första november ifjol med en bruten stortå på Ultunaåsen. Möjligen ett tecken från högre makter på träningsårets första dag att den där comebacken inte var någon vidare bra idé.

    Även små sprickor gör ont.

Börjar lufsa försiktigt under andra halvan av december och kan faktiskt åka till Sydafrika och springa gräsmatta i januari. Det flyter på fint fram till mitten av februari, kör tisdagsbanor med en mental bild av att tån är inlindad i bomull för att hålla smärtan i schack. Men så en tisdagskväll, på väg hem på bana K i höjd med Vargmyran, bankar jag i vristen i en pinnjävel. Borde egentligen vara omöjligt med vristskydd, men uppenbarligen går det. Funkar till att börja med i Portugal men blir tids nog trasig. Bara att boka in sig hos MP för några kurer koncentrerad smärta, vilket redan avhandlats på denna blogg.

Nålarna ger ett litet hopp och jag kan korridororientera i Nåsten i god fart utan problem dagen innan Måsen. Messar efter viss tvekan klartecken till UK, packar schweizväskan och åker och bockar av ett slott och en andraplats på Måsen (när ska vi vinna den stafetten egentligen, bara den, 25-manna, Smålle, Tio och Jukola som saknas). Vristen inte bra, men inte heller dålig. Beslutsångest hela vägen norrut på E4:an - Schweiz eller inte? - innan jag i höjd med Eurostop kommenderar U:et att ratta höger. Biljetten är ju ändå inte avbokningsbar.

Måndag, första passet i Schweiz. Det funkar en kvart, om ens det. I det här läget finns det två alternativ. Antingen bryter man ihop helt, eller så bryter man ihop och kommer igen. Försöker med det sistnämnda. Vädret är fint, osten god och det finns wajfaj på vårt Jugendherberge.

Idag är det onsdag. Bara tio alternativpass kvar innan hemfärd. Betalar motvilligt 22 CHF/165 SEK för att ta mig in på Athena Fitness i Solothurn på morgonkvisten. Damen vill ha pant i utbyte mot skåpnyckel: "Kreditkarte oder Führerschein?" Vissa val i livet är enklare än andra. Jag dunkar stor stege på en felbalanserad ellipsmaskin placerad på heltäckningsmatta, svettigt. Heltäckningsmatta. Hur fan tänkte man där? Teven visar sexistisk reklam för motortidningar. Hade aldrig hänt i Sverige.

På eftermiddagen lägger jag mig på en bokskogshöjd i solskenet och kör ett par varv av rockgympans planksekvens. Livet är inte så tokigt ändå. Upptäcker under plankan-med-näsan-neråt-övningen att jag jobbar mitt i en hög med fekalier från gnagare modell större, murmeldjur kanske? Fast och fint dock, åtminstone en sexa på bristolskalan.

Summa summarum: det är inte hur man har det, utan hur man tar det. En miljon syrier hade lätt bytt liv med mig. Och alla med pinnar i benet. Mami är den senaste, fick en trubbig sak ett par centimeter in i låret idag och efter att ha sett hur han vred sig i plågor på akutavdelningen på Bürgerspital Solothurn känner jag mig rätt lyckligt lottad. Hoppas innerligt att han är tillbaka snart.

Allt gott,
Mats

Tuesday torture, 2

Ryggläge efter dagen då jag tillsammans med Lisa och Elisa testat på livet som heltidsproffs, det vill säga tränat två pass och inte satt någon fot i någon föreläsningssal däremellan. Tuesday torture fungerar som rubrik även på min träningsdag. 16 kilometer i Nåsten var aningen många med morgonens intervallpass i benen. Men i allra högsta grad en meteoritträning med tanke på att jag för drygt ett år sedan då jag sprang min första tisdagsbana tyckte att 9 kilometer verkade hemskt långt och blev alldeles nervös då det i klungan började pratas om 12-kilometaren. Gränser är till för att flyttas.

Men egentligen - och det här är ju egentligen vad Klara nyss så precist formulerat här under. Hur svårt är det att motivera sig till träning när det varje dag i veckan finns tusen möjligheter? Alltid träningskompisar och alltid någon som fixat en klurig bana eller ett genomtänkt intervallpass. Det är nästan så lätt att det är svårare att inte träna. De verkliga hjältarna, det är de som inte kan vara med på ett enda av alla de roliga passen, men som biter ihop och tränar ändå. De som till smurflåtar kör dubbla spinningpass i F&S Ekebys egen Fritzl-källare. Som vattenlöper stint stirrandes in i kaklet och sväljer halva bassängens innehåll medan bleka knubbsälsliknande motionärer simmar förbi. Som trampar ellips som om det inte fanns någon morgondag och som med bekymmersrynkan i pannan där små nervösa svettpärlor brutit ut sneglar på tävlingskalendern där 10mila och SM  inte kryper, utan snarare tycks rusa närmare emot en. Man förstår inte riktigt förrän man är där själv, och när man väl är löpbar är det lätt att glömma bort hur det det kändes då när man kunde gjort vad som helst för att kunna springa. Jag är djupt imponerad av de som fixar att vara skadade, och som kommer tillbaka ännu starkare. Och tänker att jag gärna springer en extra kilometer för de som inte kan träna:s skull, bara för att jag just nu kan.

Tuesday torture

Gör ett tappert försök att kicka igång bästa bloggen igen.

Jag var just på spinning. 'Svettfest' har jag förstått att det brukar kallas. Svett? Ja. Fest? Njä. Utöver att det är mörkt (thank God) och att låtarna är hetsmixade till smurfbeat så är likheterna ringa. Det skulle vara klädkoden då; ju mindre tyg desto bättre. Men för mycket fest är ju inte bra så det är nog väl att likheterna stannar där.

Kvinnan från Mordor är ledare. Det är uppenbart att hon inte tycker att någonting i livet är kul. Jag tänker att hon måste jobba på Skatteverket, eller möjligen SJ. Jag tänker att hennes garderob domineras av tunt stickade långärmade, v-ringade, grå tröjor från KappAhl. Jag tänker att hon måste bo i Märsta. Hon mumlar något om position 2 och 3-intervaller i åttor och sedan kör vi i tystnad. Några enstaka 1....6,7,8, ååå trean.

Jag kikar på Lovisas tröja framför mig med texten Pain is temporary, glory is forever. 1....6,7,8.

När vi cyklar hem berättar hon att Sara har gjort en Martin Johansson, dvs. fått en pinne i benet. Jag drabbas av den mest våldsamma medkänsla. Sara som PRECIS har fått börja springa igen efter sin skada. Precis. Och så går hon och får en pinne genom benet. Det är inte rättvist. Det finns ingen Gud.

Jag tänker att det minsann är en tanke att ta med sig till projekt meteorit-diskussionen. Orkar man inte gå på träningen för sin egen satsnings skull och inte heller för att hjälpa de andra i deras satsningar, då borde man faktiskt gå för de som inte kan träna:s skull. De som orkar hur mycket som helst men ändå inte kan.

Det ska vara mitt argument för att pressa de sista ellipsintervallerna i vår. Det och att jag är skyldig Mats-apan en efter-träning-glass. Fler argument än så behöver man knappast.


Nu undrar man ju bara: Hur leker livet i Schweiz?

Ankomst

Simon Eklöv, du gör mig avundsjuk, jag hade ju tänkt vara först att kroka upp herr Gueorgiou på en liten Lunsenrunda.