Utan sovsäck på Mount Kenya

Drygt 4 800 meter över havet. Det är mörkt. Kallt. Brant. Trots att vi klättrat i två timmar är gryningen fortfarande långt borta och fullmånen som sken upp tillvaron vid halvtretiden har sjunkit bakom bergskammen. Men när toppen nås, om den nu nås, har guiderna lovat soluppgång. Fransmännen som går först har diodpannlampor. Det har inte jag och Marta. Inga vantar heller. Det här är ju Afrika. Dubbla strumpor provisoriskt trädda över händerna håller kylan hjälpligt borta. Sprängande huvudvärk, yrsel, och magen bubblar och fräser. Jag minns guidebokens faktaruta. Fler personer dör till följd av höjdsjuka på Mount Kenya än på något annat berg i världen. Vi kämpar på i den tunna luften. Som i slowmotion.

Sista biten upp, 700 höjdmeter på 3,5 km. Kilimanjaro i fjärran.

Varför åker man till Kenya? Och väl där, varför bestiger man den afrikanska kontinentens näst högsta berg? På 4 800 meter över havsytan är det svårt att finna svar. På havsnivå lättare. Äventyraren i mig ville det. För naturupplevelsens och utmaningens skull. För att uppleva något riktigt annorlunda som ger perspektiv på vardagslunken i trygghets-Sverige. Och sist men inte minst får man chans att skryta lite i sociala medier, det är ju här det händer.

Dag 1. Jag och Marta lämnar som enda mzungos Nairobi i en matatu tidigt på morgonen. Vi trängs med tiotalet andra passagerare i den lilla minibussen, en japansk fyrkantig låda tillverkad under tidigt 80-tal som inte är helt olik familjen Troengs Toyota Model F från tiden det begav sig. Då och då hoppar passagerare av, men nya tillkommer snabbt. När vi långsamt skumpar vägen fram genom en liten by överfaller de lokala diversehandlarna oss. Uppsökande verksamhet. Det viftas med kex, flaskvatten, smycken och bananer tätt utanför rutan, ibland sticks varorna in genom densamma. En livs levande tupp för knappt sextio spänn. Jag får ett stort knippe rödlök uppkört i ansiktet men tackar ödmjukt nej. En kille tycker att jag ser ut som Wayne Rooney. Smickrande?

Sista biten till vandringens start på 2 600 meters höjd går på en väg som är gropig som sydslovakisk karst. Efter tre månader i Kenya är Marta en rutinerad prisförhandlare, men efter en halvtimmes prutande tvingas vi ändå betala ett saftigt överpris för transport, nationalparksentré, mat, en guide/bärare/kock samt tre nätter i very clean accommodation i olika basläger. Alltid detta jävla förhandlande, fasta priser existerar inte i det här landet. Vilket är till nackdel för en mzungo. Å andra sidan, med tanke på den vite mannens förtryck genom historien kanske det inte är mer än rätt.

Till Old Moses' Camp som är det första baslägret är det nio kilometer och sjuhundra höjdmeter. Behagligt. Vi korsar ekvatorn efter en stund. Welcome to the Southern Hemisphere. Kallprat med vår guide Peter som helt ärligt inte hade full pott på engelskdelen på det kenyanska högskoleprovet. Vi får i alla fall fram att han jobbar som bonde strax utanför Nanyuki, den närmaste staden, och att han har en son och en dotter därhemma. Han röker en cigarrett av märket Sportsman emellanåt. Kanske vore något för en annan också. Senast han var uppe på berget var för en och en halv månad sen. Lågsäsong nu.

Old Moses bjuder inte på very clean accommodation. Det är ett antal sängar med skitiga madrasser infösta i råkalla rum. Ingen el, ingen värme. Men det finns kallt rinnande vatten! Konsulterar ett gäng norrmän om var man kan hämta filtar till sängarna. Filter? Har dere ikke tatt med soveposer? Möts av Northug-förnedrar-svenskar-på-Kollens-upplopp-blickar. Jag känner mig lika välutrustad som ett par göteborgare jag läste om som skulle bestiga Kebnekaise i shorts och lågskor. Lägervakten hyr ut en filt till oss, oväntat nog till fyndpris. På med alla kläder i packningen och inta skedställning. Vid midnatt börjar man tina upp, men den tunna luften gör att kroppen inte får ro.

Dag 2. Morgonen kommer med den efterlängtade solen. 15 kilometers dagsmarsch väntar. Målet är Shipton's Camp på 4 300 meter över havet, och det tar oss sex och en halv timme med matrast. Terrängen växlar karaktär. Från att mest ha varit djungel under gårdagen blir det nu allt glesare vegetation. Vi ser nån slags sork, en buffel på avstånd, en digdick (bigdick?) som är en form av minirådjur. Några fåglar av varierande storlek och färgpalett. Dimma sveper in då och då och drar ner sikten till ett tjugotal meter. Det kommer en ordentlig hagelskur, och marken täcks av frost och snö här och var. Vi kommer in i en dalgång med nån form av jättekaktusar. Sista biten är tuff, inte beroende på stigningen eller packningen (inklusive filten som just nu är vår livförsäkring) utan på grund av höghöjdshuvudvärken.

Dag 3. Uppstigning 02.30 för att hinna upp till toppen i soluppgången innan molnen drar in. Det känns som en tiomilamorgon. Spänning och nervositet i luften. Marta har lätt feber och huvudvärk och min dagsform är tveksam, men vi bestämmer oss ändå för att gå på attack. Peak Lenana på 4 985 meter är målet. Irriterande nära halvmilen jämnt. Den högsta toppen - Batian på 5 199 meter - lockar men klätterprylar krävs och föga överraskande ingår inte stegjärn och isyxa i vår utrustning. Jag har inte frusit så här mycket sen staten tvingade mig att leka krig i Älvdalen en blötsnövecka för länge sen.

En grupp fransmän går iväg en kvart före oss. Deras diodpannlampor ringlar som en mycket långsam lysmask uppför sluttningen och halvvägs upp ansluter vi till dem. Slitna Asics Trainer ger suboptimalt grepp i rullgruset. Här uppe finns ingen vegetation. Viktigt att dricka mycket. Många korta pauser. Marta kämpar heroiskt. Sista 150 höjdmetrarna är rent ut sagt obehagliga. Yrsel. Inte ramla nu. Långsamt rörelsemönster. Vi hjälper varandra med en hand när det behövs. Sammanbiten tystnad.

Klockan är fem i sex när vi ser konturerna av den vindpinade rödsvartgröna kenyanska flaggan som markerar toppen. Det blåser och är jävligt kallt. Snö kring klippblocken. Uppskattningsvis minus fem grader. Men det gryr och utsikten är magnifik. Under oss ligger ett hav av moln på låt säga tretusen meters höjd. Bakom oss de högsta topparna som just träffas av de första solstrålarna. Och snett under oss en glaciär, unikt för att vara på ekvatorn. Guiderna stämmer upp i nåt som liknar joddling på swahili. Vi poserar för fotografering. Blir bjuden på ett gelehallon av en av fransmännen och det är tamejfan den godaste snaskbit jag någonsin ätit.
 

Nedstigningen är överraskande enkel. Tillfredsställelse över att ha klarat utmaningen i kombination med ljus och värme. Asics Trainer: den nya bergsbestigarskon. Någon timmes sömn på Shipton, en riktigt äcklig brun grötsörjefrukost, solning i lä mot en av hyddornas väggar. Åter samma väg till Old Moses. Vi har gått 22 kilometer sen i morse, bara 9 kvar. Liftar i lastutrymmet på en jeep den sista biten, benen är trötta. Jeepens bromsar skakar sönder halvvägs ner. Lyckligtvis har föraren sinnesnärvaro nog att styra ut maskinen i den kraftigt uppåtlutande vägkanten, strax före en brant utförsbacke. Vi blir hängande utan att jeepen välter och kan oskadda klättra ut från lastutrymmet. Döden i vitögat. Vi går de sista fyra kilometrarna, med puls.

Mount Kenya, check. Bland det mest krävande jag utsatt mig själv för. Skulle jag göra om det? Nej, det tror jag faktiskt inte. Möjligen med bättre utrustning och med mer tid än tre dagar så att kroppen hinner anpassa sig till höjden.

Det finns mer att berätta om resten av resan. Marta har redan gjort det. Jag kanske gör det en annan gång. Roger, over and out.

 

Sju bröder, sju minnen

Brödernas namn från den äldsta till den yngsta är: Juhani, Tuomas, Aapo, Simeoni, Timo, Lauri och Eero. Av dem är Tuomas och Aapo ett tvillingpar och likaså Timo och Lauri. Juhani, den äldste brodern, är tjugo och fem år gammal, men Eero, den yngsta av dem, har knappast skådat aderton solvarv. Deras kroppsbyggnad är bastant och axelbred, längden medelmåttig, utom Eeros, som ännu är särdeles kort. Längst av dem alla är Aapo, men visst icke den axelbredaste. Den sistnämnda förmånen och äran tillkommer Tuomas, som är riktigt berömd för sina axlars bredd. En säregenhet, som kännetecknar dem alla, är deras bruna hy och det styva, hampfärgade håret, vars strävhet särskilt hos Juhani är iögonenfallande.

Aleksis Kivis Sju bröder är förlagan till Jukola. I väntan på årets happening, här är sju jukolaögonblick jag minns.

* Tampere-Jukola, där Mami spurtar ner Tero Föhr och vi får silvermedalj. Legendarisk TV-kontroll halvvägs på sistasträckan med Mami ensam i tät där tumgreppet på A2-kartseglet är allt annat än stilrent. Det är det närmaste ett svenskt lag har varit att vinna herrklassen sedan mitten av 90-talet, och vi är hysteriskt nöjda.

* Sulkava-Jukola. Åttondeplats efter många lysande insatser. "Det gick så snabbt att jag inte ens hade tid att plocka upp gelen" sa Ormen efter tredjesträckan där han sladdade efter Janne Salmi och Tobias Andersson. Störste hjälten: Mats Fröberg. In som reserv, och lyfte laget med fullkomligt respektlös löpning på sträcka fyra. Jag är svag för sånt, underdogs som överträffar alla förväntningar. Det är så man blir tårögd av lycka. Särskilt när underhunden är så ödmjuk som Mata.

* Sulkava-Jukola, igen. Premiär för onsdagsavfärd och det blev en succé med uppladdning på plats. Logi vid en av de tusen finska sjöarna. Ingick bastu vid strandkanten? Ja.

* Jyväs-Jukola, med arena på travbanan Killerjärvi. En fotbollsplan räcker liksom inte till på Jukola. Springer första och ligger i andra par utvändigt efter startbilen. Stark känsla att som junior surfa med i en efterhand alltmer gles tätklunga genom finsk urskog i sommarskymning och växla på ensiffrig placering. Och sen en trevlig hemresa på det.

* Virkiä-Jukola. Blandade känslor när tjejerna springer klockrent rakt igenom och Billan får gå ut med en halvminuts ledning på sista. Hon drygar ut och har någon kilometer före mål en lucka till Minna & co på fem minuter. Fem minuter, tidernas utklassning! Då blir hon avplockad. Vi har stämplat fel på sträcka 3. Om inte...

* Nikkari-Jukola. Natten blir aldrig mörk vid midsommartid i Österbotten och Storviks IF är i ledningen efter sträcka 1. Jan är fortfarande junior men vinner spurten mot de stora pojkarna. Storebror är stolt.

* Mehtä-Jukola. Vad du än gör, bomma INTE första kontrollen på första sträckan. Men som valpig junis på tallheden utanför Kuopio for jag ner i fel dödisgrop. När jag tre minuter senare hittade stämplingsstocken i rätt grop var det i sällskap av gubbar med stövlar. Resten av banan gick i princip enbart i grönområde och det blev till att följa köttsnitseln i ytterfil.


Sexton dagar kvar.

5,5 centimeter

Det var en ganska nervös ung kvinna som klev in på Kungsgatan 71 imorse. Hade försovit mig dessutom och bara slängt på mig kläderna innan jag åt en frukostbanan på cykeln. Nu satt jag i spänd tystnad utanför behandlingsrummet och försökte tränga undan fraser som "hittat på egen behandlingsteknik med nålar", "hackar sig in", "nålen stack ut på andra sidan" och "han blir gladare ju ondare det gör" ur huvudet. Förutom de minst sagt respektingivande återgivningar av M som finns på denna blogg, så har dessutom diverse (främst) unga män försökt skrämma mig sedan de fick veta att jag skulle träffa honom. Och det verkar ha fungerat, för hade inte Karna velat (/tvingats) följa med så vete 17 hur jag hade kännt mig.

Väl inne i behandlingsrummet gick vi igenom sedvanliga kläm-och-känn-rutiner, förutom att han gjorde det typ dubbelt så fort som alla andra hittills. En handlingens man, och utan knussel. Det kittlades mest. Dessutom fick jag ryggen knäckt, vilket som ni vet är det säkraste sättet att få mig lycklig. Kanske blir det inte så hemskt det här? hann jag tänka.

"Den här senan här är ju stel som en gammal chorizo", sa M lyckligt och klämde i mitt knäveck. "Känner du hur ont det gör?"

jo.

Det kom från ryggen tydligen och hela baksidan var ihopdragen."Vi får börja med att nåla i ryggen" sade M och förklarade att annars skulle det göra ännu ondare att nåla i knät. "Det var gulligt av dig", sade jag.

Och så började hackandet. "Hur långt in går du?" undrade jag. "4 cm kanske" svarade han. "Det är ju segt som en halloumi här inne!". "Du gillar ju halloumi" sade Karna, som för att trösta lite. Det var gulligt av henne.

Men knät var ändå värst. "Du får säga till när smärtan strålar" sade M. Strålar..?! Jag försökte koncentrera mig på tavlan på väggen och att få alla orden rätt i Idas sommarvisa eller vad som helst istället. Det gick sådär. "Nu gör det fan aasont!" var vad jag kunde få ur mig och M blev med ens taggad: "Beskriv hur det gör ont, vi måste hitta det ställe där smärtan strålar ut till större områden!". Aaaaooooojjj. "5 och en halv cm in nu!". Roligt att någon har kul i alla fall. Det tycktes inte vara någon ände på hackandet.

Men även besökstider hos alternativa naprapater har ett slut. "Minst 2 behandlingar till och max 5" blev domen. Jag kravlade mig ner från britsen och drog med stort besvär på mig jeansen igen. "Du kan ha ont i något dygn nu" sa M. Återbesök om 3 dagar.

Sedan kom jag ungefär till Svavagallerian innan jag bestämde mig för att inta frukost på café och ringa mamma för hämtning. Karna tyckte det såg så kul ut när jag försökte gå att hon filmade. Kul, Karna. Det blir kul att se.

Kort sagt så tror jag att utsättningen av U-ringenkontroller ikväll brinner inne. Men det får det vara värt. För visst måste det vara värt? Både mängder av hundralappar och nålar. Och dramatiskt minskad lust till att äta chorizo igen.

Peritendinit och monstermorän

Sjukvårdens kvarnar har malt färdigt. En och en halv månad tog det från kontakt till magnetröntgensvar, är det bra eller dåligt?

En långsträckt vätskeansamling, betydligt mer än vad som är normalt förekommande, omger flexor hallucis longussenan med utbredning från nivå med distala tibia och distalt till nivå med os naviculare. Proximalt i utgjutningen ses en del små nodulära förändringar som kan betingas av inflammatoriska förkalkningar. Flexor hallucis longussenan har ordinärt utseende. I övrigt ses inga patologiska förändringar medialt i fotleden eller övriga mjukdelar. Sammanfattning: Peritendinit i flexor hallucis longussenan.

Eller på ren svenska: vristjäveln är inflammerad och svullen.

Det kan jag konstatera med blotta ögat efter dagens två pass i Hälsingland. Först en lektion från Albin i medeldistanslöpning på förmiddagen. Det enda han kan lära av mig är kådisrutinerna, och följaktligen åkte han på en HYL som det heter på finska. Hylätty. Vill man inte råka ut för på Jukola.

Efter en inte det minsta trött pizza på Rosa Pantern i Marmaverken dags för pass två på legendariska Olberget. Finns nog ingen annan terränglåda där avstånden mellan himmel och helvete är så små. Skvattramsinbäddade hällmarker kant i kant med monstermorän. Kombon peritendinit/monstermorän, hur funkade den? Inte alls.

Tre alternativ:
1. lägga ner vårsäsongen och sikta på pojksträcka på Jukola,
2. knapra Diklofenak för att få uppleva Skattungbyn,
3. inleda en karriär i kontaktbridge där skadefrekvensen sägs vara lägre.

Har läsekretsen ytterligare förslag?

Trettionio dagar kvar

Språkande på detta vis hade de traskat ned från mon, gått över Senula-Mattis vida sved, därefter genom en tät ung granskog, och stod nu på randen av Sompiokärret. Dystert såg detta kärr ut; på dess yta växte ävjiga, sumpiga öppningar, mossiga tuvor, transärsbon, och här och där stod låga, vissnande björkar, som vemodigt nickade med sina huvuden i aftonvinden.  Men på mitten var kärrest smalast och marken där också hårdare och fastare. Där stod kortvuxna, mossklädda tallar och på tuvorna mörkgröna starkt doftande getporsbuskar. Och över denna sträcka löpte en mödosam väg till kärrets andra strand, där en mörk ödeskog åter tog vid. Längs denna väg färdades nu bröderna över kärret. Några av dem drog skacklarna vid Valkos sida, medan en annan sköt på kärran. Äntligen, om ock mödosamt, nådde de kärrets strand och färdades åter på torra marken längs ödeskogens rotbemängda väg, vilken räckte ungefär femhundra steg. Men slutligen glimtade framför dem den stubbiga svedmarkens öppna vidd, och de stod på det utsedda stället, under det hålrika berget.

Vid är den stubbiga sveden, men bortom dess bryn ser dock inte ditt öga; ty i öster, söder, väster stänger skogarna ditt synfält och i norr ett högt berg. Men stiger du upp på detta bergs av ett fåtal granar klädda ås, så bär din blick fjärran i alla riktningar. På dess södra sida ser du att börja med alldeles under dina fötter den nämnda, långsluttande sveden, längre bort den dystra ödeskogen, och bortom den åter Sompiokärret, och där vid himlaranden höjer sig den mattblånande Teerimäkibacken. Norrut sänker sig småningom berget och på dess sluttande jordsvål, som fordom också använts för svedjebruk, står en ung och tät björkdunge, på vars gränslösa stigar tjädrarna skuttar och järparna sorgmodigt visslar. I öster synes en jämn mo med furuskog, i väster en knagglig mark med mossbetäckta stenar, och här och där på den mossiga åsen en låg, men tät och stadig tall. Bortom tallarna glittrar där klar och fiskrik Ilvesjärvi sjö, ungefär på tusen stegs avstånd från sveden. Men annat ser du näppeligen, hur vida du än skådar. Skogarnas mörka hav skymtar kring dig allestädes. Dock ser du ännu den matta blånaden från Viertolas herrgård i nordost och i fjärran vid den nordvästliga himlaranden kyrkans gråa torn. Så såg den trakt och dess omnejd ut, vilken Jukolaborna hade utsett till sin boplats.

En tillfredsställd reserv

Att vara reserv. Kanske det svåraste att förhålla sig till som idrottare. Det startas meteoritprojekt och tränas och tränas och åks på skador och rehabtränas och till sist är det någon som bestämmer att det är sex andra gubbar som är bättre.

Här kan man som så ofta annars i livet stanna upp och välja väg. Vänstervägvalet kan vara att bittert berätta för världen att man borde varit självskriven och hoppas på skador och sjukdom för gubbe ett till sex. Inte helt ödmjukt, men det har använts. Lite mer tekniskt rakt på, det som Ormen Ohlin hade valt, är att se sig själv i spegeln, le litegrann, tänka "vafan, du gjorde det så bra du kunde efter förutsättningarna" och känna sig nöjd och stolt över det. Och om man skalar bort allt annat så är ju faktiskt det en urstark drivkraft, att ha förmånen att vara tillfreds med det man gör. Tillfredsställelse. Det är mitt nya favoritord tror jag.

Det blir alltså inget EM för undertecknad, annat än som reserv på hemmaplan. Inget autografskrivande efter målgång till DH10:or. Inga nya skinande landslagskläder att glassa runt i. Men jag väljer tekniskt rakt på, och känner mig tillfreds med att OK Linné, helt utan EM-löpare, är fyra i herrarnas tiomilabudkavle. Jag räknar till runt 40 stycken i övriga topp-20-lag. Visserligen är jag part i målet, men nog tyder det på att vi gör rätt saker, och saker rätt, i stafettsammanhang i det här gänget? Dessutom har vi förbaskat kul på vägen, och det är ju det bästa av allt! Den karamellen ska jag suga på ända fram till firandet på tisdag.

En bloggjoggares 10mila-upplevelse

Mina farhågor väcks redan tidigt på lördagens morgon då jag hör ledarna viska ute i köket om svårigheterna att sätta upp tältet på arenan. Orsak: vind, i närmare stormstyrka. Storm skapar inte alls den där skönt avslappnade strandrufsiga looken. Snarare den enbart rufsiga looken (tänk Oskar Sjöberg). Som tur är har jag förberett mig med Hairspray Super Strong Extreme Total Hold for Active Girls.

Väl ute på arenan verkar dock lyckan vända: militärer! Unga vältränade kroppar i uniform! I min värld kan man knappast få en bättre publik. Jag drar snabbt av mina säckiga överdragsbyxor till förmån för de mer figurnära tightsen och lägger upp ena benet på närmaste stridsvagn, oskyldigt stretchandes baksida lår. Jag känner hur ett stort antal nittonåriga ögonpar vänds mot mig och följer proceduren medan jag till synes oberört byter ben.

Dags att förbereda sig för loppet. För att hitta mitt tillstånd använder jag självklart iPhones "pepp-app" - vant klickar jag mig in och väljer alternativet Inför viktig prestation. En entusiastisk kvinnoröst ger mig peppande fraser och det hela känns oerhört personligt och riktat just till mig. Nu är jag laddad.

I mina samtal och möten med UK före stafetten har vi tillsammans kommit överens om att jag passar bäst på första sträckan. Eller kanske snarare, jag vägrade gå med på att springa något annat än första sträckan. Anledningen är enkel: jag kan inte motivera mig till att springa snabbt hela vägen till startpunkten om jag inte är säker på att jag har minst 99 procent av publikens uppmärksamhet. Detta är en omöjlighet på alla andra sträckor.

En minut till start. Allt är perfekt. iPhonen spelar den här låten och jag känner mig lugn, laddad och läcker. Då börjar det gå utför. Ena hörluren glider ur örat precis då refrängen är på väg. Jag böjer mig lite irriterat ner för att plocka upp den, då jag får syn på en orm. En ORM, mindre än en meter ifrån mina fötter! Jag skriker till gällt och kväver en impuls att hoppa upp i famnen på närmaste militär. Skriket fortplantar sig bakåt i ledet och stämningen blir minst sagt orolig. Mitt i detta tumult går startskottet (som dock närapå drunknar i denna högfrekventa konsert av fruktan). Jag rycker kartan och springer för allt vad tygen håller. För min egen överlevnad.

Jag inser dock att nu gäller det att refokusera. Loppet är igång, ingen tid att förlora. Jag återkallar  pepp-appens budskap och upprepar detta några gånger för mig själv, som ett mantra. (Allt för att inte börja hyperventilera - det ser nämligen extremt osexigt ut.) I farten vecklar jag upp kartan för att kunna överblicka banan och lokalisera betydelsefulla passeringar såsom varvning, TV-kontroller och förvarning (alla platser där man syns). Framförhållning är otroligt viktigt för att lyckas i den här sporten.

Framme vid startpunkten tar jag rygg på en tjej vars klubbdräkt matchar väl med min egen. Om vi skulle hamna i samma TV-kontrollsbild kan för mycket olika färger på en gång ge ett förvirrat intryck och ta fokus från mitt välpolerade ansikte.

Det finns så mycket att berätta. Tyvärr börjar tiden rinna ut. Min ansiktsmask har redan suttit i två minuter för länge och jag vill inte ta fler risker med min känsliga hy som utsatts för alldeles för mycket yttre påverkan den här helgen.

XOXO
Bloggjoggaren

PS. För att stilla er nyfikenhet angående valet av sportbehå kan jag meddela att jag till slut valde "den lilla svarta". En klassiker som fungerar i alla lägen.