Det är aldrig för sent att ge upp

Ser att bloggen fått en stackars-alla-skadade-vinkling. Tillåt mig snyfta lite också, litteratur är trots allt som vackrast när den går i moll.

Eländet började den första november ifjol med en bruten stortå på Ultunaåsen. Möjligen ett tecken från högre makter på träningsårets första dag att den där comebacken inte var någon vidare bra idé.

    Även små sprickor gör ont.

Börjar lufsa försiktigt under andra halvan av december och kan faktiskt åka till Sydafrika och springa gräsmatta i januari. Det flyter på fint fram till mitten av februari, kör tisdagsbanor med en mental bild av att tån är inlindad i bomull för att hålla smärtan i schack. Men så en tisdagskväll, på väg hem på bana K i höjd med Vargmyran, bankar jag i vristen i en pinnjävel. Borde egentligen vara omöjligt med vristskydd, men uppenbarligen går det. Funkar till att börja med i Portugal men blir tids nog trasig. Bara att boka in sig hos MP för några kurer koncentrerad smärta, vilket redan avhandlats på denna blogg.

Nålarna ger ett litet hopp och jag kan korridororientera i Nåsten i god fart utan problem dagen innan Måsen. Messar efter viss tvekan klartecken till UK, packar schweizväskan och åker och bockar av ett slott och en andraplats på Måsen (när ska vi vinna den stafetten egentligen, bara den, 25-manna, Smålle, Tio och Jukola som saknas). Vristen inte bra, men inte heller dålig. Beslutsångest hela vägen norrut på E4:an - Schweiz eller inte? - innan jag i höjd med Eurostop kommenderar U:et att ratta höger. Biljetten är ju ändå inte avbokningsbar.

Måndag, första passet i Schweiz. Det funkar en kvart, om ens det. I det här läget finns det två alternativ. Antingen bryter man ihop helt, eller så bryter man ihop och kommer igen. Försöker med det sistnämnda. Vädret är fint, osten god och det finns wajfaj på vårt Jugendherberge.

Idag är det onsdag. Bara tio alternativpass kvar innan hemfärd. Betalar motvilligt 22 CHF/165 SEK för att ta mig in på Athena Fitness i Solothurn på morgonkvisten. Damen vill ha pant i utbyte mot skåpnyckel: "Kreditkarte oder Führerschein?" Vissa val i livet är enklare än andra. Jag dunkar stor stege på en felbalanserad ellipsmaskin placerad på heltäckningsmatta, svettigt. Heltäckningsmatta. Hur fan tänkte man där? Teven visar sexistisk reklam för motortidningar. Hade aldrig hänt i Sverige.

På eftermiddagen lägger jag mig på en bokskogshöjd i solskenet och kör ett par varv av rockgympans planksekvens. Livet är inte så tokigt ändå. Upptäcker under plankan-med-näsan-neråt-övningen att jag jobbar mitt i en hög med fekalier från gnagare modell större, murmeldjur kanske? Fast och fint dock, åtminstone en sexa på bristolskalan.

Summa summarum: det är inte hur man har det, utan hur man tar det. En miljon syrier hade lätt bytt liv med mig. Och alla med pinnar i benet. Mami är den senaste, fick en trubbig sak ett par centimeter in i låret idag och efter att ha sett hur han vred sig i plågor på akutavdelningen på Bürgerspital Solothurn känner jag mig rätt lyckligt lottad. Hoppas innerligt att han är tillbaka snart.

Allt gott,
Mats