I smärtans epicentrum

Kungsgatan, Uppsala, behandlingsrummet ligger två trappor upp. Kontrasten mot den ljuvliga marssolen utanför fönstret är stor. Scenen där inne är som hämtad från en svartvit finsk s/m-rulle. Okej, jag tror inte jag har sett nån sån, men hursomhelst.

MP [lutandes över britsen]: "Nu går jag in med nålarna här i vristen. Säg till hur ont det gör på en skala ett till tio så jag hittar smärtcentrum."

MT [ligger och kvider på britsen]: "Mhmmpf... fem. Ahhh... sju."

MP: "Ingen annan jävel i Sverige gör dom här grejerna... Kanske Ranelid då, men han är ju galen."

MT: "AAAHRRRGH!! Nio! Ahhhh..."

MP: "Härligt! Bra! Inte ofta man hör en envis jävel som dig skrika. Nu har jag träffat rätt. Jag går på ett tag till här."

MT: "Det gör... AHHH! ...rätt... IHHH... ont just nu..."

MP: "Kolla! Nu är jag en sån här bit in i foten! [måttar tre centimeter mellan tummen och pekfingret]. Jag går liksom in under själva leden och hittar ligamentet bakom och hackar upp det. Kolla!"

MT: [svettas på britsen]

MP: "Löfås hade ju problem med vristen han också. Det var jävligt svårt att fixa, men jag gjorde det. Det här är enkelt i jämförelse, men ändå svårt. Har säkert fixat 70 såna här."

MT: "Ahhh...argggghhh! Hur många... ahhh... behandlingar tror du behövs?"

MP [självsäkert]: "Fyra. Max!"

MP: "Tar du det på företagskortet? Vet du vad systrarna Kallur drar in på en säsong förresten?"

Nästa duvning på torsdag. Längtar.

Fotnot: Fler MP-stories finns på 20elva.