Tuesday torture

Gör ett tappert försök att kicka igång bästa bloggen igen.

Jag var just på spinning. 'Svettfest' har jag förstått att det brukar kallas. Svett? Ja. Fest? Njä. Utöver att det är mörkt (thank God) och att låtarna är hetsmixade till smurfbeat så är likheterna ringa. Det skulle vara klädkoden då; ju mindre tyg desto bättre. Men för mycket fest är ju inte bra så det är nog väl att likheterna stannar där.

Kvinnan från Mordor är ledare. Det är uppenbart att hon inte tycker att någonting i livet är kul. Jag tänker att hon måste jobba på Skatteverket, eller möjligen SJ. Jag tänker att hennes garderob domineras av tunt stickade långärmade, v-ringade, grå tröjor från KappAhl. Jag tänker att hon måste bo i Märsta. Hon mumlar något om position 2 och 3-intervaller i åttor och sedan kör vi i tystnad. Några enstaka 1....6,7,8, ååå trean.

Jag kikar på Lovisas tröja framför mig med texten Pain is temporary, glory is forever. 1....6,7,8.

När vi cyklar hem berättar hon att Sara har gjort en Martin Johansson, dvs. fått en pinne i benet. Jag drabbas av den mest våldsamma medkänsla. Sara som PRECIS har fått börja springa igen efter sin skada. Precis. Och så går hon och får en pinne genom benet. Det är inte rättvist. Det finns ingen Gud.

Jag tänker att det minsann är en tanke att ta med sig till projekt meteorit-diskussionen. Orkar man inte gå på träningen för sin egen satsnings skull och inte heller för att hjälpa de andra i deras satsningar, då borde man faktiskt gå för de som inte kan träna:s skull. De som orkar hur mycket som helst men ändå inte kan.

Det ska vara mitt argument för att pressa de sista ellipsintervallerna i vår. Det och att jag är skyldig Mats-apan en efter-träning-glass. Fler argument än så behöver man knappast.


Nu undrar man ju bara: Hur leker livet i Schweiz?