Väl ute ur Portugalbubblan landade jag hårt på den Uppsaliensiska isbeklädda marken. Knappt tre dygn, otaliga liter kaffe, fyra billiga chokladkakor och tre hostiga, korta nätter senare lämnar jag och den enda andra basgruppsmedlemmen som har behagat att dyka upp in vårt projektarbete.
Hon har jobbat natt på Migrationsverket i Märsta, tog morgontåget hem och gick direkt till Ekonomikum. Jag har korrekturläst ända in på småtimmarna, inte duschat på två dygn och cyklat hit med ögon ihopskrumpna på russin från all nattläsning.
Med 14 minuters marginal lämnar vi alltså in arbetet, gör en high five och funderar på hur vi borde belönas. Hon tar en Lucky Strike i vårsolen. Jag funderar på ellipsmaskin.
En sak är i alla fall säker: Att vara på träningsläger är lite som att vara hög. En fantastisk bubbla, som skild från det vanliga livet. Men när ruset går över kan det göra rejält ont.
Ändå vill man inget hellre än göra det igen.
Och jag som trodde att träning är som ett drogrus, fast tvärtom. Det gör ont under tiden, men är skönt efteråt.
SvaraRaderaJo, det må vara sant. Men hela semestergrejen är ju omvänd. :)
SvaraRadera