Tuesday torture, 2

Ryggläge efter dagen då jag tillsammans med Lisa och Elisa testat på livet som heltidsproffs, det vill säga tränat två pass och inte satt någon fot i någon föreläsningssal däremellan. Tuesday torture fungerar som rubrik även på min träningsdag. 16 kilometer i Nåsten var aningen många med morgonens intervallpass i benen. Men i allra högsta grad en meteoritträning med tanke på att jag för drygt ett år sedan då jag sprang min första tisdagsbana tyckte att 9 kilometer verkade hemskt långt och blev alldeles nervös då det i klungan började pratas om 12-kilometaren. Gränser är till för att flyttas.

Men egentligen - och det här är ju egentligen vad Klara nyss så precist formulerat här under. Hur svårt är det att motivera sig till träning när det varje dag i veckan finns tusen möjligheter? Alltid träningskompisar och alltid någon som fixat en klurig bana eller ett genomtänkt intervallpass. Det är nästan så lätt att det är svårare att inte träna. De verkliga hjältarna, det är de som inte kan vara med på ett enda av alla de roliga passen, men som biter ihop och tränar ändå. De som till smurflåtar kör dubbla spinningpass i F&S Ekebys egen Fritzl-källare. Som vattenlöper stint stirrandes in i kaklet och sväljer halva bassängens innehåll medan bleka knubbsälsliknande motionärer simmar förbi. Som trampar ellips som om det inte fanns någon morgondag och som med bekymmersrynkan i pannan där små nervösa svettpärlor brutit ut sneglar på tävlingskalendern där 10mila och SM  inte kryper, utan snarare tycks rusa närmare emot en. Man förstår inte riktigt förrän man är där själv, och när man väl är löpbar är det lätt att glömma bort hur det det kändes då när man kunde gjort vad som helst för att kunna springa. Jag är djupt imponerad av de som fixar att vara skadade, och som kommer tillbaka ännu starkare. Och tänker att jag gärna springer en extra kilometer för de som inte kan träna:s skull, bara för att jag just nu kan.