En bloggjoggares 10mila-upplevelse

Mina farhågor väcks redan tidigt på lördagens morgon då jag hör ledarna viska ute i köket om svårigheterna att sätta upp tältet på arenan. Orsak: vind, i närmare stormstyrka. Storm skapar inte alls den där skönt avslappnade strandrufsiga looken. Snarare den enbart rufsiga looken (tänk Oskar Sjöberg). Som tur är har jag förberett mig med Hairspray Super Strong Extreme Total Hold for Active Girls.

Väl ute på arenan verkar dock lyckan vända: militärer! Unga vältränade kroppar i uniform! I min värld kan man knappast få en bättre publik. Jag drar snabbt av mina säckiga överdragsbyxor till förmån för de mer figurnära tightsen och lägger upp ena benet på närmaste stridsvagn, oskyldigt stretchandes baksida lår. Jag känner hur ett stort antal nittonåriga ögonpar vänds mot mig och följer proceduren medan jag till synes oberört byter ben.

Dags att förbereda sig för loppet. För att hitta mitt tillstånd använder jag självklart iPhones "pepp-app" - vant klickar jag mig in och väljer alternativet Inför viktig prestation. En entusiastisk kvinnoröst ger mig peppande fraser och det hela känns oerhört personligt och riktat just till mig. Nu är jag laddad.

I mina samtal och möten med UK före stafetten har vi tillsammans kommit överens om att jag passar bäst på första sträckan. Eller kanske snarare, jag vägrade gå med på att springa något annat än första sträckan. Anledningen är enkel: jag kan inte motivera mig till att springa snabbt hela vägen till startpunkten om jag inte är säker på att jag har minst 99 procent av publikens uppmärksamhet. Detta är en omöjlighet på alla andra sträckor.

En minut till start. Allt är perfekt. iPhonen spelar den här låten och jag känner mig lugn, laddad och läcker. Då börjar det gå utför. Ena hörluren glider ur örat precis då refrängen är på väg. Jag böjer mig lite irriterat ner för att plocka upp den, då jag får syn på en orm. En ORM, mindre än en meter ifrån mina fötter! Jag skriker till gällt och kväver en impuls att hoppa upp i famnen på närmaste militär. Skriket fortplantar sig bakåt i ledet och stämningen blir minst sagt orolig. Mitt i detta tumult går startskottet (som dock närapå drunknar i denna högfrekventa konsert av fruktan). Jag rycker kartan och springer för allt vad tygen håller. För min egen överlevnad.

Jag inser dock att nu gäller det att refokusera. Loppet är igång, ingen tid att förlora. Jag återkallar  pepp-appens budskap och upprepar detta några gånger för mig själv, som ett mantra. (Allt för att inte börja hyperventilera - det ser nämligen extremt osexigt ut.) I farten vecklar jag upp kartan för att kunna överblicka banan och lokalisera betydelsefulla passeringar såsom varvning, TV-kontroller och förvarning (alla platser där man syns). Framförhållning är otroligt viktigt för att lyckas i den här sporten.

Framme vid startpunkten tar jag rygg på en tjej vars klubbdräkt matchar väl med min egen. Om vi skulle hamna i samma TV-kontrollsbild kan för mycket olika färger på en gång ge ett förvirrat intryck och ta fokus från mitt välpolerade ansikte.

Det finns så mycket att berätta. Tyvärr börjar tiden rinna ut. Min ansiktsmask har redan suttit i två minuter för länge och jag vill inte ta fler risker med min känsliga hy som utsatts för alldeles för mycket yttre påverkan den här helgen.

XOXO
Bloggjoggaren

PS. För att stilla er nyfikenhet angående valet av sportbehå kan jag meddela att jag till slut valde "den lilla svarta". En klassiker som fungerar i alla lägen.