Att vara reserv. Kanske det svåraste att förhålla sig till som idrottare. Det startas meteoritprojekt och tränas och tränas och åks på skador och rehabtränas och till sist är det någon som bestämmer att det är sex andra gubbar som är bättre.
Här kan man som så ofta annars i livet stanna upp och välja väg. Vänstervägvalet kan vara att bittert berätta för världen att man borde varit självskriven och hoppas på skador och sjukdom för gubbe ett till sex. Inte helt ödmjukt, men det har använts. Lite mer tekniskt rakt på, det som Ormen Ohlin hade valt, är att se sig själv i spegeln, le litegrann, tänka "vafan, du gjorde det så bra du kunde efter förutsättningarna" och känna sig nöjd och stolt över det. Och om man skalar bort allt annat så är ju faktiskt det en urstark drivkraft, att ha förmånen att vara tillfreds med det man gör. Tillfredsställelse. Det är mitt nya favoritord tror jag.
Det blir alltså inget EM för undertecknad, annat än som reserv på hemmaplan. Inget autografskrivande efter målgång till DH10:or. Inga nya skinande landslagskläder att glassa runt i. Men jag väljer tekniskt rakt på, och känner mig tillfreds med att OK Linné, helt utan EM-löpare, är fyra i herrarnas tiomilabudkavle. Jag räknar till runt 40 stycken i övriga topp-20-lag. Visserligen är jag part i målet, men nog tyder det på att vi gör rätt saker, och saker rätt, i stafettsammanhang i det här gänget? Dessutom har vi förbaskat kul på vägen, och det är ju det bästa av allt! Den karamellen ska jag suga på ända fram till firandet på tisdag.
jojo
SvaraRadera