Peritendinit och monstermorän

Sjukvårdens kvarnar har malt färdigt. En och en halv månad tog det från kontakt till magnetröntgensvar, är det bra eller dåligt?

En långsträckt vätskeansamling, betydligt mer än vad som är normalt förekommande, omger flexor hallucis longussenan med utbredning från nivå med distala tibia och distalt till nivå med os naviculare. Proximalt i utgjutningen ses en del små nodulära förändringar som kan betingas av inflammatoriska förkalkningar. Flexor hallucis longussenan har ordinärt utseende. I övrigt ses inga patologiska förändringar medialt i fotleden eller övriga mjukdelar. Sammanfattning: Peritendinit i flexor hallucis longussenan.

Eller på ren svenska: vristjäveln är inflammerad och svullen.

Det kan jag konstatera med blotta ögat efter dagens två pass i Hälsingland. Först en lektion från Albin i medeldistanslöpning på förmiddagen. Det enda han kan lära av mig är kådisrutinerna, och följaktligen åkte han på en HYL som det heter på finska. Hylätty. Vill man inte råka ut för på Jukola.

Efter en inte det minsta trött pizza på Rosa Pantern i Marmaverken dags för pass två på legendariska Olberget. Finns nog ingen annan terränglåda där avstånden mellan himmel och helvete är så små. Skvattramsinbäddade hällmarker kant i kant med monstermorän. Kombon peritendinit/monstermorän, hur funkade den? Inte alls.

Tre alternativ:
1. lägga ner vårsäsongen och sikta på pojksträcka på Jukola,
2. knapra Diklofenak för att få uppleva Skattungbyn,
3. inleda en karriär i kontaktbridge där skadefrekvensen sägs vara lägre.

Har läsekretsen ytterligare förslag?