Elfel

Fick ett namn på en bra kiropraktor i Gävle av Karna, bokade tid fyra timmar fram samma dag och ringde moderlandet. Men Klara, ska du inte prova stretcha lite först? sade Mamma och jag skrek något i stil med Nej för i helvete (...) tillbaka, på temat att kan man inte ens gå från gågatans början till dess slut, då behövs det hårdare medel än stretching.

För att hitta det pyttelilla väntrummet fick vi gå in genom en enorm port i ett stort gammaldags tegelhus, gå ut på bakgården, svänga och gå in genom någon slags sidodörr. Det satt en annan kvinna där redan och snart blev det hennes tur. Dörren öppnades och en ganska respektingivande karl spände ögonen i oss alla och sade ingenting, utan vinkade bara till sig henne. Jag skymtade en gedigen samling diplom i kampsport på väggen i mottagningsrummet. Jag och mamma tittade på varandra. Hjälp!

Och så efter ett tag kom mannen ut igen, såg ut som att sju svåra år precis hade tagit sin början och vinkade in mig. Väl där inne undrade han vad felet var och jag förklarade att jag hade fått ont i knät den 20 december 2011 kring 19.45-tiden någon gång och att det sedan dess hade gjort ont varje gång jag sprang, åkte skidor, åkte skridskor och numera även när jag gick till ica. Ohållbart.

Han mummlade och tog mina kontaktuppgifter och det var när vi kom till postnummret som det magiska hände (är ganska fascinerad av postnummer sen jag jobbade på posten). NÄMEN varför har ni åkt hit ända från Uppsala? Är ni orienterare?! Jag avfyrade ett rungande JA och situationen blev med ens en mycket trevligare sådan. Han gillade orienterare. Jag bredde på med kanske lite väl överdrivna siffror på hur duktig jag var (det har mamma lärt mig, man vill ju ha det bästa och det bästa ges oftast endast till de som är duktigast) och han sa massa JAHA och JA men JAHA och så.

Sedan, efter lite tryck och kläm och sådant, förklarade han att mitt bäcken fortfarande var på väg att bredda sig och göra plats för framtida eventuella kids och därför hade jag blivit lite ostabil där. Detta hade jag kompenserat med att svacka in med höger knä i varje löpsteg. För att mina hjärnsignaler var för långsamma och inte hann rapportera om bäckenvobblingen (?). Detta skulle enkelt lösas med att knäcka mina tår, trycka till höftböjarna och sedan knäcka ryggen ordentligt. Det är ett elektriskt fel, sade han. Vi måste leda signalerna rätt igen.

Det är ju förödande att vi kvinnor är så dåliga på elektronik, tänkte jag.

Höftböjarna har jag fått tilltryckta en gång förut (av en underlig kvinna som enligt den kinesiska traditionen ville att jag skulle tänka mig min lever som grön), det gör vidrigt ont. Eftersom de går hela vägen upp i magen så är det där man trycker, precis bredvid naveln. I mitt stilla sinne såg jag framför mig hur jag spydde över hela britsen. Skulle det då fortfarande hjälpa att man var orienterare?

Men jag klarade mig. Mamma glänste med latinska namn och frågade frågor om huruvida jag var ojämnt tränad och huruvida jag var ojämnt rörlig och han sa att det var jag minsann inte alls och så kunde vi äntligen lägga ner den debatten efter fem-sex år, halleluja.

Ryggknäckandet däremot, var förjefvla skönt. Nitton års stress bara pös iväg i koldioxidbubblor. Mamma ropade Bravo när det knakade. Kanske en av de bättre gångerna jag har legat under en man.

Och så var det slut, jag var fri att springa hur mycket jag ville och så skulle vi köra en utvärdering om en vecka. Inga rehab-veckor, inga rehab-övningar, ingenting.

Vi firade med chokladbollar, som sig bör. Life is good. Synes ikväll på träningen.