TdL etapp 2, en inblick i tjejklungan

Det är lite tunt deltagande i damelitklassen. Antar att folk är på glamourösa och romantiska alla hjärtans dag-dejter. Men en tapper skara ägnar istället den snöiga kvällen åt inte-så-glamourös masstartslöpning i Nåsten.

Inledningsvis som sagt i Stadsskogen, där långa banan ganska tidigt viker av för en liten extraslinga. Tänker naivt att då kanske det inte blir riktigt lika högt tempo och huvudlös hets från start. Har fel. Trots prat om en springa långsamt-pakt blir farten bara högre och högre, spurtpriset kommer närmare och närmare och mitt självförtroende sjunker lägre och lägre. Konstaterar förtvivlat att jag aldrig kommer klara att springa såhär snabbt i tolv kilometer.

Visar sig senare att de andra tänkt ungefär likadant. Men när allas tävlingsdjävular är vakna samtidigt blir det lätt lite hetsigt. Halva klungan gör en D10-miss hundra meter före spurtpriset och stressnivån höjs ytterligare. Spurtspecialisten Mari är ändå snabbast fram, bakom henne glömmer någon att stämpla och ett mindre slagsmål bryter ut.

Alla dessa spurtpriser. De sliter på nerverna.

Nu sänks äntligen farten. Härifrån känns det för en stund som en - om än med en lite tystare och mer sammanbiten stämning i ledet - helt vanlig tisdagsbana. Linneas lampa slocknar. Rebecka ramlar ner i en oväntat bred bäck. Några motion lång-löpare ansluter till tjejflocken och nu när lugnet lagt sig är det faktiskt ganska mysigt.

Snart närmar vi oss dock åter Hågadalen och den kilometerlånga spurten. Hjärtat flyttas mot halsgropen igen. Sista biten kan nog inte riktigt benämnas som mysig. Ser inget då luften är tjock av snö. Hör bara flåsanden i ryggen. Men det går snabbt över och Rebecka tar hem segern, välförtjänt efter att ha agerat lok större delen av banan. Lyckas själv springa in på en andra plats. Mari sammanfattar, ”nu är den värsta etappen över”.

Nåsten ikväll igen. Mysigt och förhoppningsvis inte fullt så hetsigt.

Btw, hur är ställningen i den alternativa touren?